Min Anorexia

Fick alltid höra att jag var lite småtjock. Men när jag tänker efter så kanske det inte var så många gånger trots allt. Hursomhelst tog jag det som att man tyckte att jag var tjock hela tiden. Speciellt om någon kille inte gillade mig. Så fick jag nog när jag en kväll fått min första kyss och sen fått reda på att jag inte var den enda han hade kysst den kvällen. Jag ska inte gå in på detaljer, men han sårade mig väldigt mycket. Efter det åt jag inte på tre dagar. Jag sa förstås till mamma att jag hade gjort det, men det var ju inte sant. Sen började jag väl äta lite grann i alla fall. Så berättade mamma efter att ha pratat i telefon med min fyra år äldre syster att hon gått ner så mycket i vikt att hon inte längre kunde ha studentbalklänningen. Då kände jag verkligen att jag var tvungen att göra något åt min kropp. Jag hatade den och jag hatade mig själv. Så jag slutade äta. Fast i början var det mest att jag slutade med sötsaker och började springa 5 km två gånger i veckan. Men till slut blev det bara en liten portion middag på kvällen och 5 km löpning varje dag. Jag tyckte fortfarande att jag var otroligt tjock och blev bara fetare.
Till slut var det hälsoundersökning i skolan och vågen visade att jag gått ner 7 kilo sen åttan, då jag gick i nian. Men jag kände mig bara stolt. Fast sköterskan sa att det måste kollas upp. Det var inte okej att gå ner så mycket. Jag kom på ett återbesök två veckor senare å hade gått ner ytterligare två kilo. Herregud vad duktig jag kände mig! Så stolt jag var! Någonting hade jag klarat av i alla fall och alldeles själv. Men mamma blev inte lika glad.
När jag äntligen kallades till sjukhuset två veckor senare hade jag totalt gått ner 11 kg. Dom försökte prata mig tillrätta och så bestämdes att jag skulle komma till sjukhuset varje måndag för att vägas. Jag fick diagnosen Anorexi Nervosa. Ja! Det måste ju betyda att jag är smal! Men hemma framför spegeln tyckte jag något annat. Så jag höll mig borta från mat.
En vecka senare på sjukhuset hade jag gått ner 7 hekto sen sist. Då tog dom mig ur skolan. Jag fick inte gå ut och gå eller anstränga mig för mycket. Det tog för mycket kraft. Dagarna gick. Veckor gick. Det blev jul men vågen visade att jag gått ner eller stannat i vikt. Som minst var jag 16 år gammal, 162 cm lång och vägde 39,5 kilo. Från att ha vägt 52 kilo som 15-åring. Men jag kände mig fortfarande tjock. Man kan väl inte säga att mitt liv var roligt. Jag orkade inte höra av mig till kompisarna och kom dom hem till mig tyckte jag bara att dom var tråkiga. Jag gick in i en depression och funderade ofta på självmord. Vad jag hatade mig själv!
Månader gick och jag kom inte till skolan. Jag orkade inte med pressen. Efter fem månader började jag gå upp i vikt. Det är där jag är idag. Jag väger runt 44 kilo nu och jag känner mig som en stor flodhäst. Jag hatar mig själv, men har fått börja gå i skolan lite grann. Men jag är så trött när jag kommer hem. Men fortfarande tjock. När jag står framför spegeln känner jag bara för att börja gråta för jag känner sån avsky för mig själv.
Jag vet inte vad jag ska göra. För när dom väl kommer låta mig gå ut och gå och börja träna igen, kommer jag nog hamna i det här igen. Jag hatar verkligen den där stora bullen på magen och dom stora låren med stora knölar på insidan.
Jag vill inte berätta i detalj heller hur stödet från min familj har varit. Men då min pappa bor på andra sidan Sverige var det mamma som blev sjukskriven för att ta hand om mig. Att höra henne skälla på mig för att hon tycker att jag har en egoistisk sjukdom och hennes sambo som surt säger att jag borde ta tag i det så att det händer någonting och mammas eviga tjatande om att hon inte vill gå hemma utan börja jobba och tjäna pengar, ger en dåligt samvete om vad jag gör. Jag förstör. Så jag äter för att som ska bli nöjda. Men när dom väl är det, har jag tänkt att sluta igen. Redan nu tränar jag i smyg när ingen är hemma. Allt för att inte gå upp i vikt. Jag orkar inte hata mig själv, men hur ska jag göra för att sluta?

Skriven av: Dea