min resa från början tills nu, bulimi/anorexi/ätstörning

När jag skriver detta gråter jag, jag undrar varför jag gjort som jag gjort, om det inte funnits bättre alternativ. Men jag tänker dela med mig av min historia, fram tills nu.
Allt började i låg och mellanstadiet, jag var mobbad, utfryst, osv. Ibland slagen, ibland ignorerad. Jag grät alltid påvägen hem från skolan och längtade tills jag skulle börja 6 an då jag då skulle börja på en helt ny skola med helt ny klass. Jag började må sämre, och första gången jag ville ta mitt liv var i 4 an. Den perioden mådde jag dåligt, och när kommentarerna blev fler och personligare, orkade jag inte mkt till. Jag tillbringade rasterna på en sten-gråtandes i skogen för det mesta, om det inte var någon som var sjuk, då fick jag agera ”2 hands vän”.
En dag, ville min lärare prata med mig. Han frågade Hur det var, och att det var en som sagt att jag var mobbad och inte hade några vänner- jag ljög. Sa att allt var bra, att det bara var ngt jag sagt när jag var ledsen.
När jag började 6 an, trodde jag allt skulle bli bättre, vilket det vart till en början. Jag kom in i klassen perfekt, skrattade skojade, var en i klassen. Hur enkelt det var egentligen, allt bara löste sig. Men så började vi få betyg, jag siktade högt, för högt. Jag fick A på alla prov, i princip. Fick jag B vart jag besviken och vt i 6 an började jag med helvetet. Jag började gå ner i vikt, åt mindre och tränade mer.
Min mentor sa på utvecklingssamtalet, att hon ville att jag inte skulle ställa så höga krav på mig själv, att jag kan bli för stressad och gå in i väggen. Jag skrattade åt det.
Jag mådde sämre och sämre, och i perioder åt jag , i perioder inte. Mina kompisar började märka ngt och bad mig söka hjälp. Jag skojade bort allt. När terminen var slut vägde jag något kg mer än ibörjan, men jag klarade inte att tänka på det, jag mådde så dåligt ändå av annan orsak. Hela sommaren var som ett mörker…
Till hösten, vägde jag mig, vägde 58 kg. Min mentor sa samma sak på detta utvecklingssamtalet- enda skillnaden var att jag började förstå vad hon menade.
Jag minskade på maten, sa jag ätit osv. Gick ned i vikt- mådde sämre. Min klass kommenterade att jag var smal, och jag märkte inte att de började bli oroliga och ”rädda” när jag sa att jag inte var smal, utan tjock. När jag inte åt i skolan, blev de oroligare. Jag frös konstant, och någon vecka innan höstlovet, började jag skära mig, vägde vid det här jaget 52 kg som minst. Jag minns lyckan, men när jag såg mig i spegeln slocknade den- mer kan du. Jag spydde även för första gången, grät när jag gjorde det. Och jag bestämde mig för att aldrig göra om det.
Veckan efter lovet, efter en eng lektion bad min mentor att få prata med mig, jag vart livrädd, skakade. VAD visste hon, hur mkt? Vad skulle jag säga? Skulle jag ljuga?
- Hur mår du?
- Jag mår bra.
- Är det verkligen så?
- Mm.
- Din klass har berättat att de är oroliga för dig, även jag och flera andra lärare är oroliga för att du pressar dig för hårt, hur tänker du när jag säger det?
- Vet inte.
Hon pratade med mig i en evighet(30 min) och sa att jag alltid kan prata med henne om jag inte kan prata med mina föräldrar, att hon kan hjälpa mig. samt att hon var rädd att jag skulle försvinna, att jag skulle bli ”Någon annan” och att jag inte skulle orka.

Jag var jävligt arg på alla i klassen efter det. Även fast jag förstår att de bara ville mig väl. Julen kom, jag började äta och åt, mkt. När skolan började, vägde jag 60 kg. Jag slutade HELT gå till matsalen, spydde 4-5 ggr i veckan och skar mig väldigt mkt. Min klass försökte få mig att äta, försökte få mig att inse att jag inte var den stora jätten jag beskrev mig som.

