Publicerat
Kategori: Novell

Mellan två män står en kvinna del2

DEL TVÅ

Det finns många som liknar döden vid ett nytt liv. Men också dem som säger att det är slutet, där man får vila efter lång strävan.
Flickan som blev en ung kvinna tycker döden är en sak som borde bli förbjuden.
Hon tycker det borde vara fri tillgång att leva på jorden tills man inte vill det längre.
När det sker ska man bli sänd till en plats där man fortfarande kan kontakta vänner och släkt på jorden. Kanske genom att skicka brev, men det har flickan inte bestämt riktigt.

KAPITEL ETT

Efter gubbens död och då hon alltför många gånger behöver trösta honom vid hans grav, bestämmer hon sig för att starta en ny klubb. Denna ska heta V.A.D. och hon ska ha med en medlem till, som ska vara ung och kunna ändra hennes sätt att se på saker.
Men det är inte lätt att hitta en sådan människa.
Den unga kvinnan hinner bli en kvinna ja till och med en gumma innan hon hittar den hon söker.

Gumman bor i ett litet hus. Hon har inte längre någon önskan att få flytta till ett annat ställe efter detta liv. Hon har levt sitt liv och vet att hon snart måste ge plats för kommande. Det skulle inte vara rättvist av henne att vara kvar och ta upp plats då någon annan som har hela livet framför sig behöver den. Vad gumman behöver är en som kan ge hennes liv lite mening, men det vet hon inte själv.

Den lilla pojken är en besynnerlig figur. Han har en biologisk mamma och en biologisk pappa, men de bor inte hos honom. Hans pappa vill inte ta hand om honom eftersom han anser att det var den lilla pojkens mammas fel att han blev till. Men den lilla pojkens mamma är död och kan därför inte heller ta hand om sin lilla son, men det vet inte pojkens pappa.
Pojken är tio år, men han vet allt detta, för det har hans fosterföräldrar talat om för honom.
Men han är inte ledsen för det. Snarare tvärtom. Åtminstone nu då han får vara lite mer ifred. Det var värre innan då hans fosterföräldrar hela tiden vakade över honom, för att se till att han inte råkade illa ut.
Men då han fyllt tio ansåg de att han var mogen för att veta, och efter det ansåg de väl honom stor nog att klara sig mer själv.
Att pojken är besynnerlig beror dock inte på detta, utan på att han har en bestämd syn på livet.
Han har en vän, som bor under sängen och han pratar ofta med denna. Han har till och med startat en klubb, med två medlemmar, han själv och vännen under sängen. Den heter V.A.D och han är ordföranden. Han har regler också, och dessa har han fört in noga i en liten bok:

§1 Den som avslöjar klubbens existens måste sluta som medlem och därefter skaffa en ersättare, som är pålitlig.
§2 Den som uteblir från något möte måste böta 20 kronor.
§3 Den som glömmer att utföra en uppgift, eller struntar i det får böta 30 kronor

Pojken vet att hans vän under sängen aldrig kommer kunna betala några böter, men ändå för han in det som skuld i den lilla boken. Men om hans vän av någon anledning inte får vara med mer, kan vännen få tag på en ny medlem, det har hänt innan. Det var då hans gamla vän i garderoben var tvungen att sluta. Vännen hade ersatt sig själv med den vän som bor under sängen. Vad han inte vet är hur de lyckas med det. Det tror den lilla pojken aldrig han kommer få reda på heller.

Det finns ingen som pojken föraktar så som de medlemmar han har haft med i sin klubb. Det börjar med att han tycker de är patetiska då de går med, efter en kort bekantskap börjar han känna riktigt förakt.
” Varför måste han ta hand om och hjälpa sådana löjliga figurer. Varför kan han inte få någon medlem som betyder något och som är känd. Pojken eftersträvar det han aldrig haft och det han är rädd för att han aldrig kommer att få. Han vill utvecklas och det går inte då han har medlemmar som inte ens är allmänbildade. Själv anser han sig höra till den grupp som ligger över genomsnittet då det gäller kunskap.
Det är kanske på grund av detta som han sätter så höga krav på sina medlemmar.
Han vet att han snart kommer bli tvungen att säga upp denna lilla figur som bor under hans säng. Men pojken vet att han är alldeles för snäll för att bara slänga ut honom.
Den lilla figuren kanske börjar gråta och då kan han inte låta bli att tycka synd om honom.

