Memphis Karlsson

MEMPHIS KARLSSON
Eller
I HANS EGEN VÄRLD
Berättelse av Inger Malm
[email protected]

Han dundrade ofta fram genom den lilla landsortsstadens gator i en gammal Cheva modell -56. Torsten Karlsson hette han men kallades i allmänhet för Memphis därför att han gillade Elvis. Det var en grabb vars ålder var svår att gissa. Han kunde vara allt från 25 till 40 år gammal. Om sommaren arbetade han gärna i stadens parker och anläggningar. På vintern var han stammis i det lilla fiket intill ån.

Memphis var egentligen en rätt stilig kille med smärt och vältränad kropp och ett par pigga nötbruna ögon. Han hade starkt markerad profil och höga kindknotor vilket gjorde att man lade märke till honom på gatan. Det tjocka blåsvarta håret låg alltid prydligt kammat och med en djup våg mitt fram i pannan. För det mesta var han klädd i svarta, tajta jeans, färggrann skjorta och skinnväst. De supersmala höfterna pryddes av brett läderskärp med ett tungt glittrande spännande.

Memphis hölls ofta för sig själv och på Arbetsförmedlingen var han välkänd. Ibland fick han tillfälliga jobb men stannade aldrig länge på samma plats. Han var duktig och skötsam men alltför orolig att orka vistas på en arbetsplats hela dagarna. Att passa tider var heller inte så viktigt för honom. Det hände att han ibland kom flera timmar för sent till jobbet och blev ofta mobbad av arbetskamraterna som gjorde sig lustiga på hans bekostnad De skrattade bakom hans rygg. Detta var nästan alltid orsaken till att han lämnade ett jobb. Självförtroendet rann i botten och depressionerna tog över. De enda gångerna han kände sig självsäker var när han åkte omkring i sin Cheva. Då var han kung. Skivspelaren gick på högsta volym och Elvis röst ekande i karossen. Det var för dessa stunder Memphis levde. Vardagarna tedde för det mesta endast besvärande och ointressanta.

------------------

Det blåste snålt och var tio grader kallt. Jag skyndade de sista hundra metrarna fram till arbetsförmedlingens port för att delta i en kurs som anordnats för arbetssökande. Arbetssituationen var inte den allra bästa i staden. Jag som hade 20 år bakom mej som journalist hade på grund av min höga ålder (52 år) nu hamnat i ett dödläge. Ingen ville anställa en äldre tjej och någon omskolning hade jag inte en tanke på.
Jag och min man Jan hade bott och arbetat utomlands i hela tio år. Det var både spännande och lärorikt. Nu var vi åter hemma med massor av erfarenheter som borde kunna leda till ett ordentligt arbete hemma i Svedala. Tyvärr hade förhållandena förändrats och nu var det krisartat på arbetsmarknaden. Vi sökte massor av jobb och satt på många intervjuer men resultatet blev alltid det samma. Ett artigt brev från företaget som talade om att annan sökande blivit tillsatt. Till slut lyckades Jan få en hyfsad anställning men för mej var det fortfarande "tummen ner”. Visst var hon kvalificerad men tyvärr alldeles för gammal för att smälta in bland företagens allt yngre personalstyrka. Det hjälpte inte att jag hållit mej ung genom åren. Med min friska hy och slanka kropp såg jag nog inte ut att vara en dag över 30. Det blonda håret var rufsigt kortklippt och jag hade alltid ett leende på läpparna. Jeansen och de stickade koftorna klädde mej perfekt och jag inbillade mej att jag såg rätt häftig ut. Men, vad gjorde nu detta när det var uppgifterna i prästbetyget som gällde då man sökte anställning. Hoppet sjönk och jag började ta en rejäl styrketår av whisky om kvällen.
En eftermiddag i början av november gjorde jag ännu ett tappert försök på stadens arbetsförmedling. Kvinnan som tog emot mej log lite lamt och sade:
" Hur kan du tänka på att få ett arbete när hundratals ungdomar här i staden inte ens har en chans.
Jag blev upprörd men beslöt att inte ge upp så lätt. Tio år i Canada hade lärt mej en hel del. Ett blankt nej kunde jag inte acceptera så där utan vidare. Arbetslivserfarenhet måste ju betyda något för tusan. Trots att allt bar emot gick jag stadigt till Arbetsförmedlingen två gånger i veckan för att visa upp mej. Jag slog mej ner på en bänk och väntade på min tur. Nu hade jag till och med fått kompisar bland ungdomarna som var där i samma ärende som jag. Ve hade något gemensamt trots åldersskillnaden. Vi sökte arbete.
