Mikaela & Jimmie

Det var lunchtid och Mikaela gick in på kaféet som låg bredvid den stora advokatbyrån där hon arbetade. Mikaela Malmberg var en av stadens skickligaste advokater, hon hade många vänner och bekanta, men kände sig ofta väldigt ensam. Hon var singel och hennes föräldrar bodde flera mil därifrån. Hon såg sig om, blicken for över de som satt i det nästan fullsatta, moderna kaféet. Där fanns ingen hon kände, men vänta, var inte det där...?
Blicken for tillbaka till den långa, mörka killen i jeans och jeans-jacka. Det var han! Jimmie Holmgren, skolans värsting! Just den person hon avskytt genom trean, fyran, ja hela vägen till gymnasiet. Vad i hela friden gjorde han här?

Hon tänkte tillbaka till dagen han börjat i hennes klass. Hon mindes att alla killarna ville vara som han och hur alla tjejer, utom hon, ville ”bli ihop” med honom. Men inte hon, hon avskydde honom från första stund, han var… ja hon kunde inte ens finna ord för det. Han hade valt ut henne till hackkyckling redan efter första skoldagen. Hon, som hade allt, den perfekta familjen, ett perfekt liv. Hon hade precis allt det som han ville ha.

Dockan, det var vad Jimmie kallat henne, Dockan
- Titta, sa han om hon gick förbi honom. ”Titta på ”Dockan”. Han hade dragit ut hårbanden ur hennes flätor, knuffat henne i matsalen så att hon tappat sin bricka. Ååå, vad hon avskydde honom.

Mikaela hade aldrig förstått varför han valt henne till hackkyckling, men det gjorde hon nu. Hon hade två perfekta föräldrar, som båda hade välbetalda arbeten. Hon bodde i det stora, vackra huset med de många rummen. Hon hade allt hon ville ha. Hon hade alltid kommit till skolan i ny-strukna kläder och perfekt frisyr.

Han hade inget sånt. Han som kom ifrån en splittrad familj, han hade en alkoholiserad pappa och en mamma som tagit självmord. Hon hade lagt sig i badkaret och skurit upp sina handleder, Jimmie var den som hittat henne, naken och indränkt i blod. Han som bodde i en halvt sjaskig lägenhet, som dessutom aldrig var ren. Han som bara ägde två bara utslitna jeans, ett dussin t-shirts och ett enda par trasiga gympa-dojor. Han hade alltid varit något av en gangster, med massor av kompisar och hade alltid haft mycket folk omkring sig. Och nu satt han där , nere i hörnet på kaféet, ensam. Mikaela kunde inte förstå det. Vad gjorde han här?! Hade han tagit reda på var hon fanns och tänkte börja trakassera henne igen? Hon gick bort till disken, beställde en kopp kaffe och två stora choklad-muffins, betalade och satte sig vid ett ledigt bord vid det stora panorama fönstret. Hon tog upp sin deckare och började läsa.



Jimmie såg mot dörren när dörrklockan i kaféet klingade till. Han såg en lång tjej, med långt, smått lockigt brunt hår. Hon hade en strikt, men ändå elegant, dräkt i vinrött och svarta,
moderna skor, med en hög smal klack. Tjejen bar på en svart portfölj, hon lät blicken snabbt sväva över rummet, och den stannade till när hon mötte hans. Hon verkade bekant på något underligt sätt. Hon gick och köpte det hon skulle ha, gick och satte sig vid ett ledigt fönsterbord, och tog upp en bok.

Jimmie scannade sitt minne och kom på vart han sett henne förut. Det var ju Mikaela/Dockan, den perfekta tjejen som gick i hans klass från trean tills de slutat nian. Mikaela var den tjej han haft till hackkyckling, men varit hemligt förälskad i. Efter att hans pappa dött av alkoholförgiftning, hade han insett att det han gjort varit fel, väldigt fel, helt totalt fel. Det hade aldrig varit något fel på Mikaela, det enda han retat sig på var att hon hade allt, allt som han aldrig haft.
Jimmie tänkte efter, noga, sen tog han mod ill sig. Han måste få berätta sanningen för henne, hon måste få veta.

- Ursäkta mig, sa Jimmie och lade försiktigt sin hand på Mikaelas ena axel, Mikaela? Fortsatte han. Hon vred på huvudet, såg honom i ögonen och sa:
- Jaså. Du kallar mig Mikaela nu, sist var det väl ”Dockan”. Om jag minns rätt!
- Jo, sa han och fortsatte, men jag vill gärna berätta något för dig, Får jag sätta mig?
- Varsågod, sa Mikaela. Han satte sig, tog ett djupt andetag och började sakta berätta. Han sa att han hade velat visa sig tuff och att han gillat henne ända från börja, men inte visste hur han skulle bete sig och inte vågat visa det. Hon var ju ett ”rikemansbarn”. Han bad om förlåtelse och till slut frågade om de kanske kund träffas någon mer gång och prata ut ordentligt, som två vuxna och sansade människor. ” Det gick visst bra”, hade hon svarat.

Mikaela och Jimmie träffades flera gånger och efter ett tag växte deras nyvunna vänskap till kärlek och sex månader senare förlovade dom sig. Och två månader senare gifte de sig. Under bröllopsmiddagen, när Mikaelas pappa skulle hålla tal sa han, eftersom att han visste vad som hänt innan, att han hade haft lite svårt att förstå hennes val av make i början, men att när han såg dem tillsammans så förstod han att de båda skulle bli lycklig tillsammans.



de har varit gifta i ett år och Mikaela väntar nu deras första barn. De gläds båda två för det, och de är mycket lyckliga tillsammans…

Skriven av: Patricia Andersen