Pojken bor på tredje våningen i en lägenhet med tre rum. Han är enda barnet och behöver inte sakna något, utom vänner då. Visst har han vänner, men han skulle vilja få vänner som han kunde bråka med, och bli arg på och slå till. Såna vänner kommer han nog aldrig få. Pojken är medveten om varför också. Han saknar det hans fosterföräldrar kallar nyfikenhet och framåtanda. Det är därför han aldrig vinner någon tävling heller. Men pojken vill inte vinna någon tävling, han vill bara få en vän.
En solig eftermiddag får han en vän. Han börjar till och med bekantskapen med att slå till vännen, och det anser han själv är ett gott tecken på att de kan bli goda vänner.

Gumman ler åt solen och känner sig lycklig över det fina vädret och att hon mår bra och kan vara ute och promenera. Hon sätter sig på en bänk vid en doftande rosenbuske. Hon sitter där och tittar på några änder som sakta vankar omkring nere vid å kanten. Plötsligt får hon en smäll av en pinne rakt i ansiktet. Hon kvider till och håller händerna för ögonen. Hon ser inte den glada pojken som glatt springer förbi, men sedan stannar då han förstår vad han gjort.
Då gumman tittar upp, ser hon ett litet pojkansikte tätt intill sitt eget. Hon ler inte längre, utan är mycket upprörd.
- Vill du vara min vän? undrar pojken, när han förstår att hon uppmärksammat honom.
Gumman kan inte tro sina öron. Vilken fräckhet att först slå till henne, för hon ser minsann pinnen som han håller bakom ryggen, och sedan fråga om de kan vara vänner.
- Nej tack jag vill inte vara vän med någon som slås.
- Men jag kan sluta. Det är första gången jag gjort något sådant, så jag är inte beroende.
Nu kan inte gumman vara arg längre.
- Jaså du kan sluta då. Är det verkligen sant? undrar hon. Och försöker hålla tillbaka ett leende.
- Ja, det är det. säger pojken och ser allvarligt på henne. Dessutom vet jag att vi kommer bli bra vänner, för jag har alltid önskat mig en vän som jag kan slå...
Gumman blir allvarlig igen.
- Ja, men då kommer du ju inte sluta. avbryter hon med kort ton.
- Jag menar inte att jag ska slå mina vänner, jag vill bara ha såna vänner man kan slå.
- Vad ha du för vänner nu, som du inte kan slå?
- En som bor under min säng. säger han allvarligt.
Gumman förstår vad detta är för pojke och vet att han är den hon sökt sedan hon miste gubben, som hon fortfarande inte kan låta bli att tänka på som annat än 'gubben'.
- Vill du att vi blir vänner nu då? undrar pojken.
- Ja, säger gumman, det vill jag verkligen.
De sitter där tysta en stund, som bara vänner kan och tittar på änderna.
Efter en stunds tystnad säger gumman:
- Jag är med i en klubb, och jag kallar den V.A.D.
Pojken rycker till, men förblir tyst.
- Har du någon klubb? undrar hon.
Pojken svarar inte direkt. Han tänker på konsekvenserna om han skulle avslöja sin klubb.
' Om jag inget säger, kommer gumman aldrig vilja vara min vän. Men om jag säger det kommer jag inte att ha någon klubb mer, för då får inte jag vara med. Men det spelar förstås ingen roll för då har jag ju en riktig vän, som man kan slå.'
- Ja, jag har en klubb, fast om jag avslöjar den, får jag inte vara med mer.
- Men du får vara med i min klubb, så behöver du inte din.
Pojken tänker en stund på alternativen, och beslutar sig för att berätta om sin klubb.
- Min klubb heter också V.A.D.
- Jaså, men vad betyder det i din. I min betyder det: ' Viljan att dö'. säger gumman.
- V.A.D betyder ' Vill aldrig dö' i min klubb. säger pojken sakta och osäkert.
Men osäkerheten försvinner då de ser på varann och ler.
De har båda funnit något bra. Gumman har funnit den hon sökt i 29 år, och har dessutom fått lite mer mening åt sitt liv. Pojken har fått en vän, som går att ta på. Båda är lyckliga, för de vet att vad som än händer kommer deras vänskap att bestå.