På Arbetsförmedlingen var man till slut ändå tvungen att erbjuda den envisa kärringen något för att bli av med henne. Jag började ju till och med ifrågasätta systemet och det sätt på vilket man bemötte de arbetssökande.
Nu var jag obekväm och blev erbjuden att delta i en introduktionskurs. Detta var egentligen ett rent experiment men eftersom man inte hade något annat att erbjuda var det värt att försöka med något nytt. Kursen skulle pågå en månad men något riktigt program fanns ännu inte framarbetat. Nåja, jag accepterade med en suck. Som kompensation skulle jag få 2.000 kronor. Tänka sej, allt detta ståhej bara för att försöka få ett jobb. Jag som skrivit för de stora tidningarna i Toronto, Något sådant hade jag aldrig upplevt förr.

I en lokal på Arbetsförmedlingen samlade kursledaren Birger Jönsson ihop sin grupp vid ett långbord. Närvarande var Peter, en yngling på 22 år och med grava alkoholproblem. Bibi, en tonåring som använt droger alltför länge. Janne, en härdad yngling som smakat på kåklivet ett antal gånger och nu skulle försöka att anpassa sig till ett normalt liv i samhället. Lena som hade ett litet barn att ta hand om samt Tommy som var dömd för ett inbrott i en bensinstation. Ja, och så jag förstås som utan svårighet kunde vara mor till hela flocken.
Birger var en trevlig karl som gjorde allt han kunde för att programmet, som inte fanns, skulle funka någorlunda. Han försökte hålla ett föredrag om hur man betedde sej vid anställningsintervjuer och hur viktigt det var att inte ge upp när man blev nobbad. Jag andades tungt och lyssnade med ett halvt öra. Detta var mer än jag orkade med och undrade nu på vilket sätt jag omärkbart skulle kunna smyga mej bort från eländet och bege mig hemåt.
-----------------------
Det var efter kaffepausen något oväntat hände. Dörren öppnades försiktigt och in kom en lång slank kille med svart hår, klädd i skinnväst, jeans och med ett glittrande spänne i bältet. Jag reagerade genast. Han verkade så bekant på något sätt. Någonstans hade jag sett honom men kunde inte påminna mej om var.
"Tjenare Memphis." Sade Birger. "Slå dej ner. Du får gärna vara med på den här kursen om du har lust."
"Mors. Tänkte jag skulle titta in. Har inget särskilt att göra just nu. Chevan är på verkstan. Vad håller ni på med?"
Memphis såg sig omkring och fann att stolen bredvid mej var ledig. Han slog sej ner och lade händerna på bordet. På vänsterhandens ringfinger glänste en enorm ring med grön sten. Jag försökte göra mej så liten som möjligt för att inte stöta mot honom när jag rörde armarna. Av någon anledning tyckte jag att det kändes konstigt att sitta så nära. Det fanns en underlig doft omkring honom, en doft som jag hade svårt att identifiera. Det var inte rakvatten eller hårpomada. Nej, det påminde mera om kanel och kryddnejlika. En blandning som västindierna brukar krydda sitt te med. Han tycktes känna alla som deltog i kursen och det märktes också att Memphis och Birger hade träffats många gånger tidigare.
Jag som tänkt lämna kursen hade nu plötsligt ändrat mig. Det var något speciellt med den där nya killen. Det kändes som om jag ofrivilligt drogs till honom. Bakom den prydligt polerade och tuffa ytan anade jag att det kunde finnas en udda person som inte passade in var som helst. En särling med en känslig själ, en clown som fällde tårar och gömde sig i kulissen när föreställningen var över. Jag drog koftan närmare kring bröstet ty plötsligt frös jag. Vibrationerna från nykomlingen som kallades Memphis berörde mej starkt.
Trots det utåtriktade arbetet hade jag alltid varit en ensam och tillbakadragen tjej. Förutom de allra närmaste hade jag egentligen inte så många vänner. Bland dem jag umgicks med fanns en gay löjtnant och en gammal präst som skrev om ockulta fenomen. Jag var också både mörkrädd och trodde på övernaturliga ting. Ofta tog jag långa promenader i skogen tillsammans med hunden och en gång trodde jag mej se min döde far komma gående emot mej på stigen genom skogen.

