Mina ögon gråter blod

Att följa en väns väg, förvandling och lidande när sjukdomen anorexi blommar ut

Mina ögon gråter blod
Ringsignaler ljuder i telefonluren.
Närvaro. Ett samtal kan inledas.
Nervös tystnad.

Ett gensvar från andra sidan säger hallå.
Det gör minst lika ont i mig nu. Smärtan hos någon man bryr sig så mycket om, överförs på ett eller annat sätt, vare sig man vill eller inte.
– Jag tror jag vet vad du behöver, pressar jag till slut fram. Som om jag kan lösa hennes problem? Men fortsätter ändå.
– Här snackar vi inte bara över en kopp te.
Förväntansfull tystnad.

Det är inget val jag har gjort. Jag har alltid fått höra att jag är en omtänksam och känslofylld person, en person som gärna tar på mig andras bekymmer. Positivt eller negativt. Vad vet jag? Jag bara är sån.
Mina vänner brukar kalla mig psykologen.

För kanske är det så att jag indirekt plågas?
Visst vet jag att jag inte är i närheten av ett så sjukt beteende. Jag kan fortfarande se världen med friska ögon. Men det hjälps inte. Blir ändå svag i hela kroppen av att se lidande.

Ditt Lidande Det har pågått i snart två år nu. För två år sedan var problemet ur världen. För då hade det inte ens börjat. Då var det som det skulle vara. Eller? Det kan väl ändå inte vara meningen att det skulle bli så här? Aldrig att jag trodde framtiden kunde vara så jävlig.

Hon var en ljus person förut. Tjejen med energi och livsglädje för att hon ville. För att hon orkade. Energi som var avsedd för att skratta och fanns där för att kunna ge kraft att bara få vara rolig. Rolig finns nog inte längre i hennes värld. Inte på riktigt i alla fall. Nu har i stället energi konkurrerat ut ordet. Men det står inte för något roligt. Det står för något hemskt och otäckt, hennes största rädsla och något hon hela tiden vill förbruka. Det hon för en ständig kamp mot 24 timmar om dygnet. På morgonen, på dagarna och om nätterna brottas hon med varenda kalori. De är hennes fiender.
Jag och alla friska människor ser vad de gör med henne. Skinn och ben, ett halvdaskigt grått ansikte med enorma ögonglober.

– Roligt var bättre tycker jag. Tycker inte du det?
Oförstående tystnad.

Men jag tror ögonen vill säga någonting. Ögonen kan inte lura mig hur mycket de än vill. Bakom denna falska fasad finns sanningen.
Men Lögner. De är numera ett vardagsbeteende. Manipulation och undanflykter, hit och dit.
Med en stenhård image där känslor är förbjudna stakar hon sig fram.
Jag förstår att vännen min är trött efter en dag.

Men att aldrig mer kunna käka bulls med varm choklad eller få ett hysteriskt skrattanfall på E4: an med McDonalds-flaggor och Burgerking-hattar i högsta hugg.
Vill hon inte längre det tro? Ser hon det i stället som en vinning och ett besegrande mot hungern?

– Kan du känna sorg och saknad?
Bedrövlig tystnad

Men även hon gråter. Det vet jag. Jag känner sånt.
Tror hon överhuvudtaget att hon skulle kunna lyckas med att vara glad när själen gråter?
Kluven är hon, är jag. Hon befinner sig i en ständig labyrint utan vägar ut. I en hinderbana där vartenda hinder rivs. River sönder varje hjärta. Mitt. Sitt.

– Jag tror det handlar mycket om skådespeleri.
Forskande tystnad.

Sjukdom? Är hon sjuk? Dagar går utan henne. Det otäcka är att vi börjar vänja oss. Vännen min har levt in i sin roll och andras blickar signalerar ”anorektiker”. Som om det vore ett normalt tillstånd bara för att hon i nuläget ser utmärglad ut! Stopp och belägg! Hon är inte sån på riktigt. Visst är det inte så?
Bakom den lilla djävulen gömmer sig den hon är.
Snälla, visa dem att den flummiga tjejen fortfarande finns.

