Min osynlige vän

För något år sedan kom han in i mitt liv. Vi blev arbetskamrater. Han hade ingenting som kunde få mig att bli attraherad av honom. Denna pojkaktiga man med sin släpande Skånedialekt och dessutom var han rätt stel och inte charmerande på något sätt.
Jag var ju lyckligt gift sedan 10 år tillbaka med en man som har allt jag någonsin velat ha.
Vi blev, av någon underlig anledning, rätt bra vänner. När vi sedan skildes åt för nästan ett halvår sedan, då vi båda skulle gå åt skilda håll, sade vi att vi skulle fortsätta att 'umgås', genom att brevväxla via mail.

Jag berättade för min make att jag tänkte brevväxla med min förre arbetskamrat för jag hade absolut ingenting att undanhålla och han vet att jag bara älskar honom och ingen annan. Detta gör jag fortfarande. Har aldrig haft tankarna hos någon annan man förrän min osynlige vän kom in i mitt liv. Det fanns inga känslor mellan min arbetskamrat och mig innan och inte heller någonting mer än vänskapliga band som höll oss samman.

Vi skickade brev till varandra lite då och då. Han blev min osynlige vän som jag bara brevväxlade med och ingenting annat. Vi har aldrig skrivit någonting som inte kan uppfattas som mer än vänskapligt till varandra. Vi berättar vad vi har gjort, vad vi skall göra eller om någonting som vi bara vill berätta om just då. Efter ett tag började vi skicka varandra brev mer regelbundet och nu ramlar det in brev 1-2 gånger i veckan. Jag längtar efter att få hans nästa brev och skriver han inte ofta nog, känns det som om han inte kommer att skriva ett endaste brev till och detta får mig att känna mig så splittrad. Jag kan känna en lättande känsla för att vår brevväxling upphört, men ändå känner jag mig så ledsen för att jag aldrig mer kommer att läsa hans brev igen. Jag har aldrig tidigare haft en manlig brevvän och kanske är det just det som lockar mig så. Kanske är det inte just han, utan att bara att få ha en osynlig vän som man aldrig träffar som gör det hela så spännande.

Jag är livrädd för att träffa honom, även om jag vet att detta skulle kunna vara slutet på mina underliga känslor till honom. Många gånger har jag undrar över hur han känner för mig. Kanske är det likadant. Jag vill inte känna någonting för honom. Rädslan över att slänga mig i hans famn finns i mig så jag vill inte träffa honom. Inte för att vi har antytt någonting om att träffas och kanske skulle mina känslor 'dö' om jag bara fick träffa honom igen och se att han faktiskt 'bara' är min gamla arbetskamrat och den killen hade jag ju inga känslor för. Min osynlige vän är ju faktiskt verklig.

'Jag är lycklig', säger jag.
'Jag har allt jag kan önska mig', säger jag.
'Varför är det då så himla spännande med en hemlig vän?', frågar jag mig.

Liksom många kvinnor har gjort i alla tider, drömmer även jag om 'riddaren i skinande rustning' ibland när det alldagliga livet blir lite för rutinmässigt. Kan det vara så att våra chatt- och brevvänner är de moderna kvinnornas 'riddare' som vi gärna vill ha kvar och gärna drömma om, men endast i 'cybervärlden'.

Skriven av: Lotta Svanberg