Efter lunchen skulle deltagarna göra en enklare personbeskrivning av sej själva. Birger föreslog att man skulle arbeta i par och använda smårummen för att få vara ifred. Det blev jag som fick vara ihop med Memphis och vi gick till ett litet rum bredvid cafeterian. Han sade ingenting och fingrade nervöst på sitt block.
”Jag heter Inger." Sade jag käckt, har du inte lust att skriva?"
" Det finns ingenting att säja om mej och förresten så är jag inte mycket för att skriva." Sade han tyst och utan att se på mej.
"Men om jag skriver och du berättar. Hur skulle det vara?" Undrade jag och sträckte ut handen efter hans block.
" Nej, dom där nere vet ändå allt om mej. Va fan skulle det då tjäna till? Vad gör du här förresten? Du verkar väl inte ha några större problem precis. Grabbarna sa på lunchen att du är journalist. Jävligt bra förspänt skulle jag säja." Sade han och såg på mej med ett stänk förakt i blicken.
" För helvete, bits inte. Jag försökte bara vara vänlig." Bet jag av och reste mej upp. Jag ryckte till mej blocket och gick mot dörren. Memphis hejdade mej innan jag hann öppna. Han ställde sig framför mej, tog tag i min arm och höll den kvar. De bruna ögonen brann och jag kunde känna hans varma andedräkt hon mot mitt ansikte.
" Jävla överklassbrudar, vad gör ni här?” Sade han och släppte taget om min arm. Därefter lämnade han rummet.
På vägen hem den eftermiddagen var jag helt övertygad om att inte återvända till kursen. Det där med Memphis berörde mej illa. Där fanns något som jag inte kunde identifiera men i alla fall drogs till. På kvällen ringde jag hem till Birger för att berätta om mitt beslut. Jag nämnde dock ingenting om den lilla episoden med Memphis. Birger bad mej att inte ge upp, det skulle betyda att han misslyckats som kursledare. Efter en stunds övertalning gav jag med mej och beslöt att fortsätta. Om inte för något annat så för de två tusen kronorna som delades ut för besväret att delta.

Kursen på Arbetsförmedlingen gick vidare och jag träffade Memphis nästan varje dag. Även om han aldrig pratade med mej eller ens ägnade mej en blick såg han alltid till att försäkra sig om platsen bredvid mej. Det hände också att han satte sig vid mitt bord under lunchen i cafeterian. En dag frågade jag Birger om han ville berätta lite om Memphis men han bara skakade på huvudet. " Det är en grabb som du inte skall bry dej om." Det var vad han sade.
----------------------------
Mystiken kring Memphis lämnade mej dock ingen ro. Jag ville veta vem han var och hur han fungerade. Jag ville röra vid honom och få svar på alla dessa "varför" som var förknippade med hans person. Det kändes som om han kom ifrån en annan värld på något sätt. En värld som jag ville titta in i.
En svinkall eftermiddag i februari skulle gruppen göra ett studiebesök på stadens regemente. Birger som hade en stationsvagn tog med sig gruppen. Memphis var dock inte med. Jag föredrog min egen bil eftersom jag skulle köra direkt hem efter besöket. Just som jag skulle ge mej iväg kom Memphis raskt gående på plattgången utanför elaffären. Jag öppnade dörren och frågade om han ville åka med. Utan att säga ett ord steg han in i bilen.
Det var inte långt till förläggningen och jag upptäckte att vi var först på plats. Birger och gänget syntes ännu inte till.
" Vi är tidiga, kanske vi kan ta en fika medan vi väntar?" Undrade jag.
" Mmm, visst.” Muttrade Memphis.
Det blev ett fönsterbord på Gunvors Café med utsikt över kyrkogården. Memphis gick och hämtade kaffet och betalade. Vi satt tysta en stund och tittade på ett begravningsfölje som just körde in genom grindarna.
" Vilken häftig frisyr du har." Sade jag plötsligt och log.
Memphis stelnade till, sänkte blicken och letade ivrigt igenom fickorna efter cigarettpaketet.
" Va, gillar du inte komplimanger?” Frågade jag.
”Jovars, om man bara menar det man säjer så är det okej.”
Hans personlighet väckte en oemotståndlig nyfikenhet hos mej. Någonting sade mej att denne man levde i två helt skilda världar samtidigt. Han verkade vara delad i två hälfter varav den ena satt framför mej här och nu samt att den andra hälften befann sig långt borta i en annan tid och ett annat rum. Herre Gud, vem var han egentligen?
