Publicerat
Kategori: Novell

Mia

”Jag hatar dig!”

Hon slog ut med armen och skålen med fruktsalladen for i golvet. Den krossades i hundratals, glittrande bitar, och blandade sig med sitt färgglada innehåll.

Lukas stod tyst med en disktrasa i handen och beundrade sitt förstörda verk med tom blick. Han vågade inte titta upp mot henne. Inte när hon var så här. Han visste att hatet lyste ur hennes honungsfärgade ögon, och det var det sista han ville se. Han ville försvinna och inte finnas. Han ville vara osynlig, som luft, för att hon inte skulle kunna ta på honom med sitt hat.

”Vad står du där för? Din jävla mes! Tror du att jag kommer att städa upp din äckliga smörja?!” skrek hon, och Lukas kunde inte låta bli att snegla upp mot henne. Hennes läppar var uppdragna i ett hånfullt leende, och hennes ögon glödde av ilska och hat som hon riktade mot honom.

Han vände sig om och gick med raska steg mot köket för att hämta redskap för att kunna städa upp röran, som hon hade ställt till med ute i matrummet. Vid diskbänken stannade han för ett ögonblick och lyssnade efter hennes steg, men hon var fortfarande ute i matrummet och väntade, samlade krafter för att återigen kunna attackera honom med full styrka.

Han tog ett hårt grepp om diskbänkens kant och bet sin underläpp medan han blundade, och försökte låta bli att skrika rakt ut. Istället tog han ett par djupa andetag. De första blev mer som flåsningar, men andningen blev snart jämnare, och han hoppades på att den skulle ge honom styrka att stå ut med kvällens terror.

”Vad är det som tar sån tid, va? Du är så jävla lat!” hörde han henne skrika från matrummet, innan han ens hunnit samla ihop regöringsredskapen, men hon följde fortfarande inte efter för att se vad det var han gjorde, och det var han tacksam för. Han samlade ihop det han behövde med skakiga händer, och skyndade ut i matrummet igen där hennes hat väntade på honom.

Han böjde sig ner framför hennes fötter och började städa upp glasskärvorna och den förstörda fruktsalladen i all tysthet. Han kände hur hennes hatfulla ögon brände sig fast vid honom, och helst av allt hade han velat fly, men han stannade kvar och städade upp de kletiga bitarna av frukt från golvet, bara för att behaga henne.

Hon sprakade till honom i sidan, och han drog hastigt efter andan, men tappade inte balansen, eftersom han stod på alla fyra, och det var han tacksam för. Det hade varit mycket mer förnedrande om han hade fallit.

Med henne kändes det som om han förlorade allt grepp om verkligheten eller hur han var. Han var ingen man längre. Han stolthet hade för länge sedan försvunnit, och nu var han inte längre säker på om han någonsin haft den. Nu var han bara ett kryp, någon att hata, någon som krälade framför hennes fötter.

Han var tyst. Vad han än skulle ha sagt skulle bara ha gjort henne argare, och hennes ilska skulle ha fött mer våld från hennes del. Hon gick in i köket och började diska. Han hörde hur något gick sönder under hennes våldsamma händer, men gick inte ut för att titta efter. Istället hittade han en tom matkasse, slängde glasbitar och frukt i den och ställde den utanför ytterdörren, för att hon inte skulle behöva se den och bli påmind om hans misstag.

Redan när han kom hem från jobbet den dagen, kunde han känna att det var en sån dag. Mycket riktigt kom anklagelserna och gråten snart. Hon hade inte ens sagt ”Hej”, utan började med att svartsjukt fråga ut honom om vilka han hade träffat under dagen. När han berättade att han bara hade varit med sina manliga kollegor, hade hon kallat honom för lögnhals. Han hade försökt förklara för henne att han talade sanning.

”Då är du väl bög då.” hade hon sagt och han visste att just då, trodde hon på det. Han ville skratta, men det var inte roligt. Han ville försvara sig, tala om för henne att han älskade henne och ingen annan, varken kvinna eller man, men han visste att sådant inte fungerade när hon var på det här humöret.

Kvällen fortsatte att urarta, när han hade gjort fruktsallad till efterrätt. Hon hade gjort mos av den och när han frågade vad som var fel, bröt helvetet lös på riktigt. Hon hade sagt att hon hatade fruktsallad och ananas, trots att hon dagen innan hade gjort i ordning en kaka av frukten och sagt skrattande:

”Jag skulle kunna leva på ananas, Lukas!”

Nu var hon arg, och anklagelserna haglade från hennes läppar. Det gick inte att resonera med henne, hur mycket han än försökte. Han försökte låta bli att ge svar på tal, men det lyckades inte alltid så väl. Ett av dessa tillfällen var, när hon sa att han hatade henne. Hon lät honom inte ens förklara utan sa genast att, hon hatade honom, och sedan välte hon sin skål med sallad.

Lukas var väldigt trött, och kvällen skulle bli mycket längre, det visste han. Han bestämde sig för att sätta sig och läsa en bok och försöka göra sig så liten som möjligt. Han var säker på att hon snart skulle hitta något fel med det också, men till dess skulle han gömma sig bakom sin bok.

Efter några minuter kom hon in i vardagsrummet och satte på TV:n. Hon höjde ljudet, och Lukas var säker på att grannarna kunde höra. Han kikade över kanten på sin bok på henne.

”Kan du vara snäll och sänka ljudet? Grannarna kommer att klaga.” sa han, och gjorde sitt bästa för att låta ödmjuk och inte låta sin irritation ta över.

”Dom kan dra åt helvete. Det kan du också göra för den delen. Du vill ju ändå inte vara ihop med mig.” sa hon, och lät som om det var det naturligaste man kunde säga.

Hans tänder var hårt hopbitna, och han låtsades återgå till sin bok för att slippa svara. Hans ögon kunde inte fokusera på orden som stod skrivna framför honom och han var tvungen att läsa samma rad flera gånger för att kunna förstå texten, åtminstone någorlunda bra.

Hon reste sig plötsligt och lämnade rummet. Hon gick in i deras sovrum, och under en halvtimme var det helt tyst i lägenheten. Denna tystnad var helt onaturlig, och Lukas misstankar hopade sig över honom som åskmoln. Han var precis på väg att gå och se efter vad det var hon höll på med där inne. Han vågade inte hoppas på att hon hade somnat.

Plötsligt öppnades dörren till sovrummet, och hon klev ut. Hon hade en kort, svart kjol på sig och en glittrig topp. Hon hade sminkat sig, och i sina händer bar hon sina finskor, som hon brukade dansa i.

Lukas hjärta började slå fortare, men inte på grund av hennes råa skönhet, utan av en helt annan anledning.

”Vart ska du, Mia?” frågade han, och hörde hur rösten bröts mitt i frågan.

”Jag ska ut och dansa. Säkert ligga med någon också.” svarade hon lugnt, som om det var helt normalt att säga så. Lukas kinder hettade till av ilska och en oförklarlig skam.

”Snälla, Mia, gör inte så här.” bad han och gjorde sitt bästa för att inte låta för desperat. Han visste redan att alla hans böner var förgäves. Denna kunskap hindrade honom inte från att försöka. Vid tillfällen som detta, var de enda gånger han lät sig sjunka så lågt, som att bokstavligt tala, böna och be vid hennes fötter, men bara som en sista utväg.

”Du hatar mig. Jag hatar dig, och vi ligger ju aldrig med varandra i alla fall.” sa hon, och hans värld rasade ihop runt dem, men hon såg inte det.

”Jag älskar dig, Mia! Snälla, gå ingenstans.”

Hans röst skakade och han kände en klump i halsen som talade om för honom hur nära gråten han var. Han ville inte gråta inför henne. Hon skulle se ner på honom ännu mer, och skammen skulle plåga honom hela natten och även kommande dag.

”Nu går jag, Lukas.”

Ytterdörren öppnades och stängdes med en smäll, och Lukas var ensam kvar i den tomma lägenheten. Tystnaden ekade omkring honom och blev till skrik, både hans eget och Mias. Hans röst skrek efter Mia, att han älskade henne över allt annat, medan Mias röst bara skrek.

Timmarna gick långsamt. Det gjorde de alltid efter kvällar som denna. Han försökte dränka sina tankar, men bilderna i hans huvud ville inte försvinna, hur mycket han än försökte att jaga bort dem.

Han tittade inte på klockan, men han visste att det var sent, när han äntligen gick för att lägga sig. Hans huvud kändes tungt, och kroppen var utmattad. Han orkade knappt borsta sina tänder, och när han väl kom i säng, somnade han nästan omedelbart.

Det var gryning, när dörren till sovrummet öppnades, och genom molnen av sömnighet, kunde han höra hur hon tassade in i rummet. Hon ställde sina skor på golvet, och han hörde hur hon gick runt sängen för att sätta sig bredvid honom, på hans sida.

Hon luktade främmande. Det var en blandad lukt av alkohol, svett och andra mäns parfym. Han lät bli att andas genom näsan, men då kunde han istället känna smaken av de främmande männen, som säkerligen hade gjort mer än bara rört vid henne i all hast.

Hon smekte honom på kinden och viskade kärleksfulla ord. Hennes läppar mötte hans, men han vände bort ansiktet. Han ville inte känna någon annans smak på hennes läppar.

Det var ren tortyr, när hon tog tag i honom och tryckte hans bakhuvud djupt in i kudden för att hålla honom fast, medan hon kysste honom djupt på läpparna. Han försökte kämpa emot men hon var mycket kraftfull i sina tag. Till slut, lät hon honom komma undan.

”Jag älskar dig, Lukas. Du vet att jag älskar dig.” sa hon och kröp ner bredvid honom i sängen.

Han ville säga åt henne att åtminstone duscha innan hon kröp in i deras säng, men han orkade inte bråka nu längre. Nu hade hennes humör vänt, och nu var hon den där söta, älskvärda Mia som han hade förälskat sig i för länge sen. Han la sina armar om henne, och hon kröp tätt intill honom och kysste honom på kinden.

”Det finns ingen annan än du. Det finns ingen annan, Lukas.” viskade hon innan hon somnade med främmande mäns lukter på sin kropp.

Skriven av: Adéle J.

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren