MIKAELA & Majsan (Del 3)

Mikaela vaknade inte förrän klockan slagit tolv. Så trött hade hon varit igår. Mamma hade gått ut för att rasta Majsan.
– Åh, suckade Mikaela. Det är ju min hund, varför ska då mamma rasta den?
Hon satte sig vid bordet, och hällde upp mjölk i skålen, där flingorna redan låg. Hon tittade ut genom fönstret, men såg varken mamma, Majsan eller Monika någonstans. I vanliga fall skulle Monika ha kommit dit och väckt Mikaela, men det gjorde hon inte.
Plötsligt slogs dörren upp och en svartklädd man klev in, med bestämda steg.
– Jag har inte stulit något, jag lovar, men asså det där med hunden, jag hittade henne bara, var inte sur på mig snälla, snälla... farbror!
Mikaela babblade på, med händerna uppe i luften, ut i fall han skulle skjuta. Men han skrattade bara, med sin mörka, mullrande röst.
– Jag är inte ute efter någon hund, eller bankrån, flicka lilla, sa han och satte sig ner mittemot henne. Jag vill bara träffa Olga.
Mikaela gav mannen en sur blick. Hon tycker inte om när de säger Olga. Det påminner bara om Mikaelas storasyster. Olga, så hette storasystern också, och dessutom hade inte Mikaela, just den mamma hon har nu till mamma. Hennes riktiga mamma hette Justine. Men Justine dog under ett krig. Då var det bara storasystern Olga och Mikaela själv kvar i familjen. (De hade aldrig haft någon riktig pappa). De levde så bra man bara kunde ihop. Men då kom den dagen då de skulle ut och fiska. Själva, utan vuxen. Olga fick något på kroken... Något tungt. Och då hände det. Hon ramlade i... Mikaela försökte hjälpa sin syster upp. Då försvann hennes syster under vattenytan. Djupare och djupare ner. Sen var hon borta.

– Hallå flickan? sa mannen med den mörka, mullrande rösten. Har du Olga hemma?
Mikaela blev röd i ansiktet av ilska.
– Säg inte Olga, ditt jävla svin! röt hon.
– Vad är det med dig? frågade mannen förskräckt.
Visst, Mikaela visste själv att den där mannen inte visste någonting om allt det där. Men hon kunde inte låta bli. Någonting borde han ha fattat. Fast han hade väl bara en sten som någon hittat på stranden, till hjärna...
– Fan, för dig, ditt jävla helvetets satan-svin!
Hon reste sig upp, så att stolen välte. Mannen tittade frågande på henne medan hon gick in till sitt rum.
Hon grät floder. Både efter sin syster och Majsan. Han hade påmint henne om den döda storasystern, och Majsan hade inte kommit hem än. Hade något hänt med dom, under promenaden? Mikaela grät mer och mer, ja hon grät ända tills hon somnade.

Skriven av: Josefin