Min vän Johnny Cash

Kvickt spärrar han upp ögonen. Lucas kippar efter luft. En känsla av illamående sköljer över honom; det dunkar hårt i hans tinningar och svettpärlorna som bildats på hans panna och rygg rinner långsamt ner för hans darrande kropp, några i taget och bildar stora blöta fläckar på lakanen. Kudden är redan dyblöt. Det är ingen främmande händelse för Lucas, faktum är att han vaknar varje natt i samma tillstånd. Han vet vid det här laget att det inte går att somna ifrån allt- ihop, allt elände och allt lidande. Det går inte att blunda för verkligheten. Han har försökt så många gånger, med all sin kraft knipit ihop sina ögon och försökt fly från allt. Verkligheten finns kvar. Smärtan är numera hans liv.

För några månader sedan såg Lucas sig själv som världens lyckligaste människa. En kort stund av verklig lycka, en lycka som så fort försvann. Varför? Var han inte värd mer än så? Var det endast den lilla stunden han skulle få känna en mening med tillvaron? Minnen sveper förbi som ett bildspel i hans inre. Som alltid. Varje sekund får han pinas, se minnesbilderna om och om igen. Nu finns det ingen återvändo. Han måste motvilligt berätta hela historien för sig själv, ännu en gång.

Det är som när man klistrar ihop två pappersark med riktigt starkt klister. Det sitter som berget. Han var som ett ganska vanligt linjerat A4. Men Hon, hon var som det vackraste brevpapper med guldkanter. De skulle aldrig skiljas åt. De två var en, och så skulle det alltid vara. Hon kom som ur den allra vackraste av drömmar. Hennes namn var Julia.

En tår som sakta rullar ner mot spetsen av hans haka väcker honom ur minnesparaden för en kort stund. Lucas tänker att nu vet han hur det känns att gå sönder på riktigt. När lemmar brister. Att dra isär två hoplimmade papper är nästan en omöjlighet. Det slutar alltid med att minst ett papper går sönder. Men det var ändå precis det som hände. Sönder. Trasigt. Ett hastigt ryck. Små bitar linjerat, tunt papper kvar på det vackra brevpappret. När Julia rycktes ifrån Lucas följde en stor bit av honom med - hans hjärta.

Det var Han som slet isär dem. Han, Han som alltid funnits där för Lucas. Ritsch, ritsch. Erik och Lucas hade varit bästa vänner sen fjärde klass, då Erik kom inflyttad från Malmö. Sen stod han där, Skit-Erik, och plockade bort de sista resterna från det vackra pappret, slet till sig bläckpennan och började klottra ner sin historia, sitt liv, sitt allt. Och Hon lät honom göra det. Julia och Erik. Erik och Julia. Den sköna, helt underbara Julia och Äckel-Erik!!

Lucas sätter sig hastigt upp i sängen. Det dunkar hårt i hans bröst. Tårarna flödar. Han som hade lovat sig själv att aldrig mer gråta! Aldrig skulle han unna Erik det. Inte mer. Men nu går det inte att hålla tillbaka gråten längre. Han knyter händerna, hårt, hårt, så att knogarna blir alldeles vita. Paniken och ångesten väller upp i hans inre och Lucas faller harmlöst ner på det kalla golvet. Slagen mot parketten ekar. Han vill bara slå sönder sina händer. Så småningom avtar slagen och utmattad kryper Lucas ihop i fosterställning. Tömd på tårar, tömd på kraft. Tömd på livet. “Varför!?”. Hans ångestfyllda skrik skär igenom dunklet som fyller hans rum. “Varför?! Varför?! ÅH VARFÖR!?!?!!”

