Midnatts Blomma

Marken var täckt av kristaller. Frost täcket glänste så mycket att det nästan var som om det försökte förföra Jolie med sina vackra gnistrande armar. Armar som med all makt ville vända bort hennes blick från den sorgsna skapelsen som satt på bänken under ett av träden vintern tagit i sitt våld. Hon tog ett steg från den trygga plats hon så länge stått på och började vandra mot den färglösa flickan. Dom stela gräs stråna som kylan lurat bröts nu under hennes bara fötter när hon steg ut på ängen av fuset liv. Hennes vackra sommar klänning fladdrade kring benen men mot kinden kände hon dock ingen vind. Ansiktet var rosigt och kroppen full av liv. Det var som om hennes fagra yttre var för starkt för att den bittra vintern skulle kunna släcka hennes låga. Med lysande ögon som brann av iver närmade hon sig henne, hon som tyst satt kvar på bänken. Överallt såg hon blommor. Utslagna blommor som aldrig hunnit se solens strålar. De hade också fallit offer för den grymma verkligheten. Jolie satt sig ner på den kalla hårda bänken. Men fortfarande så var hennes oskuldsfulla själ för stark för att hon skulle kunna känna den bitande kylan som åt av hennes sköra hud. Brädorna som en gång blänkt i kapp med solen och skrytit om sin glans var nu flisiga och glänste bara på solens bekostnad. Hon drog sin hand längs med sprickor & ärr som tiden givit den förut så vackra bänken. Jolie fällde en tår när hon tänkte på den lilla flickan som dagen gett sin skönhet men som natten berövat henne. Sakta förde hon sina fingrar närmre den orörliga bleka handen och rörde så varligt vid den hon kunde. Lika klar som glas var den och lika ömtålig som en orörd vatten yta. Kylan grep tag i Jolie som en klo och ville inte släppa henne. Hon förstod att det var ödet och att kämpa emot skulle bara förstöra den vackra stunden hon genomled. Dagsljuset sa adjö och mörkret tog över när hon stängde sina tunga ögonlock för sista gången. Jolie kunde inte låta bli att känna lycka. Att ha dom där fladdrande fjärilarna i magen och vara stolt. Ett färglöst leende spred sig Jolies läppar när hon drog ett sista rosslande andetag. Hon hade lyckats. Det viste hon så fort dom mjuka bruna ögonen hade gett henne en blick och hon lämnade jorden. Hon hade gjort det omöjliga. Trotsat dom starkaste krafter och givit liv åt dom svagaste.

Författare:

Publicerat

Dela: