Min farmor gyttjebrotterskan

Jag har aldrig träffat min farmor. Allt jag vet om henne grundar sig på gamla gulnade fotografier, enstaka tidningsurklipp och spridda berättelser från anhöriga. Min far var mycket tystlåten, men kunde ibland undslippa sig en eller annan kommentar. Hon försvann ur familjens liv i slutet av trettiotalet, enligt somliga död i cancer, enligt andra intagen på sinnessjukhus, att tala om sådant var förstås tabu. Jag måste skapa min egen bild av henne.
Den 19 mars 1893 föddes i den lilla nordosttyska byn Eberhardsdorf, strax utanför Frankfurt an der Oder, nära den nuvarande polska gränsen, en flicka, dotter till kammarmästaren Hugo von Dünkelspiegel och hans hustru Amalia, född Überheim. Flickan fick vid dopet namnen Greta Wiktoria Amalia, Greta efter kammarmästarens salig moder, Wiktoria efter den svensk/tyska kronprinsessan. Hon kom, naturligtvis, att kallas Gretchen. Familjen levde ett tillbakadraget liv. Faderns inkomster som kammarmästare räckte inte till några större utsvävningar, men man led ingen nöd trots att kammarmästaren tillbringade större delen av sin fritid på Erberhardssdorfs bierstube, Der Grüne Adler med beskt nordtyskt öl och ett och annat parti priffe, dock med blygsamma insatser.
Gretchen var ett vackert barn. Guldlockigt hår, klara, blå ögon och ett smittande skratt. Hon var storväxt, mycket begåvad och dessutom musikalisk, vilket föranledde hennes lärarinna i småskolan, Fräulein Schmidtke, att övertala föräldrarna att införskaffa ett begagnat klavikord. Gretchen lärde sig snabbt. Hon fick framträda vid skolavslutningar, och genom Fräulein Schmidtkes förmedling vid de små soaréer som utgjorde Eberhardsdorfs blygsamma kulturliv.
Det enda kända fotografiet av familjen von Dünkelspiegel är från 1909, när Gretchen var 16 år. Det är taget utanför familjen lilla hus i utkanten av byn. Fadern är klädd i tidstypisk mörk kostym med stärkkrage och filthatt. Modern har tagit på sig finklänningen med broderat förkläde. I mitten står den välväxta Gretchen i en dirndlliknande klänning, hennes långa ljusa hår är uppsatt i flätor. Hon är längre än både fadern och modern. Hon ler mot fotografen, föräldrarna är gravallvarliga. Man kan redan här ana Gretchens attraktionskraft på män.
Året därpå inträffade katastrofen. En kväll på Der Grüne Adler, satte Hugo von Dünkelspiegel en bit bratwurst i halsen och kvävdes till döds. Man kan emellertid inte påstå att han saknades vare sig av hustru eller barn, hans vistelse i hemmet hade under de senaste åren blivit alltmer sporadisk. Han föredrog umgänget med priffekamraterna på Der Grüne Adler framför hemmet med den med åren tämligen gnatiga hustrun. Men ekonomiskt blev det naturligtvis kärvt för änka och barn. Amalia tvingades ta diverse arbeten, bland annat som kokerska. Klavikordet tvingades man sälja.
För Gretchen blev livet snart outhärdligt. Hon saknade sitt klavikord och tvingades dessutom att hjälpa till med försörjningen. Men räddningen var på väg. På sensommaren 1912 kom Circus Maximum på besök till Eberhardsdorf. I cirkustruppen fanns den svenske kraftkarlen Der Starke Adolf. Gretchen hade sparat ihop till en inträdesbiljett. Hon fick se Adolf böja järnstänger, lyfta tyngder och brotta ner förhoppningsfulla tyska ungdomar, tre eller fyra i taget. Hon blev omedelbart förälskad. Efter föreställningen dröjde hon sig kvar och lyckades få kontakt med Adolf. Han fattade genast tycke för den vackra och välväxta Gretchen. Gretchen insåg förstås att modern inte skulle uppskatta att hennes dotter uppvaktades av en cir-kusartist, svensk dessutom. Gretchen var nu 19 år och hade blivit en handlingskraftig ung kvinna. När Adolf föreslog att hon skulle följa med på Circus Maximums turné, tackade hon genast ja. Modern skulle naturligtvis sätta sig på tvären och Gretchen packade därför i smyg en resväska med vad hon bedömde som nödvändigt. Klockan fyra på morgonen den 18 augusti 1912 lämnade hon hemmet för att följa med Adolf. Hon lämnade ett kortfattat brev, där hon förklarade att hon skulle resa bort ett tag. Hon talade inte om vart eller hur hon skulle resa, en cirkus skulle ju inte vara svår att spåra. När modern några timmar senare vaknade, fann hon alltså att Gretchen var borta. Hon tog det med fattning, några efterforskningar gjorde hon inte och lämnar härmed denna berättelse.
Gretchen trivdes med sitt nya liv, nu var hon äntligen fri. Adolf hade egen husvagn, han var Circus Maximums största attraktion. Gretchen gjorde sig populär i cirkussällskapet. När det visade sig att hon kunde spela, fick hon hoppa in den lilla cirkusorkestern. Något piano eller, för den delen, klavikord hade man inte, det fick bli dragspel.
Adolf var en kraftkarl på alla sätt och i maj 1913 föddes i Adolf och Gretchens husvagn, någonstans mitt på Lüneburgerheide, ett gossebarn. Han fick namnet Oskar och skulle så småningom bli min far. Fast det kunde man ju inte veta då. Husvagnslivet gick förvånansvärt bra. Det fanns flera kvinnor i cirkussällskapet. Lille Oskar blev snart allas kelgris och Gretchen fick all hjälp hon kunde behöva med barnpassning under föreställningarna.
Cirkusturnén gick bra, men den 28 juni 1914 föll skotten i Sarajevo. En månad senare var Första världskriget ett faktum. Folk fick annat att tänka på än cirkus. Circus Maximum lades ner och artisterna skingrades. Adolf beslöt att familjen skulle flytta till Sverige. För att underlätta flyttningen måste Adolf och Gretchen gifta sig. Vigseln ägde rum i Danzig dagen före avresan till Sverige. Gretchen steg i land i Trelleborg som fru Greta Andersson.
Från krigsåren finns inte mycket dokumenterat: Ett tidningsurklipp ur Ystads Allehanda berättar om artistparet Adolf och Greta som uppträtt i en lokalrevy i Teckomatorp; en affisch med bild av Adolf i brottartrikåer och Greta med sitt dragspel från ett framträdande på Hippodromteatern i Malmö. Adolf har tidsenliga rejäla knävelborrar och poserar bredbent med armarna i kors; Greta med dragspelet, i en för tiden uppseendeväckande kort kjol. Med sin yppiga barm liknar hon en Wagnersk valkyria. De långa blonda flätorna har hon kvar. Detta är i stort sett allt. Min far hade inte mycket att berätta. Dessutom fick en faster i Värmland ta hand om honom större delen av året. Sina föräldrar träffade han inte ofta.
Några år efter krigsslutet återvände familjen Andersson till Tyskland. Oskar lämnades kvar i Värmland. Nöjeslivet hade kommit tillbaka, inte minst till tjugotalets depraverade kabaréscen i Berlin. Kraftkarlar hade man dock inte något behov av. Det blev i stället den välväxta Greta, med Adolf som manager, som fick försörja familjen. I Berlin gjorde hon debut som gyttjebrotterska. Under namnet Greta, die Walkyrie aus Schweden gjorde hon succé när hon klädd i åtsittande baddräkt upp till sex gånger per kväll bollade med sina något mindre välväxta opponenter i de gyttjebassänger som fanns i många kabarélokaler. Speciellt populärt var det när något yppigt bröst, under den totalt mansdominerade publikens jubel, råkade halka ur baddräkten. Detta inträffade misstänkt ofta.
Men artistlivet var hårt och krävde så småningom sin tribut. I början av trettiotalet återvände Adolf och Greta till Sverige. Då hade en annan Adolf gjort sin entré på den tyska scenen. Det sista dokumenterade framträdandet ägde, enligt en insändare i Skånska Dagbladet, rum på Kiviks marknad sommaren 1935. ”Snuskigt och vulgärt” tillhörde de snällaste omdömena. Enligt Oskar tog detta knäcken på Greta. Hon drabbades av svår depression och fördes till sinnesjukhuset i Kristinehamn, där hon dog 1943. Adolf lyckades få anställning som sjukhusvaktmästare och kunde på så sätt vara nära sin älskade Gretchen. Han dog några år senare, inte längre som den kraftkarl han en gång varit.
Jag träffade aldrig min farmor. Jag tror att jag skulle ha tyckt om henne.

Skriven av: Jan Ovesson