Middag med Djävulen

Vid ett undanskymt diskret bord på en av de finare restaurangerna i stan sitter ett omaka par. Hon, ung, dov och tystlåten. Han, äldre, världsvan och fullkomlig. Han tittar på henne och hon möter frankt hans blick. Något outtalat ligger mellan dom och båda vet vad det är. Ingen idé att leka några lekar. När hon vrider på huvudet glittrar hennes guldkedja hon har kring halsen i skenet av de levande ljusen. Hon vet att det får hans ögon att leta sig ner mot hennes urringning. Allt för att han inte ska se henne i ögonen och där se hennes motvilja. Eller är det rädsla? Rädsla för att mannen mittemot ska öppna något hos henne, något hon vill fortsätta ha inlåst?

Mannen ser på henne och tänker att hon är vacker. Inte på ett konventionellt vis, men på hennes eget. Ögonen gnistrar och hennes hy ser ut som sammet i ljusskenet. Han har aldrig åtrått någon på det sätt han åtrår henne. Kanske är det för att han vet att han inte kan få henne, kanske är det för att han tror att han kan få henne. Han har lärt sig att inte vara säker på något när det kommer till henne.
Hon gör honom nyfiken, får honom att ifrågasätta saker. Han har alltid dragits till kvinnor lika honom själv, starka, framfusiga, tuffa. Nu sitter han mittemot en ung kvinna som hittills inte visat några tecken på att vilja sätta honom på plats på samma sätt som de andra kvinnorna han umgåtts med. Men han är noga med att inte underskatta hennes obändiga vilja, den som lyser igenom i hennes öppna, gröna ögon. Där syns en vilja av stål och en envishet han hoppas inte behöva känna av.

Hon känner hans blickar, vet vad han tänker, vet hur det kommer att sluta.
Han frågar henne om hon vill gå, hon nickar, och de reser sig. Utanför restaurangen faller stora snöflingor ner från den mörka himlen, upplyst av gatulampornas sken. Han frågar om hon vill följa med upp till honom en sväng, och hon ser på honom. Hon är tyst, säger ingenting under en lång stund, han möter hennes blick i vad som känns som flera minuter, men viker inte undan med den. Hon nickar, och de börjar gå. Han bor inte långt därifrån, i ett hus från sekelskiftet och medan de går bredvid varandra, nära men utan att röra vid den andre, funderar hon på hur hon ska förhålla sig till honom. Hon är van att alltid vara den som ger order, sätter gränser, bestämmer hur, vad och när. Nu har hon mött sin överman och de vet båda två om det.

Uppe i hans våning, denna fantastiska våning som andas stil och smak, tar han av henne kappan, hänger upp den på en tjock galge och leder in henne i den smakfullt inredda matsalen. Någonstans ifrån hörs lugna, mjuka toner av jazz, och hon blir på sin vakt. Förförelsen har börjat.
Han vänder sig mot henne, ser på henne. Hon ser tillbaka, viker inte undan med blicken, utan möter hans invit utan att blinka.

Stanna här, säger han och hon kan se exakt hur upphetsad han är. Hon säger inget, utan drar ut på det så länge som möjligt. Hon tar ett steg mot honom, stannar, och fuktar läpparna med tungan, i en mycket medveten gest. Han gör henne inte besviken, utan hans blick flyttar sig från hennes ögon till hennes mun, och stannar där.
Varför, frågar hon. Han tittar upp, förvånad över svaret hon ger honom, men han finner sig snabbt.

För att vi båda vill, svarar han.
Hur kan du veta vad jag vill, säger hon frågande, med ögonen fastlåsta i hans.
Jag ser det på dig, ser det i dina ögon, svarar han.
Du ser det jag vill att du ska se, svarar hon hårt.
Du vill ha mig i säng, och jag erkänner att jag gärna knullar dig, men se det inte som något annat än tillfällig tillfredsställelse. Tro inte att det betyder något mer, inbilla dig inte att jag vill något mer med dig än att bli tillfredsställd. Det är ren och skär kåthet. Inget annat.

Han ser på henne med misstro i blicken och känner hur han blir kall. Han inser att det hon säger är sanningen. Han har försökt imponera på henne med sin kunskap, sin förmögenhet, sin intelligens, sitt utseende, men han har misslyckats. För första gången har han misslyckats. För första gången önskar han att han inte hade det.

Hon tar på sig kappan och går.

Skriven av: Anna Nilsson