Publicerat
Kategori: Novell

Min härliga skidtur!

Min härliga skidtur!

Jag skulle ut och skida hade jag kommit på. Det var nu dagarna mellan jul och nyår, lagom kallt och med ett tjockt lager gnistrande snö på marken. I garaget hade jag hittat farfars gamla träskidor och efter idogt letande även något som skulle föreställa stavar… tror jag! I alla fall i början och slutet var det skidstavar men vad det var emellan vet jag inte riktigt, det var krökar och böjar åt alla håll. Men det fick duga ändå för man kunde ju luta sig mot dem och ta stöd.

Måste ha skidkläder också. Rotade runt på vinden och hittade farmors yllekalsonger. Sådana värmer ju bra i vinterkylan. Hittade också min mors gamla röda skidanorak från fyrtiotalet med riktig pälskant på huvan och även hennes pjäxor som vid provning visade sig passa perfekt. Filmens skidande hjältar hade ju både anorak och pjäxor och var så granna i sin utrustning. Hur snygg skulle inte jag bli? Hälsade på hos grannen och ”lånade” hans mössa, grannen märkte inget. Gick vidare till nästa granne, en gammal dam med ett helt batteri av salvor och krämer i badrumsskåpet, och ”lånade” en vit hudkräm. Jag hade sett på film att man skulle smeta vit salva i ansiktet när man skidar.

Ryggsäck… jag hade ju nästan glömt det… ryggsäck och apelsiner har ju snöviddernas stora hjältar. Apelsiner hittade jag på kvartersbutikens hylla och ryggsäcken på grannens vind. Till skillnad mot mössan visste grannen att jag lånade hans väska. Säcken var visserligen lite maläten men den skulle nog hålla för min lilla utflykt. Snabbt packade jag ryggsäcken med apelsinerna och en termos med varm choklad. Visserligen hade inte filmhjältarna varm choklad men eftersom jag är en stor chokladälskare tog jag med den fyllda termosen.

Jag började sedan min noggranna påklädning. Först mina vanliga underkläder och strumpor, för de ville jag inte vara utan och vad filmens skidfolk har under sina ytterkläder visas aldrig. Sedan tog jag syrrans undertröja jag hittat i en garderob, farsans varma blårödrandiga pyjamasjacka i flanell och farmors värmande yllekalsonger. Uppe på detta slängde jag på mig farsans blårödrandiga pyjamasbyxor av flanell, morsans lusekofta och anorak. Därefter de stickade yllesockorna min gamla mormor förfärdigat för länge sedan, pjäxorna och grannens mössa. Hittade även min stickade halsduk jag som jag gjorde i skolslöjden. Kollade utstyrseln i spegeln och jag måste säga att det såg minst sagt förfärligt ut! Inte alls som på filmen! Gnodde ut granndamens vita salva över kinder, näsa och panna. Och det såg ännu mer gräsligt ut! Inte det heller såg ut som på filmen!

Med glatt mod skuttade jag ut i det härliga vintervädret. Skidorna hade jag vallat med en blandning av olivolja och smörgåsmargarin för att få bra glid. Denna blandning hade jag läst om i en skidsporttidning, den skulle vara revolutionerande. Och det skulle den visa sig vara det också! I filmen visades aldrig hur de tog sig till snövidderna och jag hade ju bil så jag lastade skidor och stavar i bilen. Körde till det backigaste ställe jag kunde komma på och parkerade min lilla kärra. Här skulle motioneras! Spände på mig ryggsäcken och skidorna. Började min skidtur så sakteliga med att prova ena skidan genom att sträcka fram ena benet och känna på glidet, dra tillbaka benet och sedan samma procedur med nästa ben. Så långt kändes det ju bra! Det här skulle bli en avkopplande skidtur. Provade ett par små glid till och rörde mig ca en halv meter, kände att det stramade ganska rejält i ansiktet – kunde jag ha tagit fel kräm hos granndamen? Kanske var det hennes antirynkkräm som slunkit med? Jaja, det fick jag väl i så fall stå ut med för här skulle skidas, att se ungdomlig ut skadar ju inte! Jag tänkte på de skidande hjältar jag sett på film och tog frimodigt några spänstiga tag med skidorna. Plong! Där gick resåren i pyjamasbyxorna som ramlade i en hög vid fötterna. För att rädda situationen drog jag ur snöret i ryggsäckens överkant och band upp byxorna med det. Ryggsäcken var så djup att apelsinerna och termosen skulle ligga i tryggt förvar ändå.