KAPITEL TVÅ


Det sitter en gumma på en bänk och hon har en liten pojke bredvid sig. Hon är glad. Han är lycklig. De är som en soluppgång. Vacker att se på och med lovord om en solig och varm dag.
Moln finns, men de är utom synhåll för tillfället. Skulle de någon gång dyka upp vid horisonten vet både gumman och pojken vad de ska göra för att jaga dem på flykt. De behöver bara skratta allt vad de orkar och riktigt känna hur deras lycka sveper bort molnen som vore de lätta som luft.
Det är sådan glädje som gör livet värt att leva. Det tycker både den lilla pojken och gumman.



Den lilla pojken är lycklig igen. Han har en vän som han slipper betrakta som korkad.
Han är glad över att ha någon att prata med, som förstår vad han menar, men som ändå befinner sig på ett annat plan, då det gäller kunskap och erfarenhet. Pojken vill kunna lära och bli mer erfaren, så han kan komma någonstans i samhället.
Då kanske hans fosterföräldrar kan acceptera honom och se honom som en person med drömmar och förhoppningar. Se att han kan och vill nå toppen.
Pojken vill göra sina fosterföräldrar stolta över en smart och säker son.
Den unga kvinna som han vet att han en dag ska möta, vill han kunna ge det hans far aldrig kunde ge hans mor, trygghet och välbefinnande. Kärleken är mindre viktig i detta sammanhang anser han, för den är något som en människa kan bygga fram allteftersom tiden går. Men vem vill gifta sig med en som inte vet vad han vill bli. Pojken tror inte någon skulle vilja det.
Men det är inte allt han vill ge till denna unga kvinna.
Han behöver lära sig av livet för att sedan lära deras barn det, för han vet att en ung kvinna inte kan lära in saker som ett barn behöver kunna. Kanske att hon kan det då hon blir äldre, som gumman. Men då är det ju för sent att lära deras barn det. De barn som han ska ge sin unga kvinna, för att hon ska ha någon att slösa bort sin kärlek på.
En ung kvinna behöver det, det vet han med säkerhet.
Vad pojken inte vet är vad en kvinna känner, men det hoppas han kunna lära sig genom att noggrant höra på vad denna kvinna tycker. Hon må vara gammal, men han tror hon känner likadant som då hon var ung.

Gumman vet vad pojken tycker då det gäller den kvinnan han en dag ska möta. Hon hoppas kunna få honom att se annorlunda på kvinnor och sitt framtida förhållande till dem.
Hon ska låta honom få träffa hennes lilla barn-barn som är lika gammal som pojken. Det kanske får honom att förstå att kvinnor kan lära sig om livet även innan de blir gamla som hon själv. Hon förstår att pojken fått lära det han tror så starkt om kvinnor från sin fosterfar och att han aldrig fått tillfälle att lära känna en liten flicka i sin egen ålder, som skulle kunnat fått honom att ändra denna inställning. Nu är det gummans plikt att se till att han lär sig detta så han inte då han träffar en ung kvinna behandlar henne som hans fosterfar uppenbarligen behandlar sin fru, med dålig respekt och nedlåtande förakt.
Det skulle bli katastrofalt då det skulle leda till ett mycket dåligt liv antingen enbart för kvinnan, eller för dem båda, om hon är en stark ung kvinna.