Min andra mentor, började kontrollera så jag gick till matsalen. Han kom en torsdag efter So, när jag satt med datorn- har du ätit? – Ja. – Nej, det har du inte. (TOTALSÅGADE MIG) började tjata om att jag måst äta blablabla. Ville bara slå till honom på käften. Så fortsatte han,(han var matvakt ti, ons, tors, lärde jag mig) så tillslut gick jag dit, bara för att han inte skulle tjata. De andra lärarna började också så…
På utvecklingssamtalet, hade jag honom. Han babblade på. Sa att en del i klassen inte gick till matsalen och frågade om jag var en av dem.
- Nä, jag brukar alltid gå dit, är det inte god mat är oftast vegitariska gott om inte annat tar jag macka och sallad.
Han var riktigt korkad, han gick på det, eller ja han trodde på mig. Han sa dock att han var rädd att jag skulle bli för pressad blablabla. Han sa även att det kändes som att jag tappat ”gnistan” osv. Fan ta dig, tänkte jag- jag får ju för fan A(pappa tänkte likadant) och det där utvecklingssamtalet var så jävla stelt. Jag bestämde, var mig inte lik. Jag hade förändrats allt.

Jag började skrika på lärarna om de bad mig äta. De lärare jag ej respekterade, deras lektioner struntade jag i dem å satt å rita ist. Va fan ska de säga, jag får ju A så de kan ej klaga. På ma kom gamlingen till mattelärare och sa att du ritar mest hästar numera. Fan heller, tror du jag gilla matte eller? Tydligen trodde han bara att jag tyckte det var för lätt(wow, kom på det nu liksom, tyckt det 6 an och 7 an, men jag orkar fan inte jobba, jag kan ju allt) och börja komma med ”svåra” uppgifter. Det de gör A nivå i nian och högre- tråkigt, fattar efter 5 min så kom med ngt bättre gubbjävel.

Dock så när vi har någon annan lärare som ”förstår mig” så anstränger jag mig för att vara duktig. De lärare som beröm och bekräftar att jag är duktig.

Jag gick ned i vikt, men började äta igen- gick upp. Jag ville inte leva längre. Jag bad min kompis be kuratorn om en tid- och jag fick en tid. Gick dit, sa- Jag spyr. Så började allt- nya helvetet. Skolsyster, skolkurator, de ringde hem, jag fick spec kost. Och allt blev ”bättre”. Och sista mötet med kuratorn(4 v senare) ljög jag och sa att det varit bra nu, hon sa att hon dock ville skicka remiss till ätströningsgrejs, så jag skulle bli ”Helt frisk” och inte bli sämre igen.

Dock verkar hon ha glömt å skicka den remissen- skulle skickat i april. Nu är det Juni. Jag blev sämre, började spy mer och äta. Jag gick upp i vikt, vägde 62 kg senast jag vägde mig. Men sakta har jag slutat spy- men tankarna är kvar. Och min klass är fortfarande ”rädd”. När jag säg ngt negativt om min kropp, säg de att jag är smal, för smal och måste äta. När jag å en kille pratade om vikt, han är lite smårund- vägde 55 kg. när jag sa jag ägde 62 kg tappade han hakan. Tittade på mig uppifrån och ned och sedan på sig själv- trodde inte på mig(ingen gjorde det) de sa att de berodde på att jag var lång. (de trodde typ jag vägde 40 kg, seriöst.
Allt var bättre, men så såg jag en i klassen(hon e riktigt smal, har alltid varit det och misstänker att hon är anorektiker) i omklädningsrummet. Hon var SÅÅÅ SMAL!<3. Och vips, var jag fast igen.
Om jag hade sagt hur jag mådde i höstas, hade jag varit frisk då? Eller hade jag varit ännu sjukare…

Författare:

Publicerat

Dela: