Min kära hårdrockare

En gång, en dag, något år så flyttade det in några från ett annat land in hos min granne.
Jag säger inte vilket land, det förblir hemligt.
Det var en mamma och två söner. En var 16-17 år och den andra 13-14 år. Nu är dom 17-18 och den andra 15 år. Själv är jag 14.
Då dom flyttade in var jag inte intresserad. Jag var bara en töntig unge som bara inte brydde sig. Men det ångrar jag nu.
Varför kundejag inte vara sötare då?
Varför brydde jag mig inte då?
Varför passade jag inte på?
Dumma mig.
Den äldre brorsan går på gymnasium och den yngre på samma skola, i en klass högre.
Iallafall, nu det senaste halvåret upptäckte jag den yngre pojken, fast på ett annat sätt. Jag upptäckte att mitt hjärta bankade fortare och det pirrade visst i hela magen då han kom i närheten. Och att jag tänkte på honom rätt ofta.
Oj. Jag är visst kär.
Det är lustigt, det kom bara så plötsligt.

Han är söt, fruktansvärt söt. Han har brytning. Och han har jättefina ögon. Och han är hårdrockare.

Vad ska jag göra? Jag är så kär att jag spricker snart.
Och jag ångar allt. Om jag inte var så liten och töntig skulle jag ha passat på att ta kontakt.
Det ända jag ser av honom nu, det är några sekunder i skolan.

Men lyckan kan ibland le mot mig, tror jag.
Det är då vi får ögonkontakt. Hjärtat liksom hoppar upp ur halsen och springer iväg till honom och säger 'Älska mig.'
Det blev så ofta att vi hade ögonkontakt att jag helt plötsligt blev rädd att han skulle tycka att jag glor på honom hela tiden.
Hjälp vad kärleken är svår då man har självförtroende som jag.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Det är ju allt. Vi ser varandra då och då.
Vi är grannar. Men vi känner inte varandra.

...tyvärr.

Så min lilla hårdrockare går omkring där och vet inte ens att han får mitt hjärta att kväva mig.

Jag glömde nämna hans namn (vilket jag inte kommer att göra) men det är som silke i min mun, min kära ____.

Jag drömmer om att du och jag går i regnet en stilla natt i oktober.
Men kommer drömmen aldrig slå in?

Du är min granne.
Så nära, men ändå så jävligt långt borta.



Inte en novell direkt. Men låtsas. Jag ville bara skriva av mig. Som en dagbok som andra får läsa. Veta.

Känn med mig.

Kärleken
Smärtan
Spänningen
Hatet
Förlåtelsen
Otåligheten
Pirret
Sorgen

Jag älskar han.
Fast jag inte ens har en aning hur han är som person.
Men på ett sätt så känner jag att han är rar.
Det kunde jag liksom känna den gången han skrattade.
Han skrattade.
Jag log.
Jag föll.
För han.
Och jag är fortfarande kär.

Skriven av: En kär en