Min älskade Jonas

Jag får nästan säga att det var tack vare pappa som Jonas och jag träffades. Det var midsommar och jag skulle till mina kusiner med familjen. Hela morgonen hade jag försökt göra mig fin. Håret ville inte riktigt sitta uppe i knuten och det var ett himla pillrande och plockande innan jag var klar. Jag hade alltid varit nöjd med mitt utseende, så självförtroendet var det inget fel på, men det fanns ett annat problem…
När jag var ungefär tre år började min pappa slå min mamma, och så hade det fortsatt hela tiden. Mamma vågade inte lämna pappa, och jag vågade inte säga något. Rädd för att få stryk. Jag hade aldrig haft någon pojkvän, för jag litade inte på dem. Pappa slog både mig och min mamma, varje gång vi sa emot honom. Ibland behövdes inte ens det, det kunde räcka med att han hade en dålig dag. Tur var väl att jag inte har några syskon, för jag önskar att ingen någonsin ska behöva stå ut med det pappa gjorde mot oss.
Jag såg mig själv i spegeln för att se att allt satt som det skulle. Mitt hår hade blivit ännu blondare än vanligt av den heta solen och på kroppen hade en fin sol brun färg lagt sig. Den ljusblå klänningen passade perfekt till min kroppsform och jag såg nästan ut som en prinsessa där jag stod. Plötsligt kände jag mig väldigt liten, som ett barn i en alldeles för stor kropp. Jag var snart vuxen, 15 år , ändå kändes det inombords som jag var en liten flicka. Jag viftade snabbt bort tankarna när dörren öppnades och in kom mamma. Hon såg tårögt på mig och satte sig på sängen.
- Jonna, du är så söt. Du ser precis ut som jag gjorde när jag var i din ålder, men nu är jag bara en gammal tant som ingen vill ha. Lova mig att du gifter dig med en man som är snäll mot dig och förtjänar dig.
Jag kramade om mamma och sade försiktigt:
- Klart jag ska göra det. Och du måste lova att lämna pappa… Jag tål inte att se dig såhär ledsen, mamma. Lova mig att du gör det!
Mamma brast i gråt, och jag visste att jag hade sårat henne när jag sagt så, men jag hatade verkligen pappa för allt han gjort mot henne. Det låter kanske konstigt, men jag önskade att mina föräldrar vore skilda. Mamma snyftade fram att hon inte kunde skilja sig för att hon inte hade något jobb och skulle inte kunna försörja sig själv. Plötsligt hördes ytterdörren slå igen på nedervåningen och pappa kom hem. Mamma torkade snabbt bort mascaran under ögonen och reste sig upp. Hon vände sig om i dörren och sade kallt:
- Det är dags att åka nu, skynda dig ned.
Från nedervåningen hördes pappas grova röst skrika på mamma. Vad skrek han om nu då? Jag hörde inte mycket av vad som sades, men jag fasade för vad som skulle hända. Dörrar slog, porslin kastades. Mamma försökte alltid hålla sig undan pappas knytnävar, men det slutade oftast med att han slog henne tills hon blev medvetslös. Det låter hemskt, men sådan var vår vardag. Mamma och jag försökte vara hemifrån så mycket som möjligt för att hålla oss undan pappas vredesutbrott. Ofta kunde jag låsa in mig på mitt rum flera dagar i sträck för att slippa bli slagen.
Utåt sett var vi en perfekt familj, som det ofta kan verka. Pappa hade ett jättebra jobb med topplön på ett dataföretag. Mamma var hemma och skötte trädgården och huset. Jag hade gått ut nian med toppbetyg och skulle börja på gymnasiet till hösten.
Mamma kom upp på mitt rum alldeles blåslagen. Hennes nya klänning, som föresten var likadan som min, var alldeles sönderriven. Hon lånade lite smink av mig för att dölja blåmärkena, sedan var vi klara att ge oss av. Men det var en sak som inte var som vanligt, pappa var inte med. Jag frågade mamma om varför han inte skulle följa med, men hon muttrade bara något om att jag skulle packa ner allt jag ville ha med mej. Först funderade jag på vad hon menade, men efter en inte allt för lång stund insåg jag hur det var. Jag försökte trösta mamma så gott det gick medan jag packade mina väskor.
Resan till kusinerna gick bra. Vi sa inte speciellt mycket på hela vägen, det fanns inte mycket att säga. Min mammas syster Anki bor i grannstaden, ungefär tre mil från vår stad. Ankis man kallas Biffen och de har två barn tillsammans som heter Lisa och Ronny. Lisa var fem år och Ronny är lika gammal som jag. När Anki fick veta om pappas utbrott blev hon först arg, men sedan försökte hon sitt bästa för att trösta mamma. De anmälde pappa, och i väntan på rättegång har han nu besöksförbud.
Vi hade bott hos Anki och Biffen i ungefär en månad, och det var snart dags att börja skolan igen. Ronny och jag umgicks mycket med hans kompisar. Vi gick på bio, åt pizza, gick på fester, snackade skit och käkade chips. De var bara killar, och jag upptäckte snart att jag faktiskt trivdes bland dem. Den här kvällen skulle vi gå på bio. Ronny och jag gick för att möta Matte och Linus. Långt bort skymtade jag tre killar som stod och diskuterade högljutt med varandra. Matte och Linus kände jag igen , men bredvid dem stod en till, lång kille, han var säkert minst sjutton år och hade blont rufsigt hår. När vi kom närmre såg jag hur snygg han faktiskt var. Han hade stora klarblå ögon och ett bländande vackert leende. Det var nästan så man blev tårögd. Ronny log när han såg mitt ansiktsuttryck och presenterade killen som Jonas, deras kompis som nyss kommit hem från Mallorca. Jonas log mot mig, tog i hand och hälsade. Sedan vände han sig mot Linus och Matte:
- Varför sa ni inte att hon var såhär snygg?