När byxorna nu satt fast igen andades jag djupt och satte ny fart på skidorna. Färden gick över stock och sten och lingonris, mellan granar och enar. Än hit och än dit. Den skidvalla jag blandat till gjorde att skidorna rann iväg i en faslig fart.

Mitt i skidandet, när jag kände mig som hjälten på fjället i en film, så stod jag på huvudet i snön. Filmhjältarna ramlade aldrig! Ena skidan hade fastnat i ett hål i marken. Det kändes konstigt i fotleden. Kanske var hjälten från fjället svårt skadad? På film hände ju sådant, men de ramlade aldrig. Hur kunde de då skada sig? Kände försiktigt på fotleden och vickade och vred på foten, men inget verkade brutet. Virade min stickade halsduk runt fotleden och spände fast skidan igen. Skam den som ger sig! Jag hann inte mer än få upp rejäl fart så satt jag fast igen, denna gång hängde jag och gungade med skidorna en decimeter ovanför snön. Ryggsäcken hade fastnat i en enbuske. Efter mycket lirkande och klängande och med minst en kubikmeter snö på ryggen innanför kläderna kom jag äntligen loss.

Det backiga glest trädbevuxna hygget jag skidade på innehöll även några stora stenbumlingar. Efter att ha vurpat tidigare och mitt äventyr med enbusken så hade jag äntligen kommit i form igen och skidade stolt i en faslig fart kors och tvärs. Precis som på film. När jag rundade en stor stenbumling blev det tvärstopp och det yrde snö, vitt ludd och röda armar och ben. Det visade sig att bakom stenen hade tomten stannat för att vila och jag hade fastnat med den krokiga staven i hans rock och därav krockat med honom. Men i mitt, av krocken förvirrade sinne och med ögonen fulla med snö, trodde jag minst att jag dödat någon bakom stenen. Det var ju rött överallt, det måste vara blod! Filmhjältarna dödar inte någon, de tar fast bovar. Så småningom sansade vi oss en aning, både tomten och jag, och jag fick bort snön från ögonen. Men tomten tittade konstigt på mig och pekade på min fot och mitt ansiktet och började strax att skratta. Till slut låg tomten i snön och skattade och flämtade efter luft. Eftersom jag inte visste vad han skrattade åt tänkte jag att han var bara glad och tyckte mycket om att göra änglar i snön. Men snart hade tomten flämtat ur sig att jag var den konstigaste mänskliga varelse han sett. Han pekade på min fot och mitt ansikte och skrattade så att tårarna rann över kinder och skägg. Det lilla han hade kvar av skägget, för han hade bara tussar av sitt skägg kvar, resten av hans skägg satt fast i mitt ansikte. Men det visste jag inte då! Sedan påstod han att vanliga människor och tomtar har halsduken runt halsen och inte runt foten. Jag ruskade på huvudet åt tomten och skyndade mig att ta på mig skidorna. Detta var en konstig tomte, bäst att sticka medan man kunde. På film träffar de inte konstiga tomtar när de skidar på fjället för att ta fast bovar och tattarpack. Precis när jag skulle ta ett par kraftiga tag med stavarna blev det vitt igen. Jag hade fastnat med ena skidan i lingonriset, tomten hade ju gnidit bort snön när han gjorde änglar, och på grund av detta dök jag på näsa och hamnade just i den snöhög som fanns bredvid änglarna. Strax var tomten framme och lyfte resolut upp mig på fötter. Rädd som jag var för tomten och hans skrattande och pekande skyndade jag mig att sticka iväg. Den förträffliga vallan gjorde att snön yrde upp som dimma bakom mig och över tomten.

När jag hunnit så långt bort från tomten att jag inte såg honom längre började det att morra, frusta och yra snö framför mig. Det var en björn som väckts ur vinterslummern av tomtens mullrande skratt. Björnen var mäkta förargad och började vifta med ramarna. Nu behövde jag mod! Jag förstod plötsligt varför stavarna var böjda som de var. En av böjarna var precis avpassad för en björnnacke. Raskt såg jag ut ett par träd som stod bra till och lockade den sure björnen dit. Med ett snabbt kast fick jag skidstaven runt nacken på björnen och krängde fast staven och björnen mellan träden. Detta var nästan som på film! Nu kunde han sitta där och tänka över sitt sura humör och lugna ner sig. Jag klarar mig nog utan den staven under resten av färden.