Pojken vet vad kvinnan tycker om hans sätt att se på saker, det har han förstått av hennes sätt att lyssna då han berättar. Men han tänker inte ändra sig. Han vet att han har rätt. Varför vet han inte, men att han måste få gumman att förstå det, det vet han säkert. Hon måste ju kunna förstå honom, varför blev hon annars hans vän.

- Vissa saker kan en kvinna bara inte lära sig och då är det ju viktigt att jag lär mig dem så jag kan lära mina barn det. Säger pojken till gumman, som sitter och läser.
- Men om inte kvinnor kan lära sig det, så kan du ju inte lära det till dina flickor, bara till pojkarna. Pojken ser fundersam ut, men hinner inte svara förrän gumman fortsätter:
- Och tänk om du inte får några pojkar, då har du ju inte ens nytta av det du lärt.
- Men jag kommer lära det till mina flickor med, och hoppas att de lär sig det.
- Men då kan det ju hända att den unga kvinna som du gifter dig med har en pappa som kunnat lära henne det, då blir dina kunskaper överflödiga ändå.
Pojken ler, men inte åt det gumman sagt då utan det ord hon använt. Överflödiga. Vad han älskar det ordet.
Gumman tittar förvånat på pojken.
” Varför ler han.” tänker hon. ” Sa jag något konstigt nu.” Hon tänker efter, men kommer inte på vad det kan ha varit.
- Varför ler du, undrar gumman.
- Jag älskar det ordet, säger pojken frånvarande.
- Vilket ord? Nu är gumman verkligen orolig för pojken.
- Överflödiga, säger han med lite mer närvaro i blicken.
Gumman suckar tungt och frågar:
- Men vad ska du försvara dig med nu då?
- Mot vad?
- Det jag sa så klart.
- Vad var det? Pojken har glömt vad hon sagt och känner sig väldigt dum.
- Att det kan hända att den unga kvinna du gifter dig med har en pappa som kunnat lära henne allt det du tycker en kvinna inte kan lära. Då blir ju det du vill lära dig inte nödvändigt. Hon byter medvetet ut ordet ”överflödig” för att undvika att pojken slutar lyssna.
- Nej, för en kvinna har svårare att lära ut det hon lärt sig. Dessutom måste jag ha dessa kunskaper för att ge henne och barnen trygghet. Jag är ju trots allt den som har störst ansvar då det gäller försörjning.
Gumman kan inte tro att pojken verkligen tycker så här.
- Men vet du inte att vi numera har blivit så jämställda att det inte längre är självklart att mannen är den som försörjer familjen. Nu är det pojkens tur att inte tro det han hör.
- Det är inte sant, säger han. Jag vet att mannen måste försörja den kvinna han gifter sig med. Det har min pappa sagt.
- Han lever på stenåldern i så fall. Gumman ler åt det hon sagt.
” Om han lever på stenåldern måste du leva bland dinosaurierna.” tänker hon.
- Jag vet att min pappa har rätt, för det håller min mamma med om också.
- Det kanske beror på att han är elak mot henne så hon är rädd för honom.
Pojken börjar tvivla på att denna gumma verkligen är så intelligent som han trott.
- Självklart är han det. Annars skulle hon ju tro att hon fick göra vad som helst.
Mannen måste ju få kvinnan att respektera honom, så hon inte börjar bestämma. Det vore ju fruktansvärt. Hur skulle världen se ut om en kvinna bestämde i hemmet, det skulle ju kunna leda till att hon fick övertaget i samhället och det skulle inte gå bra.
Kvinnan bara gapar. Trodde verkligen denna lilla pojke på allt detta.
- Då har jag en tråkig nyhet till dig. Vårt land styrs idag av en kvinna.
Pojken ryggar tillbaka som om han sett något verkligen hemskt.
- Det är inte sant, du ljuger! skriker han.
Han rusar iväg och gumman ropar efter honom, men han hör inte och hade ändå inte lyssnat.







KAPITEL TRE


Pojken sitter ensam på en bänk i en liten park i den lilla staden, där han växt upp.
Men i denna staden träffade han en vän, gumman, för en tid sedan som svek honom och ljög om saker han tycker är viktiga.
Pojken är inte glad.
Han ser en tidning ligga på bänken bredvid den han sitter på.
Han reser sig och går dit. Han vet inte om han ska läsa den, hans fosterfar vill helst inte att han gör det och han vet att han får obehag om hans fosterfar får veta det. Pojken vet också att hans fosterfar alltid lyckas ta reda på det också. Han vet bara inte hur, men han misstänker att det är medlemmen i klubben som gör det. Han tror att alla de som varit medlemmar gjort det.
”Det är kanske därför pappa låtsas att han inte tror på mina vänner. Då kan ju inte jag misstänka att de är spioner” tänker pojken.
Han tar upp tidningen igen och bestämmer att det kan vara värt det. Han måste ju ta reda på bevis för att det inte är så som gumman säger och sedan bevisa det för henne.
Mest besviken över gummans handling är han på grund av att han faktiskt trott att hon varit lite mer än kvinnor brukar vara. Han ville så gärna få en kamrat att han inte tittade så noga på hennes åsikter.
Första sidan säger inte så mycket, men då han kommer till inrikes blir han stum av förundran. Där berättas om statsministern Mona fått besök av USA:s president.
Pojken läser vidare och hittar fler saker som tyder på att gumman haft rätt i det hon sagt. Han har varit en idiot som trott på det hans fosterfar sagt, det förstår han nu. Hur kunde han vara så dum, nog borde han förstått då hans fosterfar aldrig ville låta honom läsa en enda tidning. Detta berodde ju på att pojken då skulle inse hur fel fosterfadern haft hela tiden.
Genast tycker han hemskt synd om sin fostermor, som hela sitt vuxna liv tvingats leva med en man som slagit henne. En man som aldrig hade någon anledning att göra det. För kunde denna Mona bli statsminister, så kunde ju hans fostermor åtminstone bestämma hälften över deras liv tillsammans. Hon kunde nog till och med lära pojken ett och annat.
Pojken gråter bittra tårar över alla de gånger han förnedrat fostermodern och fått henne att gråta. Han skulle ha visat henne lika stor respekt som han visade fadern. För nu inser han att respekt tillfaller den som är klokare och äldre än man själv är. Inte beror det på kön eller roll i samhället. Han ska från och med nu respektera och lyssna på sin fostermor, ja till och med hjälpa henne om maken är dum. Det sista han ska göra är att behandla henne som mindre intelligent. Han kanske rentav upptäcker att hon är bra mycket intelligentare än fosterfadern.
Ja det är han ganska säker på.
Pojken vänder tillbaka till gumman, som sitter och väntar på honom. Han sätter sig och ger henne tidningen som han tagit med sig tillbaka. Men gumman tar inte emot tidningen, för hon vet hur världen ser ut och har redan läst dagens tidning.
Pojken förstår det.
- Jag tror nog du skulle behöva träffa mitt barn-barn, säger hon.
Pojken nickar och reser sig för att gå.
- Kommer du hit i morgon då, så ska jag ta med henne.
Pojken nickar och går. Han har viktiga saker att göra och måste skynda sig hem.
Pojkens fostermor står och diskar och blir glad över att se pojken.
- Vad har du varit, säger hon och ler.
Istället för att snäsa ifrån sig, som vanligt, säger han:
- Jag har varit i parken, dit borde du också följa med någon gång. Det är jättefint där.
Kvinnan blir förvånad, och får inte fram ett ljud.
- Vill du ha hjälp med disken, mamma, undrar han.
Kvinnan bara nickar, oförmögen att säga något.
Pojken torkar disken och pratar livligt med henne om allt som hänt under dagen.
slutligen kan kvinnan säga något.
- Ja det är en underbar sommar vi har i år. Önskar bara att jag kunde komma ut lite jag med. Jag skulle behöva lite sol, men... Hon tystnar.
- Varför kan du inte det undrar pojken? Trots att han redan vet svaret.
- Det skulle din far aldrig tillåta. säger hon sakta.
- Det ska du inte bry dig om, du är vuxen och har rätt att göra vad du vill. Kan inte han acceptera det, så tycker jag du ska skilja dig från honom.
Kvinnan blir om möjligt ännu mer förvånad nu.
- Tror du verkligen det skulle gå? undrar hon med hopp i rösten.
- Bara du vill så kan du göra allt. säger pojken och fortsätter:
- Om du vill ska jag hjälpa dig med allt jag kan.
- Du är snäll du. säger hon. Förvånad över att han är det, men på rösten som om han alltid varit det. Pojken ger henne svar på sin förvåning:
- Jag vet att jag har varit elak, men jag ska ändra mig. Nu vet jag att pappa bara har lurat mig att tro att kvinnor är mindre värda, men gumman har lärt mig att det inte är så.
- Vem är gumman? undrar hans mamma.
- Det är en som jag träffade i parken. Vi har varit vänner några veckor och hon har lärt mig jättemycket. Du kan ju följa med i morgon.
Fostermodern lyser för en liten stund upp och ler glatt, men blir sedan ännu mer bedrövad än innan.
- Det går inte. Jag måste ha maten klar tills din pappa kommer hem. Dessutom ska jag städa.
- Men om jag hjälper dig så hinner du följa med en liten stund. Du skulle tycka mycket om gumman.
Fostermodern tänker en liten stund, sedan ler hon.
- Det hinner vi säkert.

