Min väg

Jag kommer från den plats där frihet, kärlek och godhet regerar. Intet ont anande kommer jag till denna onda, mörka och fasansfulla plats. I början försökte jag förändra denna värld men nu har jag lärt mig att det inte är någon idé. Det går inte att stoppa det, drivkraften är för stor. Jag tog steget in och nu är det omöjligt att komma bort från det. Då jag tog steget över kände jag direkt att det var mitt livs mest ödesdigra misstag, jag hade tagit steget in till skolan. Det ropades och stojades som om självaste djävulen hade visat sig. Elever springer till lektioner, ropar till sina vänner, alla är alltid påväg någonstans, aldrig någon ro, aldrig någon stillhet.

***

Det är samma sak i dag, alla ser ut att ha något mål, någonstans att ta vägen, utom just jag. Stannar man för länge i detta helvete drivs man tillslut till vansinne. Vareviga dag jag kommer till skolan så är det framför allt tre ord som jag ser framför mig, mörker ondska, död. Det är samma sak dag efter dag, år efter år. Aldrig någon skillnad aldrig någon förnyelse, gå upp till lektioner, sitta där och plågas för att sedan få gå ner till centralkapprummet där det stojas och skriks in i vansinne. Man blir yr av att bara titta på alla som stressar och springer. Är det verkligen värt att leva om det är så här livet skall vara? Den frågan har snurrat runt i mitt huvud ända sedan den dagen jag först kom hit. Alla är i rörelse, det stojas, skriks och bråkas. Mitt i allt detta står jag, utan något mål, utan någonstans att ta vägen. Världen upphör att finnas för mig, tiden stannar och jag bara önskar att någon kunde dela detta njutningsfulla ögonblick med mig, men där står jag, helt ensam. Jag märker inte ens hur jag blir knuffad, förolämpad och nedtryckt. Detta ljuva ögonblick varar blott för en sekund men det är ändå det som får mig att fortsätta kämpa. Djupare och djupare sjunker jag ned i detta bottenlösa träsk. Det är redan för sent för all återvändo så det enda jag kan göra är att följa med strömmen, sluta kämpa emot, låta det dra med mig ned i djupet. Ändå så vet jag att jag en dag kommer att räddas ur detta helvete, jag bara hoppas att det blir snart.

Tiden går med en rasande fart, jag hinner inte med vad jag måste göra, jag har bråttom. Ändå vill jag bara att tiden ska gå så att jag kan bli uppdragen ur detta helvete. Jag är förtvivlad. Jag stressar som aldrig förr men det tjänar ingenting till, jag kan ändå inte stoppa det, drivkraften är för stor. Jag har för längesedan tappat all den självaktning jag någonsin haft. Jag sover inte på nätterna, jag är inte vaken på dagarna. Jag går i någon sorts trans mitt emellan dessa stadier, jag blir blekare och blekare, min kropp tynar snart och det blir ingenting kvar. Jag blir osynlig, jag upphör att finnas. Mörker, ondska, död. Jag får inte dessa ord ur mitt huvud, de vill bara inte ge med sig. De hemsöker mig på nätterna, de plågar mig under dagarna och det värsta, det helt klart värsta är när jag ser detta helvete kallat skolan. Jag har ingen tid på mig att göra någonting åt detta och även om jag skulle ha det så skulle det vara omöjligt. Jag har redan nu bråttom, det är inte en lång tid jag skall stanna. Jag måste var igång dagar som nätter, nätter som dagar, aldrig någon stillhet, aldrig någon ro. Just nu känns det som jag skall stanna på denna ondskefulla plats för alltid men i själva verket är det bara ett litet, litet tag av något mycket större, något som inte har något slut. Dagar, månader, år försvinner bakom mig, snart är jag inte värd att kallas människa längre. Vareviga morgon när jag stiger upp fylls min själ av en liten gnutta lycka. Jag känner den ljuvliga doften av en god frukost. Jag skiner upp för en kort sekund men sedan påminns jag om att min frihet snart kommer att bli berövad. Jag går som en fåne ned för trappan, mina ögon utstrålar ingenting, de verkar helt känslokalla. Jag tar mig in till köket och tar för mig. Jag känner inte smaken av maten, jag mår illa. Inte för att maten smakar dåligt utan för att det enda jag verkligen äger har tagits ifrån mig, friheten. Frihet, det är det enda som egentligen betyder något, har man inte frihet så är allt annat oväsentligt. Man har ingenting kvar att leva för helt enkelt, och friheten är precis vad de har tagit ifrån mig. Jag plågas av samvetskval. Skall jag fortsätta kämpa eller skall jag helt enkelt bara ge upp? Det lilla hopp som fortfarande är kvar inom mig säger åt mig att fortsätta kämpa medan mitt sunda förnuft säger mig att det inte är någon idé.

Hat. Jag har ett sådant djävulskt hat inom mig. Med det hatet brännande inom mig är det svårt att hålla hoppet uppe. Det enda som får mig att fortsätta är att jag vet att en dag, en dag kommer jag att bli räddad, någon kommer att komma till undsättning. Snart är hatet för stort. Det får inte plats inom mig, det måste komma ut. Det byggs hela tiden på, jag hatar det mesta. Det jag hatar mest av allt är skolan, jag hatar allt som har med detta att göra. Jag hatar lärarna, jag hatar mina klasskamrater, jag hatar klassrummen, jag hatar de oändliga korridorerna, jag hatar maten, jag hatar till och med vägen till skolan. Allt detta blir bara värre ju mer tiden går och nu går tiden med en rasande fart. Den försvinner bakom mig och det går bara snabbare och snabbare, aldrig något lugn, aldrig någon ro. Ingenstans kan jag finna den ro och fred som jag önskar, överallt springs, bråkas och stökas det. Jag känner mig ensam, jag har ingenstans att ta vägen. Alla andra har hittat sin plats, fått sin uppgift, funnit det som de sökt. Precis alla utom jag. Är det verkligen värt att leva i detta ingenmansland? Jag frågar mig det gång på gång, frågan försvinner inte ur mitt huvud. Jag är så ensam. Så ensam som ingen tidigare varit, Jag ar ingen som är mig själv lik, ingen att dela mina känslor och tankar med. Ingen kan förstå denna sorts ensamhet utom just jag. Jag blir hela tiden knuffad, förolämpad, nedtryckt, det har hållit på länge, alltför länge. Jag har aldrig reagerat på det men nu så är det bara för mycket, min själ fylls med hat till bristningsgränsen. I början hade hatet bara en biroll men nu så har jag insett att det inte är någon idé att tränga bort hatet, det tjänar ingenting till Det är bara att börja hata och det är precis vad jag har gjort.

Jag ser tiden försvinna bakom mig, snart är det slut. Jag ropar efter hjälp fastän jag vet att det inte tjänar någonting till, jag har redan passerat gränsen, redan sjunkit för djupt för all återvändo. Hoppet försvinner långsamt bit för bit. Det finns ingenting kvar att kämpa för, det är allt för mycket ondska i denna värld, allt för mycket hat. Jag grämer mig över att jag inte kan göra något åt det men min tid är knapp och jag hinner knappt göra det jag måste.

***

Skolan är nu sedan länge försvunnen. Det jag inte visste innan var att det inte var skolan jag hatade. Det var all ondska, allt mörker, allt hat. Det har inte försvunnit nu, det är fortfarande likadant. Det är precis som första dagen jag kom till denna värld. Det har varit samma sak dag efter dag, år efter år. Jag märkte inte att skolan var försvunnen förrän långt efteråt, det ändrade inte mitt liv någonting. Det finns en sak som skulle kunna få mig att kämpa. Det skulle vara om ondskan försvann och mörkret skingrade sig. Nu ser jag ingen mening med detta liv. Varifrån kommer allt detta hat? Allt jag ser är hat. Jag ser bara en enda utväg på detta, en plats att gömma sig på. Jag har kämpat i alltför många år, jag har blivit en sliten gammal man med grått hår. Den människa som kom hit har försvunnit, han finns inte längre. Om man ser djupt in i den gamla mannen vars skepnad jag nu har så kan man se små kvarlevor av den gamla människa som jag var innan. Nu skall dessa också suddas ut. Jag skall ta steget över. Jag skall återigen få min frihet tillbaka, jag skall komma ut ur mitt fängelse som under en så lång tid hållit mig fången. Ingen skall någonsin bestämma över mig igen, ingen skall någonsin mer förolämpa mig, ingen skall trampa på mig mer. Jag skall bli en del av något större. Jag ska till en plats var jag kan finna det lugn och den fred jag så länge sökt, äntligen skall jag få ro.

Jag känner hur jag lyfter från mitt fängelse, jag blir osynlig för alla andra, jag blir till ett spöke. Det är precis som det varit hela mitt liv och jag har hatat det något enormt, jag har alltid hatat att ingen lägger märke till mig, att jag aldrig blir uppmärksammad. Men nu känner jag det på ett helt annorlunda sätt, jag känner mig viktig för första gången någonsin. Jag flyger igenom hela mitt liv, som en vindpust, ingen lägger märke till mig, ingen bryr sig, men det spelar ingen roll. Jag är på väg mot något, något stort, något som saknar slut, något oändligt. Detta är inte slutet på något, det är bara början.

Skriven av: Marcus Sjöblom