Jag fortsatte min skidfärd, på lite vingliga ben, mot ett öppet fält. Där kan det väl inte finnas björnar tänkte jag. Och hur rätt hade jag inte! Eller fel! Där fanns älgar men de såg jag i sista sekunden, på grund av min fart. För att inte krocka med dessa stora djur hukade jag mig ner och sicksackade mellan deras ben och under magarna. Älgarna hann inte reagera och jag var snart borta ur deras aktionsradie. Jag hade hört att de var förskräckliga på att sparkas. Älgar fanns det inte heller på filmerna jag sett! Där åkte man snabbt och elegant och ägnade sig åt bovjakt och en stilla flirt på fjället. Här fanns varken bovar eller någon att flirta stilla med. För jag ville inte flirta med tomten!

Alla vurpor i snön hade nu gjort att jag var ganska blöt och kall och började att frysa. Snöviddernas filmhjältar brukar inte frysa! Kom på att jag hade ju varm choklad i termosen i ryggsäcken. Kollade att jag var ensam i skidspåret och krängde sedan av mig ryggsäcken. I den var det snö ända upp till kanten, snöret hade jag ju runt midjan för att pyjamasbyxorna inte skulle halka ner. Jag grävde ur snön ur ryggsäcken för att få tag på termosen och apelsinerna. Men när jag var nere i botten på säcken fanns inget. Inga apelsiner och ingen termos! Jag vände och vred på ryggsäcken och det enda jag hittade var malhålen som nu var betydligt större än tidigare. Jag hade tappat min packning ut genom malhålen! Hur skulle jag nu kunna värma mig? Och var jag ingen snöviddernas hjälte när apelsinerna fattades?

Efter lite funderande beslöt jag att vända om hemåt. Beslutet påskyndades av att jag i skogen strax framför mig hörde skällande, morrande och knakande kvistar. Jag följde därför mitt spår tillbaka. Älgarna stod kvar och skrapade med klövarna och blängde ilsket. Den skidstav jag hade kvar skulle få tjänstgöra denna gång. Bredvid mig låg en stor sten med sandpappersyta. Där vässade jag spetsen på skidstaven så den blev riktigt vass. Sedan tog jag rejäl sats och skidade för allt vad tygen höll mot älgarna. De var fortfarande ilskna men hade inte fattat att jag hade ett vapen. Älg efter älg som jag mötte fick ett stick i skinkan så att de förskrämda tog ett jätteskutt ur min väg.
Strax efter älgarna hittade jag min termos i snön. Den var fortfarande hel. Jag styrkte mig med den varma goda chokladen och fortsatte sedan mot bilen. Strax kom jag till avsnittet där jag fjättrat björnen. Där hittade jag en apelsin som jag stoppade i käften på den nu fullständigt tokiga björnen. Med en apelsin i munnen blev han plötsligt tyst och jag kom att tänka på ett grishuvud med äpple i munnen. Oj, vad hungrig jag blev. Jag fortsatte att följa min tidigare väg men baklänges. Så gjorde aldrig hjältarna jag sett på film! Men vad skulle jag att göra? Snart var jag framme där tomten varit. Där hittade jag en apelsin till men denna var det någon som tagit ett stort bett ur. Vid stenen låg en röd vante med vit kant. Men tomten var borta. Eftersom jag fortfarande var lite rädd för denne tomte så skyndade jag mig vidare och denna brådska resulterade i att jag återigen gjorde en praktvurpa och denna gång landade jag på aktern. Oj vad det smärtade! Detta hände aldrig någonsin i filmerna! Ögonen tårades och bakdelen sved och gjorde rejält ont. Krypande fortsatte jag i mitt gamla spår mot det ställe jag lämnat bilen. Det var ju tur att det inte snöade, för då hade mitt spår varit borta nu och kanske jag också.

Höger skida fastnade i en omkullvält gran och efter mycket slitande kom jag loss men då utan skida på foten. Skidan fortsatte ensam i hög fart ner för backen, den hemgjorda vallan var bra kunde jag konstatera. Då såg jag nästa apelsin och denna hade inte någon ätit på! Den slukade jag snabbt och fick lite mer ork, men jag hade fortfarande så ont i ändalykten att jag inte kunde ens resa mig upp. Den fotled som jag virat halsduken runt började också att ge sig till känna. Krypande på alla fyra men med en skida och en stav kvar fortsatte jag framåt. Plötsligt var det något som tog tag i mitt ben. Jag skrek i högan sky och slog med armarna mot detta okända som höll fast mig. Men det hjälpte inte. Jag blev bara matt och slut. När jag lugnat ner mig en aning såg jag att det var en granpinne som jag fastnat med pyjamasbyxorna i och att de var delvis sönderrivna. För att komma loss var jag tvungen att offra farsans pyjamasbyxor till naturen. Farsan skulle komma att bli topp tunnor rasande för detta var hans favoritpyjamas. Och även den varmaste, det var därför jag lånade den till min utflykt. Med endast farmors röd- och grårandiga yllekalsonger på benen fortsatte jag krypande framåt för att strax igen fastna i något. Denna gång var det under magen på mig som något höll fast. Det skulle visa sig att jag fastnat med anorakens magficka på en stubbe. Med uppbjudande av de sista krafter jag hade tog jag mig så småningom loss från stubben. Jag såg att det längre fram låg apelsiner som ett pärlband där jag hade skidat fram. Åh vad trött jag var! Måste vila innan jag kryper fram till de kvarvarande apelsinerna. Jag lägger mig i lä nedanför stubben och kurar ihop mig. Försöker att lägga halsduken upp över benen, men trots att den är lång så täcker den dåligt och jag fryser förskräckligt.



När jag vaknar igen tror jag att jag hamnat i helvetet. Det skäller, morrar och står fullt med mörka varelser lutade över mig. Plötsligt är det någon som säger ”att det är ju inte tomten, det är min granne, detta”. Då vågar jag titta upp och ser en massa hundar och gubbar med ficklampor. Grannen jag ”lånat” mössan av hade sett mitt lån och även att jag lastat bilen med ryggsäck och skidor och givit mig av. Tack vare honom hade det skickats ut en skallgångskedja för att söka efter mig. Men gubbarna hade blivit betänksamma när de hittat mig. De hade hittat en röd jacka med rödgrårandiga ben och under huvan hade de hittat ett pälsklätt vitt ansikte. Och de hade sett ett pärlband av apelsiner. Men de hade inte sett mig tidigare utan antog att jag irrat omkring ett tag. Några gubbar bar mig till en varm bil och skjutsade hem mig. Väl hemma fick jag, stödjande på två gubbar, kliva in i mitt varma sköna hem för att lägga mig under duntäcket att tina.

På väg till sängen passerar man spegeln och det höll på att bli min död. Det var det mest förskräckliga jag sett där som stirrade tillbaks på mig. Ett monster! Undra på att gubbarna som letat mig inte visste vad de hittat. Klädseln var ju lite lustig som jag tidigare berättat men som jag såg ut i ansiktet. Vitkletig av granndamens antirynksalva som stramat till mina anletsdrag till en grinande mask och i salvkletet fullt med tomteskäggtussar. Det var tur att de inte trodde på otyg och maror! Gubbarna släpade mig, som efter titten i spegeln var halvt avsvimmad, till sängen och bäddade ner mig. Det sägs att jag sov till trettonhelgen och att gubbarna hade anställt en sköterska som tagit av mig de hemska kläderna och tvättat av mitt ansikte och smort med fuktkräm för att återställa min hud.

Så här efteråt har jag bara några svaga minnesbilder av allt detta och en mycket blek aning om att jag till och med skulle ha bett till vår skapare under vissa partier i mitt skidande. Men jag vet inte riktigt, kanske var det en dröm. Eller kanske inte…

I dagstidningarna som kommit ut under tiden jag legat och sovit var det stora rubriker om ett monster som härjat på det ställe jag skidat. Det skulle ha varit en röd varelse med hår i ansiktet och med svans från foten som hade morrat och slagits, allt enligt en svårt chockad tomte som skallgångskedjan hittat. Varelsen hade kommit som ett jehu åkande på träpinnar och krockat med denne stackars hårt arbetande tomte som nu vilade ut på ett sjukhem för utbrända tomtar.

Det stod också några rader om att de hittat bybon som skidat bort sig mellan jul och nyår.

© 2001-11-19

Skriven av: Iner L Henriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren