Min Bror Josef.

– Fan, nu har Stockholm blivit Göteborg igen! Nästan skriker farsan där han sitter vid matbordet och ser ut genom fönstret. Han ser ut över den slitna lekplatsen på gårdsplanen, tunnelbanestationen och hyreshusen med paraboler på balkongerna. Regnet öser ner. Jag tittar på pappa som sitter där och tittar ut samtidigt som han dricker ett glas avslagen Coca-Cola. Jag skrattar.
– Vad skrattar du åt?, frågar han på grov stockholmska.
– Vadå Stockholm har blivit Göteborg? Frågar jag .
– Det regnar igen, precis som i Göteborg, säger han på överdriven göteborgska. Skrattet kommer ännu en gång. För det är ju precis så här det ska vara, men det inte har vart på så länge. Det var ju såhär det var förut. Innan olyckan.


Det var i april, och solen sken utanför fönstret. Pappa stressade, han skulle bli sen till jobbet. Mamma och jag åt frukost, det viktigaste målet om dagen. Hon hade rostat bröd som jag åt med ost på. Jag drack apelsinjuice. Vi satt framför teven som vanligt på lördagsmorgnarna. Dom visade Rapport på ettan och enligt den stela programledaren hade ännu en bomb sprängts i Bagdad och fler människor dött av jordbävningen i Kina. Bredvid mig satt min bror, Josef. Han såg sliten ut efter att ha kommit hem sent dagen innan. Mamma blev irriterad på allt våld och bytte istället till en kanal där dom visade Tv-shop. Denna gången sålde dom ett puder gjort på bara naturliga produkter som vi kan hitta i vår bakgård. Ungefär.
Pappa sa hejdå och gick ut i trapphuset. Han var på väg till sjukhuset där han jobbade. Då kanske du tänker; ”Oj, pappan är läkare!”. Men nej, jag är ledsen att du har fel. Pappa är sjuksköterska, eller skötare, jag vet inte vad den exakta termen blir. Men precis som en läkare har han slitit stenhårt med sin utbildning, som han började med när han var ungefär 25. Åren innan dess visste varken jag eller Josef så mycket om. Det är ju konstigt att tänka i sådana banor, faktumet att våra föräldrar hade ett liv innan oss var skumt.
I alla fall så satt vi alltså där i vårt vardagsrum i en förort till Stockholm och såg på en skönhetsopererad kvinna som försökte sälja smink. Vår lägenhet var ganska fin, en rymlig fyra med plats för hela familjen. Både jag och Josef hade ett eget rum.
Josef var denna aprildag nyss fyllda 16 år. Han satt där i soffan bredvid mig och hans ansikte lystes upp av teverutan och solen som lyste in. Ansiktet tillhörde för övrigt en pojke som inte hade så höga tankar om sig själv. Hakan och överläppen pryddes av små fjuniga hårstrån och pannan av finnar. Knogarna på hans händer var också platsen för små sårskorpor, och jag visste att ännu en gång så hade min bror stött på några av dom som inte heller hade så höga tankar om honom. Han pratade aldrig om det Josef. Han bara lät dom slå och av sårskorporna att döma försökte han ju slå tillbaka. Varför de slog honom förstod jag aldrig, han var inte onormal, ful eller konstig. Han var en i mängden. Hans hår var tjockt och brunt, ganska mörkt, och vågigt. Hans klädval bestod oftast av neutrala skjortor och pikétröjor. Glasögonen slutade han använda i sjuan och fick kontaktlinser. Men ändå var det alltid något som var fel.

Till slut så tröttnade mamma ännu en gång på det som visades på teven. Först bytte hon till MTV, där ett gammalt boyband som hade gjort comeback sjöng deras senaste smöriga låt. Denna gången bytte min bror. Till slut blev det att vi såg på ett gammalt barnprogram från 90-talet. Trots att alla vi tre som satt i soffan den dagen var över 13 år, så var det i alla fall ganska kul att titta på programmet. Det var ett sånt ursprungligen från nått av de andra nordiska länderna som de hade dubbat till svenska. Jag kom ihåg att jag hade sett på det någon gång tidigare, men kom inte ihåg slutet.