Hon är inte ens snygg längre! får jag lust att tänka men hejdar mig. Det är elakt. Inte kan väl någon vilja vara frånstötande? Det kan väl ändå inte vara tanken?
Jag vill i stället skrika åt någon däruppe. Någon som kan hjälpa mig att få allt att bli som förut.
Gud, Gud, Gud tänker jag febrilt men ingen respons. Kanske det inte finns någon Gud ändå?
Kan verkligen en Guds vilja vara att tortera en människa så?

– Jag vet inte. Allt känns bara så konstigt. Jag är här, du är där. Tycker du det ska vara så?
Lidelsefull tystnad.

Har försökt länge nu att ge en hjälpande hand.
Ringer då och då, men fäktar jag förgäves?
Hör hon ens min röst?
Eller tänker hon på morgondagens bravader vid frukostbordet?
Hon ligger på sin bädd långt härifrån. Fast i en tom, kall cell (enligt henne) bara för att hon inte pallade att göra de sysslor vi människor måste för att leva.

– Håll med om att det är bisarrt?
Förunderlig tystnad.

Häromdagen snackade hon om att hon var på väg upp. Yeah right, först när hon ser glödlampan kan vi snacka om förändringar. Nu är allt svart. Ingen tid för eftertanke
När mörkret kommer så tar det henne med och låser flickan inne.
Ger hon med sig av rädsla tro? Nej, det är nog mer en form av schizofreni. Full med liv och rörelse egentligen men väljer i stället ett liv som en stereotyp robot. Är det så hon vill leva?

– Vem fan har satt upp dina krav? Kan du inte förstå att du är den enda som kan göra dig frisk?!
Skrämd tystnad.

Att bojkotta maten? Är det så klokt?
Jag glömmer aldrig flickan.
Vi var som syskon men bortbytingen lyssnar inte.
Trots att de försöker allt vad de kan med kosttillskott och näringsdrycker. Snart redo för sondmatning. Det spelar ingen roll.
Förstår de inte att det är de jävla hjärnspökena?
Att saker och ting inte går att reda ut när huvudet strejkar.

- Kom fram nu, inte behöver du väl gömma dig bakom allt trams?
Viljelös tystnad.

Min magra vän är inte den person jag än gång kände.
Jag känner mig helt förtvivlad.
Vännen min skrev resurrection i sin dagbok. Jag vet för jag läste. Så blev det också. Inte trodde jag då att ett godisförbud och några situps för mycket skulle resultera i en sjukdom.
Hade jag då kunnat påverka? Lyckats undslippa spektaklet helt och hållet?

- Förlåt.
Överseende tystnad.

Jag vill slå mig fri alla tankar. Vakna upp ur en ondskefull dröm. NU!
Vill på alla sätt bryta förbannelsen.
Men hon är den enda som kan bryta mönstret
Vännen min, vill hon att livet ska falla i kras?

Nej, åter till verklighet. Verklighet. Å, den smärtar mig så.
Vill hellre leva i en dröm. Eller lever vi i en mardröm?
Min fånge sitter där och jag kan inget göra. Inget höra.
Just nu framkallar hjälplösheten nästan kräkreflexer.
Desperation.
Aggression.
Egentligen handlar allt bara om ett trasigt inre och en icke uppäten macka, slängd, listigt och klurigt någonstans. En förvrängd tro om att matmissbruk hjälper en vilsen själ.

– Kommer du ens ihåg hur man gör när man äter? slinker det plötsligt ur mig.
Obehaglig Tystnad.
– Har du tänkt på att du kan dö!?
Eftertänksam tystnad.
– Dö?….Blir man smal då? hörs det ofattbart från andra sidan.
Hopplös tystnad.
Telefonsignaler.
Ensamhet i helvetet.

Skriven av: Frida Ol-Mårs