Mellan två män står en kvinna

Mellan två män står en kvinna

DEL ETT


Det finns många liknelser i tillvaron en av dessa är likheten mellan människor.
Dessa spelar en avgörande roll för hur en människa blir, men den kan också spela roll då en människa blir förändrad.
En förändrad människa är som en omskriven dikt. Den blir aldrig så bra på att förmedla sitt budskap, som i originalet, men den är där svårare att läsa.
Samma sak är det med oss människor. Vi kan kanske inte kämpa för det nya vi står för, men vi blir bra mycket lättare att förstå.

KAPITEL ETT

Gubben är ordförande i en stor klubb som heter EIV. De övriga medlemmarna är hans trogna undersåtar. Gubben vet inte vad de andra tycker om honom, men det spelar ingen roll. Han är enväldig, vill de kan de endast sluta, störta honom går inte.
Men gubben anser sig vara en demokratiskt ledare, som för var dag gör livet bättre för sina medlemmar. Men bra liv lär dem aldrig få. Det vet förstås gubben, men han bryr sig inte om det.
Han anser nämligen att han gör tillräckliga uppoffringar och att han ger sina medlemmar tillräckligt ändå. Ingen behöver klaga. Det är ju trots allt deras eget fel att de har det som de har det, med dålig inkomst och för stora och dyra krav på livet.
" Vad ska en medlem i EIV med diskmaskin till?" och "Behöver de verkligen elspis? Det finns ju bra gasspisar eller varför inte vedspis. Det gick ju bra förr." Såna här och liknande tankar rör sig i gubbens huvud.

Gubben är mycket stolt över sin klubb, men det han är mest stolt över är de regler på vilkas axlar hela klubbens välbefinnande vilar. De regler han för länge sedan skrivit ner som det viktigaste i en vänskapskrets.
Gubbens regler är enkla och klara:

3 § Varje vän som tilltalat er med orden "Hej igen" eller dylikt bör aktas noggrant.
23 § Alla vänner du har utanför klubben är dina utan några diskussioner, själv är du en annans vän endast då du själv medger detta. Böter kan åläggas på den medlem vars oförsiktighet leder till en väns befrielse*34 (Detta gäller även vänner utanför klubben.)
109 § Vänskapen kan brytas då:
* Medlemmen i vänskapens hem orsakar röra i största allmänhet.
* Medlemmen tilltalar ordföranden med "du" vid ett sammanträde.

*34 Uppsägning av vänskap - vänskapen bruten. Anledningar till detta se 109 §

Då gubben går in i klubbrummet där mötena hålls finner han sig inte i vilken behandling som helst. Han kräver en domares respekt. Alla ska resa sig och sedan vänta med att sätta sig tills han själv har satt sig.
Vissa medlemmar har svårare att förstå detta än andra, men de blir bötfällda och slutar troligtvis eftersom de inte kan betala medlemsavgiften efter att de betalat böterna.
I bland undrar gubben varför han bara får dras med fattiglappar. Han föraktar dem och tycker de är patetiska. De sitter där och förväntar sig hjälp med att klara upp sina liv. Precis som om gubben vore Messias. Vad skulle de kräken göra utan honom?
Så fort han bara fått upp anseendet på klubben ska han sparka varenda fattiglapp och ersätta dem med mer prestigefyllda personer med inkomst över 300 000 om året.
Han känner sig god som låter dessa fattiglappar vara medlemmar och hjälpa till att bygga upp klubben, som inom en snar framtid kommer att bli mycket respektfull och omtalad i den högre societeten.
Då kan de känna sig lyckliga och skryta med att de en gång varit medlemmar i EIV.