Skrattande och pratande fortsatte vi mot bion. Jag fick sitta mellan Jonas och Ronny och de var väldigt intresserade av filmen, men jag ska nog erkänna att jag var mer intresserad av Jonas. Ronny såg hur jag kastade efterlängtade blickar åt Jonas håll och viskade väsande i mitt öra:
- Jonna, det är ingen idé! Han har redan flickvän…
Jag suckade djupt och insåg att det nog aldrig skulle kunna bli vi. Jag hann knappt tänka klart innan jag kände hur Jonas tog tag i min hand. Jag tittade förvånat på honom, men han bara log och viskade:
- Det är nog bäst att jag håller dig i handen, den här filmen är ganska otäck.
När filmen äntligen var slut lämnade vi biografen tillsammans, Jonas och jag. De andra killarna gick hem direkt, men vi ville vara med varandra. Vi gick ner till stranden och satte oss på en klippa för att titta på solnedgången. Det var så vackert. Solen var röd som en blodapelsin och hade färgat himlen i alla olika rosa nyanser. Träden svajade i den svaga vinden och jag andades in den härliga havslukten samtidigt som jag såg djupt in i Jonas ögon. De hade samma blå färg som min klänning haft, den dagen vi lämnade pappa. Jag kände hur tårarna kröp allt närmre, och jag kämpade verkligen för att hålla tillbaka dem. Jonas kramade om mig försiktigt och frågade hur gammal jag var.
- Femton svarade jag, samtidigt som jag svalde klumpen av tårar i halsen.
- Ojdå, jag är lite äldre än dig, gör det något att jag är arton?
Jag log mot honom, men svarade inte utan lutade mig bakåt mot trädet och tittade ut över havet. Han lutade sig fram för att kyssa mig, men jag vände huvudet snabbt åt andra hållet. Nu kände jag hur tårarna rann ner över min kinder, och jag kunde omöjligt stanna kvar där längre. Minnena kom som blixtar genom huvudet. Jag såg framför mig hur pappa gång på gång slog mamma, hon föll ned på golvet, och han matade sparkar i magen på henne. Tårarna fullkomligt sprutade ur mina ögon när jag sprang i full fart genom skogen. Långt bakom mig hörde jag Jonas ropa mitt namn. Tänk om han skulle få veta allt om pappa? Han skulle aldrig mer vilja se mig, jag kände mig så äcklig och smutsig. Jag var inte värd honom, jag som inte ens kunde försvara min egen mamma mot ett sånt svin som pappa. Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkte hur marken tog slut. Jag hann knappt tänka tanken innan jag ramlade ner för klippan, ner i det iskalla vattnet. Jag hade en himla tur den dagen. Jonas räddade mig från att drunkna.
Jag vaknade upp på sjukhuset några dagar senare, efter att ha varit medvetslös. Jag såg mig omkring i rummet, det var blommor överallt. Det satt små lappar med avsändare från de som skickat blommorna. Jag tänkte resa mig upp för att se vem som skickat dem, när jag upptäckte att jag inte kände mina egna ben. Jag skrek. Så högt jag kunde och med all kraft jag hade. En liten blond sköterska kom in i mitt rum och såg på mig. Jag tystnade och tittade frågande på henne. Hon sa försiktigt:
- Försök sova lite. Din mamma kommer och hälsar på dig i eftermiddag och dina kusiner skulle komma senare. Din pappa var här med blommor föresten.
Jag kände hur det ilade i ryggen. Pappa hade varit här. Jag kröp ner under täcket och blundade så hårt jag kunde, sedan vände jag mig mot sköterskan igen:
- Varför känner jag inte mina ben?
Sköterskan log och sa:
- Det är ingen fara med dem, de blir snart bättre. De är bara lite trötta nu.
Och visst, mina ben blev bra, men det tog några veckor att kunna gå igen. Jonas kom och hälsade på mig varje dag, och han hade alltid ett leende på läpparna. Det var tack vare honom jag lärde mig att gå så pass fort, för vem vet, Jag kanske hade suttit i rullstol än idag.
Mamma fick jobb i Ankis tygaffär och för lönen hon fick skaffade hon en lägenhet till oss. Den var inte speciellt stor, men jättemysig. Skolan började, och jag tänkte inte så mycket på det här med pappa. Jag fick nya kompisar och allt var jättebra. Och så hade jag ju Jonas.
Och Jonas hade Sofie, sin flickvän. Men han hade lovat, att samma dag jag kom gående ut från sjukhuset skulle han göra slut med henne, och så blev det. Han ringde mig och berättade det, och jag blev så glad att jag kände att jag var tvungen att åka direkt hem till honom.
Jag rusade in i lägenheten utan att ens ringa på. Jonas var inte i sitt rum. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på gården, och där var han inte heller. Jag undrade först var han var, men jag blev genast lugn när jag kände hur en varm hand snuddade vid min solbrända axel. En lätt sommarbris letade sig in genom det öppna fönstret för att virvla runt i mitt blonda hår. Jag snurrade runt ett varv på den mjuka mattan precis som en balettdansös gör en piruett. Jonas log lite försiktigt och kramade om mig. Nu var han min, bara min.

Skriven av: Malin Eriksson