Min pappa Nikolaj Stravinskij föddes i slutet av 60-talet, närmare bestämt 12 november 1969. Hans pappa var en ryss som hade flyttat till Sverige för att få jobb och hans mamma var en vanlig svenska. Min mamma däremot var dottern till en svensk lärarinna och en chilensk utvandrare som hade jobbat med att bygga järnväg för SJ. Hon föddes 1970 i Stockholm, och fick namnet Alicia González. Alltså var båda mina föräldrar svenskar, men utan svenskt efternamn.
När de var 22 respektive 23 år så föddes min bror, den 8 April 1992. Han fick namnet Josef Leo Stravinskij, men döptes aldrig. Antagligen mest av anledningen att ingen av mina föräldrar tillhörde kyrkan, men självklart också för att de aldrig har trott på Gud.
Två år senare började pappa alltså sin utbildning till sjukskötare och samma år föddes jag. Den 3 Oktober 1994 i Skärholmen utanför Stockholm. Elia Nadezjda Stravinskij blev mitt namn. Och som den äkta svensk/ryss/chilenare jag är, lärde jag mig aldrig några andra språk än svenska och engelska. Farsan tyckte inte att jag skulle prata ryska, han tyckte svenska var mycket finare. Och Mammas pappa hade aldrig lärt henne spanska så där var det ju också kört.

Aprildagen hade vi aldrig bestämt något speciellt att göra. Utan vi satt länge och bara tänkte göra ingenting. Till slut så blir det ju alltid så tråkigt av att göra ingenting så vi började komma på förslag.
Josef ville att vi skulle göra mörkerläggning i hela lägenheten, köpa massa snabbmat och se alla tre Sagan om Ringen filmerna. Jag var bara ganska trött och kände inte för att göra någonting speciellt och sa därför att jag var öppen för förslag. Mamma tyckte att vi skulle åka in till Kungsträdgården och bara sitta och ”titta på folk”, som hon brukade säga. Jag tyckte att det verkade okej, mest för att det var fint väder, men också för att mörkerläggning kändes lite deprimerande.
Till Kungsträdgården åkte vi Tunnelbana som alltid, och jag hamnade bredvid en gammal tant som luktade konstigt. Hon hade också en stor hatt på huvudet, vinterkängor i april samt vantar på sig. I Fosterlandet finns alltså alla slags människor, vilket jag för övrigt tycker är ganska roligt. Förutom när man hamnar bredvid de som luktar skumt på tunnelbanan. Josef och mamma satt mitt emot mig och tanten och kunde nästan inte hålla sig från skratt på hela vägen in. Jag tror att också de kände stanken. Men om man bortsåg från det så var det skönt att se min bror le igen. Han log aldrig så ofta Josef.

Inne i staden var allt som vanligt. Vi gick av vid T-centralen och gick ut på plattan. Där hade de mindre lyckliga människorna samlats. De som hade färgat håret svart som natten och som hade på sig trasiga byxor och tröjor med bandtryck på. Jag såg på dom och de såg på mig. De betraktade mig antagligen som ännu en i mängden som inte vågade vara sig själv. Dom hade fel.

Vi gick runt ett tag och såg på människorna i Sveriges huvudstad. En del stressade, en del glada, några ledsna andra arga. Vi såg alkisen utanför systemet, trebarnsmamman som höll sin gråtande son i handen och indiepoparen med stora hörlurar på öronen och trasiga skor på fötterna. Josef gick en liten bit framför oss, generad över att gå runt med sin familj. Jag fick skavsår av mina nya skor och mamma började nysa av allt pollen som sakta svävade runt i vårluften. Till slut var vi i Kungsträdgården där vi stannade ett tag innan vi gick vidare på vår promenad. Vi kom till östermalm, där de flesta gick eller stressade fram iklädda kostymer och med små hörlurar, kopplade till deras mobiltelefoner, i öronen. Vi satte oss ner på en uteservering och tog varsin glass i vårsolen. Det var trevligt trots att vi visste att vi inte hörde hemma bland alla dessa människor i dyra kläder.
Fåglarna kvittrade och bilarnas motorer förde oväsen. Solen fortsatte att skina, och jag kom på att det var varmt för att vara i april. Till slut hade vi ätit upp vår glass och det var dags att åka hem. Vi skulle gå till tunnelbanestationen som inte låg speciellt långt bort. Vi gick mot den trafikerade vägens övergångsställe. Det låg i en korsning, och för att gå över skulle den lilla gubben lysa grön. Vilket den gjorde, den där varma aprildagen då solen sken och fåglarna sjöng. Den lyste grönt, men allt var ju fel. Samtidigt som den lilla gubben lyste grönt lyste också lampan för bilförarna, som åkte mot övergångsstället, grönt.
Min bror Josef gick först, jag därefter och min mamma sist. Det var omöjligt att se den stora lastbilen som kom. För sen när åker det så stora lastbilar mitt i Stockholm?
Först hörde jag Josefs skrik, sedan blev allt bara vitt och tyst.

När jag vaknade dunkade mitt huvud så mycket att jag inte kunde se klart. Men även om jag hade kunnat se klart så skulle det ändå ta ett tag att öppna ögonen eftersom de båda gjorde ungefär lika ont som huvudet. Andra ställen som värkte var mitt vänstra ben och den vänstra armen. Samt att halsen var så tjock att rösten inte skulle komma fram.
Till slut öppnade jag ögonen. Där bredvid mig satt min mamma på högra sidan och pappa på vänstra. Båda såg på mig med röda ögon likt en missbrukare. Men jag var ju säker på att mina föräldrar inte tog droger så jag antog att det var av allt pollen. Sedan slog det mig. Pappa var inte pollenallergiker, bara mamma. Trots det så var hans ögon lika röda som hennes. De hade gråtit, både min mamma och pappa hade gråtit.
Plötsligt var pappa inte längre där, han hade gått iväg, till sängen bredvid min. Ännu en gång somnade jag.

När jag vaknade andra gången gjorde huvudet fortfarande ont, men jag kände att jag kunde prata. Bredvid satt nu ingen. Jag vände på huvudet för att se vem som låg i sängen bredvid min. Jag såg det inte, för där satt mina föräldrar och skymde sikten. Plötsligt vände sig mamma om och såg att jag hade vaknat. Hon skyndade fram till min säng för att sedan krama om mig.

De följande veckorna fick jag reda på allt som hade hänt. Ett tekniskt fel hade uppstått i trafiken och jag och min bror Josef hade blivit påkörda av en stor lastbil. Josef hade skadats mest. Lastbilschauffören hade bara fått en bula i huvudet. Själv skulle jag klara mig ganska bra, jag hade fått ett ganska kraftigt slag mot huvudet när jag trillade mot asfalten, plus att mitt vänstra ben var brutet. Annars var allt okej.
Josefs hjärta hade slutat slå. Efter 15 minuter av elchocker började det slå igen. Problemet var att eftersom hans hjärna hade varit utan syre så länge kunde den ha fått skador. Livshotande skador.
Stämningen på sjukhuset var stel. Alla väntade på ett besked. Skulle Josef överleva och bli normal? Skulle han överleva och bli begåvningshandikappad? Skulle han dö? Ingen visste säkert, inte ens läkarna som kom och gick hela tiden. Inte heller sjuksköterskorna som kom och tog prover men sedan gick iväg. Josef låg där dag ut och dag in, lika orörlig som dagen innan. Det såg ut som han sov, vilket det nästan var han gjorde.

En dag i början av maj satt jag bredvid hans säng, och varken mitt ben eller mitt huvud gjorde ont längre. Pappa satt vid min sida, mamma var och köpte kaffe. Läkarna hade tagit ut intuberingen, och han andades av sig själv. De trodde att han skulle vakna snart, och de var säkra på att han inte skulle dö.
Efter ett tag så hände plötsligt det som alla hade väntat på. Josefs ögon öppnades snabbt innan de sedan stängdes. Så höll hans ögon på ett tag, de var som om han blinkade. Till slut öppnades de långsammare och Josef som hade sovit så länge var nu vaken igen. Han såg på mig med sina bruna ögon. Det var konstigt, men jag var säker på att jag såg ett leende i dem. Min bror Josef som nästan aldrig log. Då förstod jag äntligen efter veckor av väntan.
Allting skulle bli bra.

Skriven av: fotbollsoffer_