" Tycker du om musik?” Frågade jag för att fortsätta samtalet.
" Javisst. Jag spelar plattor varje dag."
" Kul, det gör jag också. Du vet när jag jobbade borta i Canada fick jag en gång åka och göra en grej på en Elvis konsert. Det var jättekul. Gillar du Elvis?"
Memphis ögon började plötsligt spela i ansiktet och han log brett för första gången. Jag förstod att jag just träffat huvudet på spiken.
" Menar du verkligen att du sett Elvis?"
" Javisst."
Memphis verkade fullständigt hänförd. Han sträckte fram handen och rörde vid min arm ungefär på samma sätt som man stryker en kattunge.
" Tänk att du verkligen har sett Kungen." Sade han om och om igen. ”Jag anade nästan att det var något speciellt med dej första gången jag såg dej på förmedlingen. Du är så annorlunda. Först var jag rädd för dej men det är jag inte längre. Du verkar vara en reko tjej. Kanske vi kan träffas nån gång och snacka?”
Under hela timman på förläggningen gick Memphis vid min sida. Han sade ingenting utan verkade mest överväldigad över att få vara i min närhet. När besöket var slut var det helt naturligt att han skulle åka tillbaka i min bil. Jag släppte av honom vid ett litet blåmålat hus på Bangatan. Någonting underligt skulle komma att hända. Jag kände det på mej.

--------------------------
Efter studiebesöket hade Memphis blivit helt förändrad. Han ville nu ständigt vara i min närhet och han till och med bar bort min lunchbricka till bordet. Vi pratade och skrattade tillsammans och ibland tog vi en promenad i parken under rasten. Jag märkte så småningom att Birger inte tyckte om denna förändring. Ibland ville jag fråga honom om orsaken men han lyckades alltid snabbt byta samtalsämne.
En gång besökte ett indianreservat borta i Canada. Där jag köpte jag ett vackert indianhuvud i silver. Detta lät jag montera på ett brett läderskärp. Jag beslöt att ge klenoden till Memphis eftersom det skulle passa honom perfekt. En lunchrast smög jag ner i verkstaden, dit han nu flyttat och lade det på hans plats. Jag hade stoppat det i ett kuvert tillsammans med några rader på ett visitkort. Redan dagen efter bar han det nya skärpet och var väldigt stolt över det. På fredagskvällen väntade han på mej utanför Förmedlingen. Vi pratade en stund och han var glad och uppsluppen. Han föreslog att vi skulle gå och se en film tillsammans på kvällen.
Hur gärna jag än skulle ha velat gå med honom på bio så kunde jag ju inte. Hemma fanns Jan, hundarna och katten. Ingen hade talat om att jag var gift. Jag tog för givet att alla visste. När jag berättade att jag inte kunde gå med honom på bion blev han väldigt besviken. Herre Gud, hur skulle jag klara av situationen? Jag började ana sanningen. Memphis var förälskad i mig och nu hade jag sårat honom. Kanske var det detta Birger förstått.
Eftersom Memphis nu för gott flyttat ner till verkstaden träffades vi inte så ofta under dagarna som följde. Han hade nu också blivit mera tystlåten. Jag kände mej vissen och nedstämd. Inte ville jag göra killen illa men visste inte riktigt hur jag skulle bete mej. Det var en känslig och obehaglig situation och jag kände mej så fruktansvärt skyldig. Det var ju jag som tagit första steget. Skulle jag ha följt Birgers råd från början och inte brytt sig om grabben?
På lunchen några dagar senare satt en klunga killar och pratade vid ett bord. Memphis kom in. De svarta jeansen pryddes av det fina nya skärpet. Jag satt och pratade med Birger vid ett fönsterbord. Plötsligt var det någon som utbrast:
" Hör ni grabbar. Memphis inbillar sej att han har en chans hos journalisttjejen!"
Memphis stannade upp, vände snabbt om och lämnade lokalen medan killarna i gänget gapskrattade. Jag och Birger såg på varandra.
Nästa morgon när jag kom till förmedlingen låg ett brunt kuvert vid min plats. Det innehöll skärpet med indianspännet samt en liten färgbild av Elvis Presley.
