MIKAELA & Majsan (del 1)

Mikaela gick ut ur den kyliga stugan, till den ännu kyligare snön. Hennes mamma hade inte kommit ännu. Snön knastrade där hon gick. Det enda hon såg var lätt dimma som hade spridit ut sig över landet. Inte ens snön syntes till. Men hon visste det... Hon visste att snön var där, under den vita dimman.
Plötsligt snubblade hon över något brunt. Hon ansträngde ögonen för att se vad det var. Hon vågade inte röra vid det, och inte heller springa därifrån.
När Mikaela äntligen lyckats se vad det var drog hon handen lätt över den bruna pälsen. Det var en hund. En frusen hund, utan hem. Mikaela tog försiktigt upp den lilla stackaren, och värmde den innanför den tjocka och varma filten. Hon hade glömt jackan hos mormor. Dessutom hade hon glömt att hon aldrig någonsin fick ta hem främmande djur!
– Din stackare, viskade Mikaela och la kinden mot hundens kalla rygg. Snart får du värme. Värme och mat.
Hunden gnydde till, och burrade in sig i Mikaelas filt ännu mer. De gick sakta hemåt. Hunden gnydde, och darrade. Varje gång la Mikaela sin hand på hundens rygg för att visa den, att här har du trygghet.

– Var inte rädd, sa Mikaela när de lyckats ta sig igenom den fruktansvärt kalla och vita dimman. Här är ditt hem. Ditt eviga hem. Hoppas du trivs. Jag ska ordna god och nyttig mat åt dig... Majsan!
Mikaela hade listat ut att det var en hona, och direkt bestämt sig för Majsan. Det passade perfekt, det tyckte i alla fall Mikaela.
Hon gick in till det stökiga köket och hällde upp torrfoder. Medan hon hällde upp det, såg hon att datumet hade går ut idag. Som tur var så verkade Majsan vara vrålhungrig. Hon gör säkert slut på förpackningen redan idag, hoppas Mikaela.
Just när Mikaela gett Majsan sin mat, öppnades dörren och en kall vindpust drogs in över huset. Det var Monika som stog där utanför. Monika var en snäll tonårstjej. Inte Mikaelas syster, utan en vän. 19 år ungefär.
– Hej, Monika, säger Mikaela försiktigt, utifall Monika skulle vara arg över Majsan. Det är inte som du tror, med hunden och det här, men...
Hon avbröts av Monikas skratt.
– Nej, jag förstår inte vad du pratar om, fnissade hon och gick fram till Majsan. Vart har du fått hunden ifrån? Vet Olga om det här? Förlåt, jag menar; vet din mamma om det här?
Mikaela klappade Majsan, för att byta ämne. Det lyckades inte så jättebra.
– Visst är hon söt? sa Mikaela. Jag gav henne nyss mat. Gillar du henne?
– Ja, hon är jättesöt, svarade Monika och klappade Majsan. Men vet din mamma om det här?
Mikaela reste sig upp och gick fram till kylskåpet. Hon försökte en gång till att byta ämne. Den här gången lyckades hon.
– Är du hungrig? frågade hon Monika. Jag kan bre en skinksmörgås om du vill...
– Ja, gärna, svarade Monika. Har ni ost också? Jag gillar inte smörgåsar med bara skinka på, så jag blir tacksam om jag får ost med.
Mikaela öppnade kylskåpet igen, för att se om de hade ost kvar sen igår. De hade dom som tur var. Hon gav sin gäst mackan som smaskade i sig den.
– Just ja, sa Monika sen. Jag hittade det här, i snön. Jag tänkte att det är nästan lika fint som dig, så jag tog med det.
Mikaela tog emot det guldiga halsbandet. Det var så vackert att hon nästan glömde bort Majsan.
– Tack!
– Var så god. Jag måste hem, tyvärr. Vi ses imorgon igen hoppas jag!

Mikaela la sig ner i den mjuka sängen. Hon hade lagt en liten filt i hörnet av den, som Majsan skulle få ligga på.
Just när de båda somnat, slogs dörren upp igen. Där stog nu mamma. Mikaela drog täcket över Majsan som än sov.
– Hej, mamma, sa hon. Hur gick det? Du kom inte hem på ett tag, så jag gick för att möta dig...
– Vad snällt, svarade mamma. Men nu är jag här i alla fall. Sov du, jag ska bara ta ett glas mjölk sen ska jag också sova. God natt, gumsan.
– God natt.

Skriven av: Josefin