Min Önskan

Jag har alltid velat flyga......bort. Inte som en ängel utan mer som en....som en...fågel. En örn, med stora vackra vingar och silkeslena fjädrar. Att med tunga vingslag bara segla.
När jag var liten var det mer som en saga eller en dröm, men med åren har det mer blivit som en önskan. Jag önskar att jag flög!
Den här historien handlar om den dag min önskan gick i uppfyllelse.

Jag önskade mig allt, allt som en flicka kan önska sig. Smink, kläder, mobil. Presenter som jag inte riktigt behövde men som vanliga tonåringar önskade sig. Det jag aldrig förstod var att jag redan hade allt. Med allt menar jag onödig materia upp över öronen. Jag var en prinsessa i en värld av prylar.
Blomgatan 4, det var där jag bodde, ett barn från Balkan skulle kallat det palats. Vi kallade det villa.
Vår villa var stor med tillhörande gigantisk trädgård. Den var målad i 'himmelsblå' som min mamma skulle uttryckt det. Det fanns 7 rum, fast det bodde bara tre personer där. Något som jag då inte inte tyckte verkade underligt, men som jag nu inser var helt sjukt. Ett rum var mitt såklart, ett stort ljust rum med tillhörande franska balkonger. I min säng fick det lätt plats tre vuxna. Där sov jag i min ensamhet. Rummet var målat i beigt och taket var nästan tre meter högt. I det andra rummet sov min mor och far. Deras rum var lite större än mitt. Det mesta jag kommer ihåg från det rummet var hur pedantiskt städat det alltid var och hur sängöverkastet alltid låg rakt utan ett minsta veck. Sedan hade vi självklart ett kök och ett vardags rum. I dom rummen var jag inte speciellt mycket.
Vi hade kokerska så köket var hennes territorium och i vardagsrummet var det meningen från början att hela familjen skulle sitta och kanske prata och titta på TV tillsamman i stort sett ett rum för umgäng. Något sådant fanns inte i min familj så rummet förblev tomt. Det femte rummet var vår matsal, det var villans största rum. Där som ni säkert förstod åt vi, mor i ena änden och far i den andra. Jag satt mitt i.
Det dom aldrig insåg var att bordet var så långt att vi inte ens kunde prata med varandra. Nu återstår två rum och om jag ska vara riktigt ärlig kommer jag inte ens ihåg vad dom användes till. Kanske ett arbets rum, men jag vet inte riktigt vad man skulle arbeta med där. Min far var aldrig hemma och min mor jobbade inte alls.
Låter det perfekt?
Tro mig lev där en dag och du kommer uppskatta vad du redan har tio gånger mer. För mig..........ja, jag visste inget annat. Det hade alltid varit så och vad jag vissste då, skulle det alltid förbli så.
Men lycklig.....nej, jag var inte lycklig. Jag var olycklig.
Hela mitt liv var runt dessa ramar, runt detta slott, villa, kalla det vad du vill. Jag hatade det. Mitt liv var ett helvete.
Jag påstår inte att jag inte hade mina glada stunder men, det var mest över vardagliga saker. Tro mig på insidan grät jag.
Julafton skulle firas i mitt helvete i år och med mig hade jag mina 'älskade' föräldrar.
Dagen kom och jag fick verkligen allt jag kunde önska mig. Min far var knappt närvarande men min mor satt där med sitt stenansikte och log lydigt för varje tack hon fick allteftersom jag öppnade det ena paketet efter det andra.
Och lydig, det var jag. Jag tackade för allt jag fick, jag log åt min mor och ansträngde mig att se allvarlig ut när min far pratade. Det var precis som det skulle vara. Men det vi alla hade glömt var vad julen igentligen gick ut på. Jag tror tilloch med att vi glömt bort det överhuvud taget........Kärlek. Jag vet nog inte ens nu vad det betyder. Vissa lär sig det redan i sin mors mage, men jag kan inte komma ihåg nån gång då det skulle varit meningen att jag skulle gjort det.
Den julaftonen var det kallt, riktigt kallt. Kylan sökte sig in överallt, in i minsta vrå. Den natten hittade kylan mig.
Jag har aldrig känt mig så mäktig som jag gjorde den natten. Jag vågade allt och jag gjorde det. Steget.......steget som skapade mig.
Först föll jag. Men sen......jag flög. Jag flög. Precis som jag alltid önskat. Stora vackra vingar, silkeslena fjädrar. Seglade ut med tunga vingslag. Jag flög...........
Vissa saker kan man helt enkelt bara önska av sig själv och inte lite på att någon annan ska avklara åt en. Det är bara jag som kan flyga åt mig själv och det är bara jag som kan ta kontroll över mitt eget liv.

Skriven av: Maya