Mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt...

Hon och han.
De går där hand i hand på en av Stockholms mest befolkade gator. Alla stressar runt, alla på väg till något.
Hon håller hans hand men känner igen värme, inte den som borde kännas i magen.
Vart är de på väg, förutom hem?
Hon ser på honom, han ler mot henne, hon ler tillbaka. Men hennes leende är tillgjort och betyder inget. Hon säger något, som egentligen inte spelar någon roll alls, men det är i alla fall ett försök till att bryta den stela tystnaden mellan dem.
Det dör ut lika fort som alla tidigare försök.
Tanken slår henne att det inte är på väg någon stans, det är inte meningen att de ska bli dem, det där lilla extra som borde finnas, finns inte.
Tystnaden känns som en stor ogenomtränglig betongvägg, som håller dem isär.
De kommer fram till Sergelstorg han ska gå mot tunnelbanan och hon mot centralen, så nu är det meningen att det ska bli en ledsamt hej då, men hon blir inte ledsen hon känner sig lättad, som om en stor sten lyft från hennes hjärta
De står nära varandra, han håller sina armar runt hennes midja, och hon sina runt hans hals.
Han ser långt in i hennes ögon.
Undrar om han ser?
Han kysser henne, hon kysser tillbaka, men det finns inget liv i det, den är liksom tom och död, helt utan känsla. Hon tänker att det här är den sista kyssen.
De står mycket nära varandra, hon viskar hej då, och som han läst hennes tankar innan, drar han henne till sig och kysser henne igen.
De ser på varandra, hon vänder sig sakta om och går, utan att möta hans blick.
Hon känner att han står kvar och ser efter henne, hon vill vända sig om och se efter om det stämmer, men något inom hennes säger ”nej fortsätt gå”
Hon hör hur han lågt bort ropar hennes namn, Hon viskar tyst för sig själv, hej då...

Skriven av: Synk