KAPITEL FYRA

En glad kvinnan och en liten pojke går in genom grinden till parken en solig sommarförmiddag. De ler mot varandra och ser ut att vara mycket lyckliga utan några problem som stör. Men det är inte sant, för de har en fosterfar och make, som är mindre glad åt deras lilla utflykt och om han vetat om den hade han blivit hemskt arg. Både på sin fru och son. Men detta bryr de sig inte om i alla fall inte just för tillfället. Nu kan de bara tänka på den soliga dagen de har framför sig.

På en bänk lite längre in i parken sitter en gumma med en liten flicka vid sin sida. De är också glada och verkar inte heller ha några problem. Då det gäller dessa två är det sant, de har inga problem och den lilla flickan har aldrig haft några heller.
Då kvinnan och pojken kommer fram till deras bänk är det gumman som först talar.
- Slår er ner, säger hon.
- Vilken fin blus du har, säger gumman vänd till kvinnan.
- Tack säger hon.
Den lilla flickan ler mot pojken som ler tillbaka och presenterar sig.
Flickan säger vad hon heter och frågar hur gammal pojken är. När hon får veta att han är lika gammal som hon själv säger hon att de kan gå till lekparken en liten bit bort, medan kvinnan och gumman pratar.
De går sin väg, men pojken vänder flera gånger på huvudet för att se till att hans fostermor trivs med sällskapet han lämnat henne hos. Men så kommer han på att hon är vuxen och inte alls en bortkommen ointelligent varelse som aldrig klarar sig utan hjälp. Han ler då han tänker på hur korkad man kan vara som tror att kvinnor skulle vara mindre smarta än män.
Flickan ser att han ler och undrar varför.
- Jag tänker bara på hur dum jag varit som trott att kvinnor är mindre värda och har mindre förstånd än män.
- Du tror väl inte det nu va? undrar flickan, osäker på vad svaret ska bli och hur kort deras vänskap ska bli om han svarar ja.
- Nej, säger pojken. och det är tack vare din mormor.
- Det var tur för om du hade det skulle jag inte kunna vara din vän. Och det hade varit synd, för jag tror du är en bra vän.
Pojken blir glad och upptäcker att han tycker mer och mer om flickan.
Flickan vet att pojken är snäll och inte alls hade trott allt det han sagt om det inte varit för att någon lurat honom. Hon tycker synd om pojken och vill lära honom vad livet verkligen vill säga. Inte det onda då, för det vet hon inte själv en gång, utan det goda, som är som vispad grädde på pannkakor. Mycket gott men inte i för stora portioner.
Äter man för mycket pannkakor med grädde får man ont i magen, det vet flickan, efter att ha råkat ut för det flertalet gånger.
Hon tror det är samma sak med livet. Om man får för mycket av det gör det ont. Hon vet bara inte vad, ännu, men hon är säker på att hon kommer få veta det en dag.
Pojken tycker flickan är söt och han vill berätta om allt han velat göra men inte kunnat. Han vill visa henne alla sina hemligheter, som ingen hittills fått se, inte ens hans vänner ifrån klubben.
De två lyckliga ovetande barnen går längs med gången mot lekparken. De vet att det är dumt att äta för mycket av det man tycker är gott, och att detta kommer göra ont lite senare, då smaken försvunnit och magen vilt börjar protestera. Vad de inte vet har de inte ont av, men de borde kanske veta vissa saker, för att undgå att råka illa ut. Men barn måste lära sig själva för att förstå, i många fall och då kan det gå illa.