KAPITEL TVÅ

Flickan hör tåget komma, men vet inte vad hon gör där. Hon borde vara hemma, i stället för att stå och vänta på ett tåg så här sent på kvällen. Kanske det är bäst att hon går hem nu innan det är för sent. För då hon väl hoppat på tåget och det åkt iväg med henne, är det för sent att ångra sig och vilja komma tillbaka.
Hon är stor nu det vet hon, för det har hennes mamma sagt. Men inte ens vuxna vill vara ensamma.
Hon är ensam, väldigt ensam. Speciellt på kvällarna då inte ens människorna på gatan är ute och då månen inte är framme.
Flickan är tio år, men mycket mogen för sin ålder. Hon vet vad hon vill och tycker livet är enkelt att leva, ja till och med lite väl enkelt ibland.
Hon ser sig om och tittar med längtan in i tåget strålkastare. Hon slänger en snabb blick på klockan, innan hon sakta går därifrån.
Flickan vet att hon hinner hem långt innan hennes mamma kommer, så ingen kommer sakna henne, vilket hennes mamma kanske inte skulle göra förrän morgonen därpå, även om flickan hade åkt med tåget.
Det regnar ute, men flickan tycker bara det är skönt. Det är ett stilla sommarregn och faktiskt ganska svalt. Regndropparna faller mjukt på flickans allvarliga ansikte.
Dropparna rullar nerför ansiktet och kinderna och blöter ner hennes tunna fina hår.
När hon kommer hem är hon blöt från topp till tå, men för trött för att bry sig. Hon går direkt till sitt rum, där hon snabbt byter om till nattlinne innan hon kryper ner under täcket. När hon gjort det somnar hon nästan direkt och vaknar inte förrän sent nästa morgon och då har hennes mamma redan åkt till sitt jobb igen.
Nu när flickan har sommarlov är det extra ensamt om dagarna, eftersom hon inte har några vänner. För att få tiden att gå brukade hon tänka ut olika historier som hon sedan ska berätta för sin mamma. Men det har hon slutat med för länge sen. Flickan minns inte ens när hon slutade med det. Nu tycker hon såna lekar är barnsliga. Hon vet att hon är ensam, hon vet också att hennes mamma aldrig kommer lyssna på någon av de historier hon tänkt ut, så det är lika bra att acceptera det. Nu har hon istället gått med i en klubb. Den heter EIV.

Gubben bor i en liten stad, där de flesta vet vem han är. Han känner sig stolt över sin stad och är glad över att han har så stort inflytande över den som han har, trots att han numera är pensionär.
Hans ord väger tungt och till och med landshövdingen frågar honom om det är något han är osäker på.
Gubben känner sig odödlig i denna stad.
Lika mycket som flickan känner sig ensam.
Flickan bor i samma stad som gubben, men hon vet inte vem han är, för hon är inte intresserad av de vuxnas "lekar", som hon kallar det.
Hon skulle nog förstå dem om hon bara ville, men hon föredrar att hålla sig utanför och istället ägna sin tid åt sin klubb.
-Det är inte så konstigt att världen ser ut som den gör. Brukar flickan säga, då hon råkar få se bilder från någon nyhetssändning.
Detta är väldigt ovanligt och det sker endast av misstag.
Flickan anser att nyheter är för vuxna och om man undviker att titta på dem kanske man slipper bli en elak vuxen.
Men flickan vet inte varför hon inte vill se nyheterna, hon tror det beror på att hon tycker dem är tråkiga.

Hon har hört en näktergal, och en okänd sångares visor, ändå tycker hon inte det är något speciellt. Hon föredrar kända visor och kråkans hesa skratt.
Hon är en riddare av den våg som drar fram, men som inget tar med sig.
Flickan är en spegelbild av vad som varit och bär en längtan att få bli det som är.

KAPITEL TRE

Flickan harklar sig och blinkar flera gånger mot gubben, som plötsligt står framför henne, innan hon sväljer bestämt och säger stolt:
– Jag är medlem i EIV.
Gubben hajar till.
– Det är jag med, säger gubben och fortsätter:
– Men dig har jag aldrig sett så du måste tillhöra en annan förening. Han gör ett kort uppehåll.
– Jag visste inte att det fanns fler föreningar, säger han, mer till sig själv än till flickan.
– Min förening består enbart av mig...
– Konstig förening, avbryter gubben.
– EIV betyder "Ensammast i världen", så det är inte så konstigt.
- EIV, börjar gubben - i min förening då - inflikar han, betyder "Enväldighetens idylliska vänskap".
– Vad betyder det? Undrar flickan.
– En vänskap som är enväldig - det vill säga bara en som bestämmer, men också idyllisk, vilket innebär att den är naturlig, som ett paradis.
– Konstig blandning, säger flickan, men blir allvarlig.
– Tvingar ni era medlemmar att vara vänner.
– Nej, men om de inte är det får de inte vara med.
– Men då tvingar ni ju dem.
" Kanske denna lilla obildade flicka har rätt.Vem skulle vara vän med mig eller hälsa hövligt om jag inte var ordföranden?" Tänker gubben.
– Det tål att tänka på, säger han högt.
– Man dör om man inte har några vänner, säger gubben.
”Men flickan har ju inga vänner och hon är inte död." tänker han.
– Jag menar, man KAN dö om man inte har några vänner.
– Man kan dö även om man har vänner, säger flickan.
– Hur vet du det du är ju bara tio år, säger gubben.
– Det är sant, säger flickan. Inte vet jag något om världen och livet.
– Men vet någon det? Mumlar gubben.

Det är en solig dag då hon möter gubben, som med tiden ska bli hennes första vän. Hans naiva lite löjliga sätt får henne att tänka på månen, som till den dag som gubben kom varit hennes ende vän. Nu skulle hon aldrig behöva prata med den där dumma månen mer.
Gubben är på många vis lik månen, men månen är naivare och mer korkad än var gubben är. Det insåg flickan redan första gången hon mötte honom.
Efter det pratade hon bara en gång till med månen och det var för att tala om att deras vänskap hade upphört. Hon sa:
– Måne, jag vill aldrig mer se dig. Och det slapp hon.
Månen grät bittra tårar över förlusten, men eftersom den är så pass naiv och dum som den är, så glömde den snart bort flickan och hennes svek.
Snart, efter en kortare frånvaro, är månen tillbaka. Flickan ser den dock inte, men efter denna paus i tillvaron bestämmer sig månen för att med jämna mellanrum försvinna ifrån jordens synfält för en tid.

Flickan och gubben blir vänner och flickan vänjer sig vid att gubben är naiv och korkad och gubben vid att flickan är smart.
De kompenserar varandra perfekt.
Det är inte bara flickan som hjälper gubben att inse sina fel, utan också tvärtom.
För trots att flickan är smart, så har hon sina brister. Bland annat det att hon inte vill bli vuxen och se nyheterna.
Gubben lär henne att, inte älska nyheter - som han gör, utan vänja sig vid att se dem. Så fort hon kan det, vill hon bli vuxen.

– Nu när inte jag behöver vara ensam längre... säger flickan och rynkar ögonbrynen, men fortsätter:
– och du inte måste tvinga någon att vara din vän, så kan vi väl döpa om klubben.
Den skulle kunna heta...
– EIV, avbryter gubben. Namnet ska vara detsamma, fortsätter han.
”Hur kan flickan tro att han vill byta namn på något som sysselsatt honom sen pensionen för tio år sedan." Tänker gubben irriterat.
– Nej, jag menar inte så, vi ska bara ändra betydelsen till...
Flickan funderar en stund sedan säger hon:
– Evighet i vänskap
– Evighet i vänskap, säger gubben sakta och riktigt smakar på orden.
– Evighet i vänskap upprepar flickan sakta.
– Det låter bra, säger gubben och fortsätter leende:
– Du är ju bra på att hitta på namn.
Men flickan förblir allvarlig.
– Du skojar inte nu då? Jag menar så du tycker jag är löjlig eller så.
– Nej, försäkrar gubben, du är smart och det gillar jag hos en vän och du är sannerligen en god vän.
Då ler flickan.

Gubben kommer in i rummet från en okänd vinkel precis då ljuset träder in genom fönstret. Flickan ler åt solen, men känner en konstig känsla av obehag efter att ha blivit medveten om gubbens inträde i rummet.
Gubben ler, vad han tror är ett besvarande leende. Men flickan blir allvarlig och ryser, varför vet hon inte.
– Du gör fel nu det vet du va? Säger hon och ser upp mot gubben.
Gubben tar det som om hon menar att han orsakat henne något ont.
– Vad har jag gjort då? Undrar han.
– Du borde ha gått in från det hållet, säger flickan och pekar på den andra dörren, som är mittemot fönstret.
– Men vad spelar det för roll?
– Då skulle solen ha lyst rakt på dig och det hade varit fint.
Gubben blir irriterad och säger:
– Vad menar du med det då?
– Jag vet inte säger flickan. Plötsligt försvann den där känslan. Gubbens hårda ord fick allt hon sagt att verka dumt och hon kan inte förklara alls vad hon menat.
– Du är konstig ibland, säger gubben. Flickan håller med honom, men förblir tyst.
Flickan vet nu varför hon bara haft månen som vän innan. Ingen annan förstod henne.
”Jag är en komplicerad person och det är svårt att förstå vad jag menar till och med jag själv har svårt för det ibland." Tänker flickan och känner sig väldigt besviken.
Besvikelsen beror delvis på gubben, men även på alla andras oförstående ord.
Hon har alltid varit ensam och kommer så att förbli. Det är nog hennes öde, som hon inte kan undvika.

Den tredje september började hösten det året.
Den kom med ett stort oväder, som varade ett helt dygn. Det började på natten och höll i sig till nästa natt, utan att göra uppehåll för att andas en ända gång.
Ovädret försvann lika plötsligt som det kommit och följdes av en solig dag och en lugn natt.
Det skulle bli den lugnaste natten på hela den hösten.
Inte förrän vintern kom för att bädda in landskapet i ett mjukt täcke blev det så lugnt.
Men flickan och gubben är inte rädda för oväder och absolut inte nu då de har varandra. De sitter och spelar kort i köket hos den lilla flickan.
Hennes mamma är iväg på något jobb och nu när gubben är här slipper hon sitta själv.

Gubben fyller 75 den 22 september har flickan tagit reda på. Det var svårt att få honom att säga det, men hon hade lyckats lura det ur honom.
Nu skulle hon förbereda en fest för sin vän.
Hon bjuder alla från hans gamla klubb, för att på det viset försöka få dem att förlåta och förstå gubben.
Flickan sparar av pengarna, som hon får av sin mamma till mat och nöjen.
Lite får hon offra för att det ska bli en bra fest.
Men när den 22 september kommer och det blir kväll inser flickan att ingen av gubbens gamla vänner tänker komma. Men flickan låtsas inte om det och låter bli att säga något om att hon bjudit dem.
"Vi kan nog få en rolig fest utan dem." Tänker hon

Du kommer att lämna mig, säger flickan, med förebrående ton.
Dessa ord gör ont att höra för gubben.
"Det svider i hans bröst, men på samma gång kan man säga att det liknar glädjesmärta, då man är så där glad så det spritter i kroppen", tänker gubben.
Men det var länge sedan jag kände så.
Men en sådan här smärta följs av hårda ord och tårar. Det vet gubben.
– Jag hatar dig, skriker flickan och springer sin väg.
”Där kom de hårda orden", tänker gubben.
En tår rinner nerför hans kind.
”Och där kom tårarna."

Flickan ser inget för tårarna som rinner nerför kinderna. Hon stannar efter bara en liten stund och sätter sig ner bakom en buske. Hon är elva år och två dagar nu och det har gått nästan ett år sedan hon träffade gubben. Det är kanske därför det värker så i hennes bröst och därför som hennes hjärna febrilt försöker komma på en lösning på problemet. Hon lugnar sig lite.
Först, när man träffar någon, är lyckan stor och man blir yster och vill springa runt i en ring och ropa glada ord. Sedan blir man lugn och känner glädje som blir vanlig och till slut inget märkvärdig alls.
Då vännen sedan åker kommer glädjen tillbaka, fast i omvänd skepnad. Den känns likadan som glädjen, fast den följs av tårar.
Hon har sagt elaka saker till gubben, både då han meddelat den tråkiga nyheten och innan. Varför är hon inte snäll? Hon gråter ännu mer.
Han vill bara väl, även om det låter tjatigt. Han är ju gammal och gamla är tjatigt snälla.
Om han bara vill stanna så ska hon bli snäll igen. Det kan hon lova, ja rent av att svära på.
Men gubben kan inte stanna, det har gud bestämt. Hon hatar gud för det.
Han har faktiskt inte brytt sig om henne innan, så varför lägga sig i nu.
Gubben sa visserligen att gud gör det bara för att vara snäll, men hon kan inte se det snälla i det.
Varför vill gubben sova och aldrig vakna mer? Det tycker flickan låter jobbigt.
Tänk om han skulle få en otäck dröm och inte kunna vakna. Då kan ju ingen trösta honom eftersom han då kommer att vara långt ner i marken.
Fast hon kan nog det om hon bara går till det stället där gubben ska sova.
Flickan reser sig och går sakta tillbaka.

– Vad ska du sova? Undrar flickan då hon med bestämd min sätter sig på golvet framför gubben.
– Det ska jag tala om då det blir dags för det, säger gubben, men fortsätter med rynkad panna:
– Varför undrar du det?
– Jag vill bara kunna gå dit och trösta dig om du skulle drömma något otäckt då du sover.
Efter dessa ord smärtar det ännu mer i gubbens bröst och hjärtat hoppar över mer än ett slag.
– Det är snällt av dig min vän.

KAPITEL FYRA

En ung kvinna stiger med högt huvud in genom dörrarna till lasarettet. Hon ser sig om.
För en okänd person skulle det se ut som om hon är säker på sig själv och vet precis vart hon ska, men av ren nyfikenhet tittar sig omkring i vimlet av människor.
Men den unga kvinnan känner sig som en flicka, som osäkert ser sig omkring.
Hon är rädd, rädd för att allt ska vara för sent.
Samtidigt känner hon sig skuldmedveten. Vad gör hon här efter så många år av tystnad. Kanske gubben inte ens vill att hon ska komma. Hon går fram till informationen och börjar:
– Jag söker... men avbryter sig då hon kommer på att hon inte vet vad gubben heter.
– Vem söker ni? Undrar damen bakom disken.
– Jag vet inte, säger den unga kvinnan, som känner sig ännu mer som en liten rädd flicka nu.
– När kom denne någon in och vad hade hänt? Undrar damen som förstår att den unga kvinnan söker någon hon inte vet namnet på.
– Jag kanske kan hjälpa till ändå, fortsätter damen då hon förstår att den unga kvinnan blir osäker.
– Han kom in i går och hade ont av hjärtat.
Damen skriver lite och tittar sedan på datorn framför sig.
– Hur gammal är han? Undrar damen.
– 87 år, säger den unga kvinnan. 22 september i år, lägger hon till.
– Då ska du gå till avdelning 5 rum 312.
Den unga kvinnan vänder sig för att gå, men ångrar sig och vänder tillbaka.
– Vad heter han? Undrar hon.
– Per Göransson
– Tack, säger hon svagt.

Gubben ligger i sin säng och tänker:
"Ska jag behöva sluta mina dagar utan att ha fått träffa min lilla flicka en sista gång.
Men vad gör det för skillnad då? Skulle hon komma nu skulle hon ju ändå inte vara min lilla flicka längre. Hon är ju 21 år och en ung kvinna. Men jag är fortfarande en gubbe, inte ens det kunde jag hålla. Hon hade mått bättre nu om jag dött direkt då för tio år sedan.
Då hade hon kunnat sörja och sedan skaffa en ny vän. I stället var jag tvungen att dra ut på hennes smärta och sorg.
I fem år klarade hon det, sedan orkade hon inte mer och det klandrar jag henne inte för. Det är en lång tid att sörja.
Men nu skulle han dö. Nu när hans lilla flicka inte längre fanns hos honom.
Ingen skulle kunna trösta honom om han drömde något otäckt."
Dörren öppnas och avbryter hans tankar. Han lyfter huvudet för att se vem som kommer och för en liten stund ser han den lilla flicka som han träffat för elva år sedan.
Sedan byts bilden och en ung kvinna står framför honom.
– Jaså, du har kommit tillslut, säger gubben.
Den unga kvinnan sätter sig tyst.
– Den här gången vet jag säkert att jag ska dö, fortsätter han.
Den unga kvinnan är tyst.
– Vad vill du att jag ska göra då? Vill gubben veta. Be gud att han stannar mitt hjärta nu direkt, eller... Den unga flickan avbryter honom.
– Nej, han skulle ha gjort det för tio år sedan. Tårar har börjat rinna nerför hennes kinder.
– Varför? Undrar gubben. Trots att han vet det.
– Du fick mig att tro att döden skulle få oss att må bättre. Och för mig, som mådde väldigt dåligt var det en bra sak. Jag ville kunna komma till din grav och trösta dig.
Något jag aldrig kunde medan du levde. Därför lämnade jag dig utan att säga hej då.
– Men jag behövde inte tröstas.
– Nej, kanske inte för din skull lika mycket som för min. Jag grät mig till söms varje natt och till slut önskade jag att du dog, så att plågan att inte veta skulle försvinna.
Men detta faktum att jag längtade efter din död gjorde mig mer ledsen. För det var ju egentligen det sista jag ville.
– Du var ett starkt barn, säger gubben uppmuntrande.
– Nej, jag var aldrig det. Jag blev bara svagare.
– Ja, men nu ska jag i alla fall dö.
– Jag tror dig inte, säger den unga kvinnan, men låter mer och mer som en liten flicka. Hon reser sig och sätter sig på sängen. Hon tittar blygt ner sedan höjer hon huvudet och har nu blivit den lilla flickan som för elva år sedan träffade en gubbe, som skulle dö.
– Man kan faktiskt dö om man inte har några vänner, säger flickan och börjar gråta på nytt, men nu som en liten flicka gråter.
– Jag vet, säger gubben, men en liten flicka gör inte det.
– Seså var en duktig flicka och sluta gråta, fortsätter han.
– Nej, små flickor dör inte utan vänner, säger hon allvarligt.
– Jag ska begravas på den nya kyrkogården här i staden, säger gubben.
– Då kommer jag dit och tröstar dig om du drömmer något otäckt.
– Gör det säger gubben, men gå nu för du vill väl inte se när gud hämtar mig.
– Nej, säger flickan, jag skulle nog bara säga något elakt till honom då.
Flickan går och nu kan alla se att hon inte är någon ung kvinna, utan en liten skör flicka i en 21-årings vuxna gestalt.

Skriven av: smultron