Ett grässtrå kittlar till på pannan. Lucas stryker försiktigt bort det med handen. Hastigt öppnar han sina ögon och ser sig förvånad omkring. Solen lyser starkt från en klarblå himmel. En fågel flyger förbi, på väg mot solen tycks det. Lucas följer sin bevingade vän med blicken. Vilken vacker fågel, och så rofylld att fästa ögonen på. För ett ögonblick glömmer han bort all förvåning och all oro. Allt släpper.
- Därför, pysen.
En dov röst väcker honom ur hans trans. Konstigt att han inte hade lagt märke till den svartklädde mannen innan. I skuggan av en stor lönn satt han, stödd mot trädstammen med ett grässtrå i mungipan. Bredvid i gräset låg en något sliten svart gitarr. Lucas rynkade pannan, tog några avvaktande steg emot mannen och fick tillslut talförmågan åter.
- Vaddå därför?
Den svarta gestalten reser på sig, hänger gitarren på ryggen och går fram till honom.
- Ja, om jag inte hörde alldeles galet så var det någon som frågade “Varför?”. Eller frågade och frågade. Du borde vara rädd om din hals, mannen! Den ska räcka länge! Hade även tänkt mig en fungerande hörsel i några år till faktiskt.
Lucas vet inte vad han ska säga. Detta är bara för knäppt.
- Eehm..förlåt?
Han kommer inte riktigt på någonting att säga.
- Nåväl, nog om det! Mitt svar är alltså “Därför”, pysen. Shit happens. Du kan inte göra nåt åt det, bara ta lärdom ifrån det. Vaddå, en brud liksom. Det finns flera miljoner, gosse!. Lucas kokar.
- Hur kan du bara med att säga så!! Julia var mitt liv! Hon är mitt förbannade liv!!
Lucas har fått kraften tillbaka och återigen är knogarna likbleka.
- Lugn, Lucas! Lugna ner dig för allt i världen!
Mannen lägger sin hand på Lucas axel i ett försök att få honom att slappna av en aning. Det är något bekant över hans ansikte. Mannen ser på honom med en bestämd blick. Ansiktet är allvarligt, men samtidigt vänligt. Han är äldre, säkert en bra bit över femtio. Allt är kusligt välbekant. Lucas rycker åt sig axeln och backar ett steg bakåt, samtidigt som han skakar av och an på huvudet i förvirring och förtvivlan. -
Vem är du, va!?! Vad vill du mig!?.
- Mitt namn är Johnny. Johnny Cash. Jag är här för att hjälpa dig på traven, min gode man. Du kan inte leva ditt liv såhär. Du måste ta dig vidare, pysen! Du har gått och knatat vid det här tågspåret i evigheter. Visst tar du dig framåt, men det känns inte som det går så jättefort med en såndär bumling efter sig.
Lucas såg sig omkring och upptäckte att det fanns mer som han inte hade lagt märke till. Tre, fyra meter från dem sträckte sig ett något övervuxet järnvägsspår rakt över slätten. Det var omöjligt att se varken början eller slut. Spåret sträckte sig så långt det gick att skåda, långt ut i fjärran. Det fanns ännu en detalj som Lucas hade missat. Runt hans ben satt en boja, och längre bort en stor sten. Mellan dem gick ett rep, inte speciellt tjockt. Det hade lätt gått att klippa av med en vanlig sax.
-Varför är jag bunden?.
Johnny hade plockat ner sin gitarr från ryggen (sin Martin D-28:a från 1971) och börjat skruva lite lätt på stämskruvarna.
- Om jag inte minns fel så var det du, pysen, som knöt fast den där bumlingen där helt själv. Gå och kolla om du känner igen den!
Lucas närmade sig den tämligen stora stenen som låg i gräset en bit bort. Han kunde redan på håll urskilja släpspår, som gick parallellt med järnvägsspåret hela vägen bort. Det var en vanlig, enkel gråsten, stor som en basketboll. Över hela stenen stod det saker skrivna: Julia + Erik = Sant, Julia älskar Erik, Vi två för alltid..
- Om jag vore du, sa Johnny, så skulle jag klippt av det där repet för länge sen, och dessutom slutat ränna dagarna i ända här vid spåret! Det går ju för tusan ett tåg här förbi en gång i timmen! Perrongen ligger där, bakom dungen.
Lucas förstod plötsligt alltihop.
- Gå vidare? Glömma Julia?
- Glömma och förlåta, unge man! Du är inte värd att pinas så här. Är det meningen att det ska vara ni så kommer hon tillbaka till dig. Är det inte meningen så finns där någon som är bättre och bara väntar på att du ska hitta henne. Även om det verkar som om Julia har allt så finns där förmodligen någon ännu bättre. Och det är inte du som styr det, pysen. Kärleken styr sig själv och du kan inte göra något åt det. Kärlek är svåra saker. Tänk dig in i Julias situation. Tänk att behöva välja mellan två underbara människor. Och Erik kan väl inte rå för att han blev förälskad? Mitt råd till dig , mannen: var glad för dina vänners skull. Kapa repet och börja leva igen! Ta tåget och kom vidare någon gång!
Lucas tänkte efter länge och väl. Johnny hade träffat mitt i prick. Allt rasar plötsligt ihop.
- Jag tror du har rätt Cash. Hjälp mig..
- Så ska det låta, pysen! Du har gjort helt rätt.
Johnny slängde till honom en sax. Lucas blundade där han stod, med repet i ena handen och saxen i andra. ”Nu” tänkte han. ”Nu och aldrig med igen!”. Klipp. Så förvånansvärt lätt det gick alltihop. Johnny skrattade till bakom honom. Han satt lutad emot lönnen igen, med gitarren i sitt knä.
- Härligt, mannen! Du gjorde det! Slå dig ner här och vila en stund!
Lucas satte sig ner i det gröna gräset. För första gången på månader kände han ett lugn inombords. Johnny började spela på gitarren. En vacker men enkel melodi.
“I’m waiting for a train..”
Hans röst var så behaglig att lyssna till. Allt var så rofyllt. Lucas föll snart ner i en djup slummer.

Tidig morgon. En solstråle letar sig in genom fönstret och kittlar Lucas lätt i ansiktet. Sakta öppnar han ögonen. Han är hemma i sin säng. Klockradion visar 07.34. För första gången vaknar Lucas med ett leende på läpparna. Han känner sig så fri. Så småningom börjar han sträcka lite på sig. Det är då han upptäcker det. Lucas stirrar förbryllat på det tunna föremålet han fann i sin hand. En tågbiljett, avgång klockan 12.00. Han skrattar till. Då hinner han ju sova en timme till. För trött är han, det går inte att förneka.
“I’m waiting for a train..” sjunger Lucas för sig själv, skrattar till ännu en gång och somnar om igen.

Skriven av: Frida