Kvinnan och gumman sitter på bänken i solen och tittar på änderna och deras nytillkomna små andungar. Det tar en lång stund efter det att barnen gått innan de börjar prata.
- Jag har förstått av pojken att du har en man, som slår dig. Stämmer det?
- Ja, säger kvinnan och tittar ner på sina händer som hon nervöst vänder i knät.
- Är det något jag kan göra för att hjälpa dig?
Kvinnan sitter tyst en stund innan hon svarar:
- Ja jag skulle behöva stöd, om jag ska klara av att gå igenom en skilsmässa och vårdnadstvist.
- Du vet väl om att din man troligen får vårdnaden, eftersom han har jobb. För du har väl inget?
- Nej jag har inte det och jag vet att du har rätt om vårdnaden. Jag kanske ska söka jobb först innan jag skiljer mig?
- Det kan vara en lösning, men du bör inte stanna hos honom för länge med tanke på vad han gör mot dig. Det gör dig svagare i psyket och du får dåligt självförtroende av det.
- Men jag klarar inte av att förlora pojken. Något måste jag väl kunna göra.
- Du måste prata med honom och berätta, han kanske förstår då?
- Kanske kan pojken vara hos dig då. Säger hon nervöst och fortsätter:
- Han kanske blir arg och då vill jag inte ha pojken i närheten.
Gumman förstår vad kvinnan menar, men blir förvånad över att hon kan tänka på pojken då hennes hälsa står på spel. Men gumman tycker det är ett bra tecken på att hon vet vad hon gör.
- Du bör väl fundera på det lite, säger hon och tillägger:
- Jag hoppas bara du vet vad du gör?
- Ja, fast jag tvivlar på att han förstår.
Gumman ryser. Hur kan en människa vara så elak. Hon förstår inte det.

Pojken och flickan kommer tillbaka en timme senare, och då har gumman och kvinnan pratat färdigt.
- Det är nog bäst att vi går hem nu, så vi hinner med allt vi ska, säger kvinnan till pojken.
Pojken nickar men är inte glad för det.
På hemvägen frågar kvinnan om pojken vill sova över hos gumman någon natt och det vill han hemskt gärna göra. De bestämmer en dag och att pojken ska fråga gumman om den dagen passar nästa gång han träffar gumman.
Pojken är lycklig, kvinnan är rädd. Gumman är osäker och flickan är glad.


KAPITEL FEM

Pojken åker tidigt på eftermiddagen till gumman där han ska sova på natten. Hans pappa har inte hunnit komma hem ens. Pojken är bara glad för det, då de allt oftare råkat i bråk efter att pojken lärt sig det som är sant vad gäller världen.
Flickan ska också stanna över hos gumman och de ska ha mysigt hela kvällen. De ska få vara uppe lite extra sent i kväll och få se på en film tillsammans med gumman, som pojken allt oftare kallar för mormor.