Memphis återkom inte mera till kursen och jag lämnade den också efter att ha haft ett samtal med Birger. Trots att jag ställde frågor fick jag inga svar. Han bara sade. " Det är ingenting att bry sig om. Memphis är en underlig kuf , det är ingen som förstår sig på honom."
En eftermiddag någon tid senare körde jag bort till det blåmålade huset på Bangatan och knackade på dörren men ingen öppnade. Jag hoppades att få träffa honom. Det fanns något som band oss samman. Visst var Memphis annorlunda men kanske inte alls den tönt som alla trodde att han var. Jag hade alltid varit en ganska god människokännare och anade att det fanns mycket mera bakom den här mannen än vad som framgick av hans yttre. Nu var jag väldigt ledsen.
------------------------
Så småningom lyckades jag få anställning på stadens tidning. Det var ett fint jobb och jag trivdes förträffligt. Alltid när jag var ute på mina uppdrag spanade jag efter Memphis men han syntes aldrig till. Så småningom bleknade hans minne utan att jag för den skull glömde bort honom.
En regnig eftermiddag i oktober tre år senare var jag på väg till parkeringsplatsen bakom stationen. Arbetsdagen var slut och jag var på uselt humör. Reportaget som just lämnats in hade inte rätta flytet och bilderna stämde dåligt. Jag gick sakta över stationsplan och styrde stegen mot korvkiosken vid busstationen. Utan att se mg för fortsatte jag rakt ut i körbanan och hörde det hemska ljudet av inbromsande bildäck. Under bråkdelen av en sekund såg jag en stor röd bil gira till bakom mej och slutligen hamna vid häcken intill taxistationen. Plötsligt befann jag mej liggande intill trottoarkanten och den svarta kameraväskan hade gjort en ordentlig luftfärd och hamnat i en blomsterrabatt. Det dröjde, som jag uppfattade det, evigheter innan någon kom och hjälpte mej. Omskakad och öm i kroppen lutade jag mej mot en man. Han höll mej i ett stadigt grepp och talade vänligt.
" Du är inte påkörd. Jag missade dej mera flera centimeter. Du måste ha varit helt borta ty du steg ut i körbanan utan att ens se dej för." Sade mannen.
Allt jag nu brydde mej om var att någon hjälpte mej. Trots den lätta chocken tyckte jag mej känna igen mannens röst.
" Är du okey eller skall jag köra dej till sjukhuset?" Frågade mannen som höll om mej.
" Jag är lite yr och måste nog få vila en stund." Sade Jag.
" Jag kör dej hem, bor bara uppe på Bangatan. Kanske du borde ligga ner en stund." Sade den nu mera välbekanta rösten.
Plötsligt befann jag mej i en stor bil med bekväma säten och det doftade starkt av kryddor. Rädslan släppte något och jag kände mej lugnare. Gud ske lov att jag inte var allvarligt skadad. Det var först då som jag upptäckte vem som satt i förarsätet.
Memphis Karlsson.
Vi sade ingenting till varandra medan han körde de få metrarna upp till det blåmålade huset på Bangatan. När han parkerat bilen hjälpte han mej ur och lade armen om mej medan vi gick över trädgårdsgången.
" Jag skall koka en kopp starkt kaffe, det kan du behöva." Sade han och stack nyckeln i låset.
Jag som fortfarande var lite vimsig följde villigt med. Doften av kryddor slog emot mej när jag kom in i tamburen. Huset var slitet och ganska gammalt, förmodligen skulle det rivas endera dagen. Det var ett av de där gamla kåkarna i staden som kommunen ägde. Det var rent och prydligt inomhus med fina vita spetsgardiner för fönstren och massor av blomkrukor.
Jag hängde upp jackan i hallen och gick sedan bort till Memphis som nu stod vid kaffekokaren i köket. Jag tyckte att jag borde säga något men visste inte riktigt hur jag skulle börja. Jag var ju den som trots allt hade lättast för att tala. Även om det hade gått tre hela år mindes jag klart den dagen då han lämnat tillbaka skärpet och gett mej den lilla Elvisbilden. Varför? Det var svaret på den frågan som var så viktig för mej. Jag var den personen som ville avsluta något jag börjat. Och, det hade funnits något speciellt mellan mej och Memphis den gången. Jag lade försiktigt handen på hans arm. Han vände sig om och såg på mej.
" Memphis", började jag. "Varför försvann du den där gången för tre år sedan? Jag gillade dej. Jag tyckte du var fin. Att det fanns en annan man i mitt liv talade vi aldrig om. Jag trodde att du visste. Allt jag ville var att göra dej glad. Vi kom ju så bra överens och hade så kul tillsammans. Jag tror att vi kunde ha blivit vänner."
Memphis stod stilla en lång stund och såg ner på mej sedan tog han en slinga av mitt hår och snurrade den mellan fingrarna.
" Tänk inte på det längre. Nu går vi upp till mej och fikar." Sade han och tog med kaffebrickan.
Trappan upp till andra våningen var smal och brant och det var först nu som jag upptäckte att det gjorde ont i ena höften. Jag lyckades i alla fall ta mig upp. Memphis gick före och öppnade dörren till rummet. Sakta gick jag genom hallen och steg över tröskeln till vad som skulle bli en fullständig överraskning. Jag blev förbluffad när jag plötsligt befann mej i Memphis värld. Rummet var som ett museum över ett svunnet 50-tal. På väggarna hängde fullt med affischer av Elvis. På hyllor och i skåp stod rader av modellbilar från samma decennium. Överallt fanns dekaler, prylar och klädesplagg som använts på den tiden. Ett kabinett inrymde en enorm skivsamling av enbart Elvisplattor. Fönstret var täckt med en tjock sammetsgardin som hindrade dagsljuset att komma in. Rummet lystes upp av gula och rosa smålampor som spred ett varmt och behagligt ljus.
" Milda makter, vad fint du har det." Utbrast jag spontant. Här stod jag nu mitt inne i hans värld och jag fattade snabbt. Memphis hade tydligen fastnat i 50-talet och tiden som varit. Kanske han var lycklig då och inte orkat lämna det bakom sig. Han ville inte vara vuxen, det var lättare att vara tonåring och dyrka Elvis. Visst var han annorlunda. Olycklig? Knappast. Kanske han till och med var lyckligare än jag. Han hade i varje fall en verklighet utanför verkligheten dit han kunde fly undan när det passade honom. Där inne var han salig tillsammans med sina bilder och Elvisplattor. Jag började förstå och önska. Vem skulle inte vilja spika fast ett ögonblick i tiden om det varit möjligt. Memphis hade gjort det på sitt sätt.
"Jag är glad att du tycker om mitt rum." Sade han. " Vill du lyssna på lite plattor?” Jag har alla med Elvis som givits ut i Sverige.
" Ja visst vill jag lyssna på plattor. Själv har jag endast ett fåtal. De flesta blev kvar där borta i Canada.”
Memphis hade en gammaldags skivväxlare och lade på tio plattor. Han lutade sig bekvämt tillbaka i soffan och vek benen under sig. Jag förstod att nu skulle man spisa och inte prata. Det kändes så underligt att vistas i detta rum Det verkade som om tiden stått stilla därinne länge. Medan jag lyssnade till de gamla kära låtarna kom minnena tillbaka från den tiden då jag själv varit så lycklig och nykär i Jan. Allt rullades upp för mej som ett bildband. Vår första biltur till Niagara Fallen med den ljusblå Dodgen. Mitt första jobb på en veckotidning. Den där gröna blommiga klänningen med stärkta underkjolar. Nattklubben där Bill Haley och hans Comets uppträdde. Italienaren som spelade Blue Velvet på dragspel medan rockskörtet fladdrade ovanför fläkten. Gayklubben på Danforth där den korpulenta transvestiten Brandee uppträdde i stor blond tuperad peruk och så en dimmig kväll på en Drive In där högtalarna skorrade och oset från grillen stack i näsan.
Memphis lade på en ny trave plattor och nu hade flera timmar gått. På något sätt måste jag göra klart för honom att jag var tvungen att ta mej hem. När han var på väg att lägga på den fjärde omgången skivor reste jag mej upp och gick fram till skivspelaren.
" Det här har varit fantastiskt." Sade jag, " Nu måste jag tyvärr tänka på att åka hem. Det är faktiskt ganska sent. Skulle du vilja följa mej ner till parkeringsplatsen?"
Memphis sade ingenting på en lång stund. Han gick närmre och lade försiktigt båda händerna på mina axlar. Blicken blev forskande och käkmusklerna arbetade rytmiskt. Jag stelnade till och kände under några korta ögonblick ett sting av rädsla när han flyttade händerna och lät dem omsluta mitt huvud. Sakta böjde han sig ner och viskade i mitt öra.
" Är du rädd för att bli gammal? Jag är. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli gammal. Jag tycker inte om tiden som bara går och går. Tycker du att jag ser gammal ut? Hur gammal tror du att jag är?”
" Mellan 25 och 30", sade jag utan att tveka. Och jag kan tala om för dej att även jag är rädd för att bli gammal. Jag saknar allt som fanns förr och vill så gärna återuppleva det igen. Men, vi vet båda att så kommer det aldrig att bli."
" Jag har nyss fyllt 40." Sade Memphis. Jag låtsas inte om det förstår du.
Detta var ett känsligt ämne och jag var besvärad. Jag kände fortfarande hans händer kring nacken och han släppte mej inte med blicken. Hur skulle jag bete mej? Jag var ensam i ett hus med en man som gott och väl skulle kunna slå ihjäl mej med bara händerna om han blev våldsam. Kanske han trots allt var psykiskt störd och jag tänkte plötsligt på vad kursledaren Birger sagt.
" Du är toppenfin Memphis och ser inte alls ut att vara 40 år gammal. Jag menar vad jag säjer."
Han släppte greppet om min nacke men strök med handen över min kind.
" Kommer du hit igen? Jag gillar dej. Du förstår mej. Vi hade det fint här. Tycker du inte?"
" Jo, vi hade det fint." Sade jag och gick sakta mot dörren. Eftersom det nu värkte ordentligt i höften hjälpte han mej ner för trappan. När jag tagit på jackan ställde han sig framför mej och spärrade vägen till ytterdörren.
" Jag vill kyssa dej." Sade han allvarligt. " Får jag?"
Jag kände nerverna dallra men var noga med att inte visa det. Jag var fortfarande i hans värld och jag förstod att det kunde vara farligt att neka honom. Det var bara i världen utanför det blåmålade huset som jag var starkare.
" Javisst, sade jag mjukt och slöt armarna omkring hans hals. Han böjde sig ner och kysste mej. Det var varm och längtansfull kyss som uttryckte alla de outtalade känslor han bar på. Hela hans liv fanns i denna kyss och han höll fast mej i ett hårt grepp. Plötsligt gömde han sitt ansikte i mitt hår och höll om mej så som en drunknande person klamrar sig fast vid sin räddare.
Några minuter senare var vi på väg ner till parkeringsplatsen. Jag var omtumlad av känslor. En del av mej ville stanna kvar hos Memphis men förnuftet sade att jag så snabbt som möjligt måste komma hem och glömma denna ofrivilliga upplevelse. Memphis värld hade en säregen dragningskraft, jag kände mej fri och obesvärad därinne trots att jag under några ögonblick varit rädd för honom. Det hade varit som att besöka en helgedom.
Jag startade bilen och vevade ner rutan. Memphis tände en cigarett och blåste ut ett rökmoln mot gatlyktan. Han strök en sista gång över mitt hår och lutade sig in genom rutan.
" Jag vet var du finns." Sade han och vände tillbaka till sin Cheva.
------------------------
Livet gick vidare och jag tänkte ofta på Memphis och det blå huset på Bangatan. Ibland körde jag förbi med bilen men det såg alltid lika tomt och öde ut. Det hände ibland att telefonen ringde sent på kvällen och när jag svarade fanns det ingen i andra änden av luren. Till julen fick jag ett julkort med en underlig text och ingen avsändare. Någon tid senare låg det en liten bukett konstgjorda blommor i brevlådan. Jag anade att det var Memphis som försökt ta kontakt med mej. Frestelsen att söka upp honom var stark men jag lyckades stå emot den.
Under våren som följde revs det blåmålade huset på Bangatan och lämnade ett gapande sår efter sig. Av Memphis fanns inga spår och jag beslöt att gömma honom i minnenas arkiv.
En dag tio år senare mötte jag helt apropå kursledaren Birger på stadens torg. Vi pratade lite minnen en stund och kom väl ihåg den där misslyckade kursen. Till slut undrade jag om han visste vad som hänt med Memphis. Allt han kunde tala om var att han en gång läst i tidningen att Memphis blivit åtalad och dömd för kvinnomisshandel.
Kanske hade han träffat en kvinna som gjort narr av honom och kallat honom tönt. Jag kunde så väl förstå. Han finns än och promenerar på staden gator. Han ser likadan ut som förr fast lite äldre. Memphis Karlsson, killen som fastnat i 50-talet och var lycklig med det och alla sina Elvis prylar.

Skriven av: Inger Malm