Min relation med Sara

Min Relation Med Sara.

Allting började så otroligt intensivt, passionerat och himlastormande. Jag, Erik, arbetade som konsult på ett stort telekomföretag i Kista utanför Stockholm. Hon, Sara, kom från ett bemanningsföretag. Det var kärlek vid första ögonkastet hur naivt det än låter. Åtminstone från mitt håll. Absolut första dagen vi sågs och pratade i fikarummet så minns jag att jag senare på eftermiddagen skickade ett e-mail till en vän där jag skrev 'Det har börjat en ny kvinna här på avdelningen. Det låter kanske konstigt men jag är fullkomligt förälskad i hennes personlighet.'

Det som gjorde det hela än mer märkligt var att jag redan hade en relation på distans med en fantastisk kvinna, Lena. Vi hade kommit varandra mycket nära och pratade om framtiden. En framtid där inga avstånd skulle finnas. Varken geografiska eller känslomässiga. Nu blev det inte så.

Sara var otroligt charmig och social. Jag fick en känsla av att alla tyckte om henne. Det var något magiskt med hennes sätt att le, skämta, prata och bara vara. Det var heller ingen nackdel att hon hade en mycket tilltalande och attraktiv kropp. Liten, smal men otroligt kvinnlig med former på de rätta ställena. I kombination med hennes åtsittande klädsel följdes Sara av många manliga blickar. Så även mina.

Jag minns inte riktigt hur Saras och min relation utvecklades eftersom det skedde gradvis och relativt snabbt. Jag minns dock viktiga händelser som ledde till vår förening som ett par. Dels var det de korta samtalen på fikarasterna och luncherna som alltid inbjöd till mera samtal. Dels var det de slumpmässiga mötena i Kista centrums mataffärer när vi båda var på jakt efter lunchmat. Ibland ledde dessa till att vi gemensamt vandrade tillbaka glatt pratandes till vår avdelning. Så här långt hade jag inte erkänt för mig själv att det var mer än allmänt umgänge med en trevlig kollega. Dels för att jag redan hade en mycket lovande relation på gång med Lena men kanske framförallt för att det var en viktig princip för mig att inte vara otrogen. Trots dessa faktorer drogs vi mot varandra med kärlekens och passionens magnetiska och oemotståndliga kraft.

Den sista fasen mot vår förening började med att Sara ringde hem till mig under en vecka när jag var hemma pga influensa. Hon ville veta hur det var med mig. Minns jag inte fel sa hon någonting i stil med att hon 'ville att jag skulle bli frisk eftersom det var så tråkigt att jag inte var på avdelningen'. Det värmde och kändes väldigt speciellt. När jag kom tillbaka brukade vi ta pendeln hem från Helenelunds station. Ofta timade hon medvetet - vilket hon erkände senare - så att vi lämnade avdelningen samtidigt. Jag minns särskilt ett tillfälle när vi pratade på pendeltåget då hon kortfattat nämnde att hon kände sig deppad ibland. Det triggade något hos mig som var utöver de andra känslorna. Jag kände att jag ville vara den som fick henne att må bättre. Jag har nog alltid varit så att jag velat beskydda människor i svaga positioner och tagit på mig ansvar för andras känslor och välmående. Kanske grundas det i att jag fysiskt är storvuxen och att jag därför dragit till mig sådana människor. Människor som sökt trygghet eller förståelse. Kanske beror det på att jag under en period i grundskolan mobbades och därför på ett brutalt sett insåg hur det känns att vara i en svag position. Kanske är det så lätt att det är min uppfostran till att alltid vara artig, hjälpsam - snäll - och respektera andra som ligger bakom. Dessvärre insåg jag relativt sent i livet att man inte alltid kan vara snäll och definitivt inte när man själv behandlas respektlöst. Nåväl, några andra dyrköpta läxor hjälpte mig med den insikten.

Under den här perioden kände jag mig väldigt uppvaktad. Dagarna innan påskhelgen, den helg då vår kärlek till slut blommade ut, fick jag ett påskägg av Sara. Hon hade fått i uppgift att dela ut påskägg till de anställda och när det var klart blev det några ägg över. Vi som var konsulter fick vanligtvis inga av de anställdas förmåner såsom exempelvis påskägg. När eftermiddagen gick mot kväll kom Sara in på mitt kontor och överlämnade ett påskägg. Hon hade en förmåga att skoja till alla möjliga situationer och gjorde det även i denna situation genom att säga 'vi värpte för många'. Senare på pendeltåget pratade vi lite om vad vi skulle göra under påsken och Sara föreslog att vi kanske skulle kunna ta en öl om det passade oss båda. Vi kom överens om att höras av. På påskaftonen fick jag ett SMS från Sara med texten: 'Påskar du loss?'. Jag skulle givetvis vara lika fyndig tillbaka och svarade: 'Jag är helt uppÄGGad!'. Efter det hörde jag inget mer ifrån henne den kvällen. Mina tankar skenade iväg med mig. Var det för vågat att skriva det jag skrivit? Jag hade ju egentligen ingen aning om hur hon var. 'Hon kanske var pryd av sig?', tänkte jag.

Dagen efter använde jag chatprogrammet ICQ. Sara var online och jag kände mig barnsligt glad för det. Det visade sig att hon inte alls tagit illa upp. Tvärtom. Vi chattade lite av och till under någon halvtimme. Till slut skrev Sara: 'Kan vi inte prata på telefon istället?'. Jag var förstås inte sen att nappa på förslaget. Efter att därefter pratat i 10 (tio) timmar i sträck bestämde vi oss för att träffas och fika. Den pirrande känslan inför detta var nästan gripbar. Mitt samvete påminde mig om Lena och varnade mig för att göra något mer än att fika. Någon timme senare träffades vi utanför stadsbiblioteket vid Odengatan. Hon var som jag trött efter nattens intensiva pratande. Trötta men glada var vi. Vi gick till ett närbeläget café. Vad vi beställde var oväsentligt. Att bara sitta där mitt emot Sara kändes overkligt och mycket starkt. Hon var så söt och gav ett gosigt intryck. Som en person som man nästan vill krama sönder. Vi drack och åt upp det vi beställt och gick ut på trottoaren. Vi började gå uppför gatan när Sara plötsligt bryter tystnaden: 'Mina föräldrars lägenhet ligger här i närheten, har du lust att komma med upp och titta på den?' Mitt hjärta gjorde en saltomortal och i mina tankar ekade tanken 'följer du med henne dit så är det slut med Lena!'. Jag inser nu att Lenas och min spirande relation varit dödsdömd ända sedan den första dagen jag träffade Sara. Den kärlek vid första ögonkastet till Sara jag inledningsvis nämnde var oemotståndlig, latent passionerad och kryddad med magi hade den en djurisk potential. Jag gjorde mitt val även om det egentligen mest var symboliskt och mer en definitiv final på den tid vi ägnat åt att accelerera vår romans. Vi vandrade nedför gatan mot Saras föräldrars lägenhet. Den var magnifik i all sin prakt och stora rymd. Ändå var den just då fullkomligt ointressant.

Vi gick in i lägenhetens arbetsrum. Sara placerade sig framför datorn som var påslagen och pysslade lite allmänt förstrött med den. Gud vad vacker hon var just då! Hennes finlemmade, kvinnliga kropp var som ett skådespel av skönhet. Just då var hennes hals alldeles för lockande och inbjudande för min mun som sakta närmade sig. Mina läppar kysste hennes hals och ett knappt hörbart men ack så sensuellt ljud lämnade hennes läppar. En stark rysning gick genom min kropp och förstärktes av min fysiska trötthet och sömnighet. Jag reste henne upp och vi ömsom kysstes och ömsom kramades. 'Kom' sa hon. Vi gick in i sovrummet och kröp ned under täcket. Jag smekte av hennes kläder och blottade hennes härliga nakenhet. Hon knäppte upp min skjorta och kysste sin väg nedför min mage. Hon, min kärleksängel Sara, vars beröring och närhet var paradiset på jorden. Jag var helt förlorad. Den intensiva kärlek som grott och nu blomstrade för fullt var snudd på gränslös.

Smekningarna och närheten utlöste ett rus av endorfiner vilket ledde till att vi båda somnade i varandras armar. När vi vaknade säger Sara att hennes föräldrar nog snart kommer tillbaka från landet. Vi klär på oss och åker hem till henne. Hennes lägenhet var liten men charmig. Ungefär som Sara själv. Jag har en konstig minnesbild som jag inte kan förklara men när jag tittade runt i lägenheten fick jag en känsla av dysterhet och depression. Ingenting i lägenheten signalerade detta specifikt men sammantaget uppenbarade sig känslan som en tanke i mitt inre. Jag minns detta nu när jag skriver och jag kan också minnas ljusets svaga sken i rummet. Kanske färgades också stämningen av att morgondagen var arbetsdag. Jag ville njuta av Sara istället.

Kort därefter klär vi av oss våra kläder och älskar i hennes smala höga säng. Efteråt minns jag att jag ligger och tittar på henne nästan i smyg. Hon är så liten och fin och det känns som hon försvinner när hon kurar ihop sig och trycker sin rygg mot mig innan vi båda på nytt somnar.

Skriven av: Thomas