Kvinnan sitter framför TV:s hela kvällen i väntan på sin man. Men hon kan inte koncentrera sig på det hon ser av nervositet för vad som ska hända då han kommer hem och upptäcker att hon inte har maten klar.
Hela tiden sitter hon och tänker på vad som kommer hända och tvivlar allt som oftast på att hon gör rätt.
” Tänk om de, som ska avgöra vårdnaden tycker att hon varit provocerande som inte lagat någon mat till sin man. De kanske tycker det är rätt åt henne om han slår henne för en sådan sak.” Tänker kvinnan nervöst. Hon börjar till och med tvivla på om han inte har rätt att göra det.
” Det är ju i alla fall min skyldighet att göra det då han jobbar och ser till att vi kan leva ett drägligt liv.” Kvinnan tänker desperat på vilken utgång det skulle få. Hon är till och med på väg att resa sig för att gå och laga mat, men ångrar sig då hon inser att det skulle innebära att rädslan och förtrycket då skulle fortsätta i all evighet.

Medan kvinnan sitter nervöst och väntar på sin man, sitter gumman, pojken och flickan och tittar på en rolig film och skrattar högt åt någon komisk kommentar som Jim Carey ger sin motspelare. Alla tre skrattar högt, men alla är innerst inne mycket nervösa. Gumman vet varför hon är nervös, men inte pojken och flickan.
Nervositeten från gumman har smittat av sig på pojken och flickan.
När filmen är slut sitter de tysta utan att stänga av medan den visar filmer som går på bio och finns att hyra. Ingen förmår sig att resa sig för att stänga av.
Samtidigt som de sitter där tysta kommer kvinnans man hem. Han stänger dörren, ropar ”Hallå!” mot köket där han förväntar sig att hans fru är, går in med skorna på och dricker lite vatten direkt ur kranen i hallen. Sedan tvättar han sina händer och går ut i köket och sätter sig på en stol. Han tar upp tidningen, som kvinnan alltid lägger framme på bordet och börjar läsa. Efter en stund i ensamhet börjar han misstänka att allt inte står rätt till. Han ropar igen och får denna gången ett ynkligt svar ifrån vardagsrummet.
- Varför kommer du inte hit, jag är ganska hungrig, så det skulle inte skada med mat nu. säger han och fortsätter utan att lägga ner tidningen.
- Du har väl maten klar?
Kvinnan reser sig och går ut i köket. Hon står i dörren och tittar ner i golvet oförmögen att svara honom.
Mannen tittar upp och ser frågande på henne.
- Nå, säger han uppfordrande har du lagat någon mat eller har du glömt det för att du inte kunnat slita dig från TV:n, som vanligt.
Kvinnan rycker till. Hon som aldrig varit sen med maten på grund av TV:n får nu höra att hon aldrig kan slita sig från den.
Hon ska precis säga att hon vill prata med honom om en viktig sak då han nästan skriker:
- Du svarar aldrig som vanligt. Men jag ska nog lära dig att svara när jag tilltalar dig. Och detta är sista gången du inte är klar med maten när jag kommer hem.
Den första smällen kommer som en överraskning, för kvinnan. Hon har alltid föreställt sig den som värst, men inte denna gången. Hon tror att han, som vanligt ska putta på henne innan han slår.
När den andra smällen kommer ligger hon ner och hon hör honom säga:
- Upp med dig din feta kossa, tål du ingenting längre.
Mot sin vilja reser hon sig och tar emot ännu ett slag innan hon förstår att hon faktiskt kan göra motstånd och slå tillbaka. Men då är det redan för sent. Hon orkar inte. Det sista hon tänker innan hon svimmar är:
” Nu kommer han aldrig få vårdnaden om pojken.” Men hon kanske tänkte för högt.
Samtidigt stänger pojken av filmen och spolar tillbaka. Han är nu ännu mer orolig och gumman kan inte hålla sig längre utan går till telefonen och ringer till kvinnan. Då ingen svarar ringer hon polisen.
Men då polisen anländer är det redan för sent, kvinnan är död och bredvid henne sitter hennes man förtvivla och gråter.

Skriven av: Lise-Lotte Eriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren