Publicerat
Kategori: Novell

Mina ungar

Klassrummet var mycket större än jag väntat mig, det var rektangulärt med en rymlig städskrubb, en diskbänk i ett hörn, och flera bokhyllor med böcker i prydliga rader. Precis som jag önskat hade jag fått en kateder som stod placerad bredvid diskbänken, liksom resten av rummet var den rörig, men det var inget som inte skulle kunna åtgärdas. Bakom min kateder fanns svarta tavlan. Utsikten från rummet var relativt trivsam, den åskådliggjorde den stora skolgården där barnen brukade leka på rasterna. Skolan jag arbetade på var väldigt stor, där gick kring 2000 elever, varav fyra skulle gå i min klass. Jag var nöjd med rummet, mitt rum, som skulle komma att bli det första klassrummet för barn med grava psykiska störningar i hela delstaten.

Runt klockan nio började eleverna anlända till skolan, likaså mina elever. Först kom Mary-Anne. I de papper jag fått av rektorn på skolan, William Hobart, stod det att hon var åtta år och faktiskt kan tala, men att hon vägrar. Diagnosen hon fått är selektiv mutism. Flickan stod där i dörröppningen och gömde sig bakom mammans ben och kikade blygt fram under lugg som inte fanns. Hon hade lockigt, blont hår och blåa ögon som matchade hennes klänning med en vacker spetskrage.
- Elsie Blume, klassens lärare presenterade jag mig och sträckte fram handen mot modern.
- Joyce Sweeney, svarade hon och log. Jag hukade mig ner och sträckte fram handen även till Mary-Anne som blygt backade ett par steg.
– Jag heter Elsie, vad heter du, lilla vän? Frågade jag, trots att jag redan visste hennes namn.
- Ja, alltså, hon talar inte, förklarade Mrs Sweeney sakligt. Hon föste fram sin dotter mot klassrummet och jag tog emot henne och placerade mina händer på hennes axlar.

Det knackade på dörren och autisten Jamie och hans föräldrar var på plats. Han såg äldre ut än sina nio år, lång och mörk. Hans båda föräldrar var mycket långa och propra, som Barbie och Ken, de såg aningen stela, men samtidigt vänliga ut, då de höll sin son i hans båda händer. Efter att vi presenterat oss för varandra och efter en runda artighetsfraser tog jag med mig pojken in i klassrummet och satte honom vid hans bänk. Då han satt sig ner såg jag att han i sin hand höll en beigebrunrandig frottéhandduk med någon typ av medicinburk inlindad i den. I burken fanns stenar, som han enligt föräldrarna, samlat på en strand. Dessa två ting bar han alltid med sig. Varje gång någon rörde dessa föremål, eller då han var orolig, började han själlöst och osammanhängande rabbla upp detaljerade väderleksrapporter, berättade föräldrarna. Därför bad de mig att hålla ett extra öga på hans prylar, dem fick ingen röra.

Just när jag satt de två barnen som redan anlänt tillrätta vid sina bänkar, hörde jag ett hemskt dånande i trappen som låg precis intill klassrummet. In i rummet störtade William Hobart, med en av mina blivande elever, Nicholas Cave, i ett fast grepp om armen. Han skrek och ylade som en plågad helvetesdemon och fäktade med armarna. Det jag visste i förväg om Nicholas var att han reagerade med mycket häftiga utbrott vid höga, plötsliga ljud. Jag förstod att det var pojken med svåra aggressionsproblem som just infunnit sig.
- Elsie, det här är Nicholas, försökte rektorn säga så lugnt han kunde.
- Hej Nicholas, sa jag och log. Han lugnade ner sig en aning när han såg mig. Jag drog fram en stol och ställde den framför min kateder.
- Från och med nu är det här ”lugna stolen”, här sätter man sig när man är arg, och sitter kvar där tills man känner att man lugnat ner sig och är villig att deltaga i våra aktiviteter. Vill du vara vänlig och slå dig ner på stolen, vännen? Till min förvåning gick han utan minsta betänklighet fram och satte sig.
- Vi ses på lunchen, sa William och drog igen dörren med ett matt leende.

Medan vi väntade på den sista elevens ankomst, Elizabeth Sweeney, försökte jag få igång en liten diskussion mellan och med eleverna. Detta var ett tillvägagångssätt jag brukade tillämpa varje morgon för att få barnen att lära sig konversera mer spontant. Hennes journal med diagnosen beträffande hennes psykiska tillstånd visade att hon led av borderline. Jag förstod redan nu att jag skulle bli tvungen till att ge henne extra mycket uppmärksamhet då hennes sjukdom gjorde henne så pass självdestruktiv att det skulle bli rent av farligt att lämna henne ensam längre stunder. Att ta hand om en elev med en typ av multipel personlighet skulle bli intressant.

Ungefär en fem-tio minuter efter att Nick kommit, eller snarare slängt, sig in i klassrummet kom Elizabeth tillsammans med sin far. Hennes hår var mellanblont med naturliga slingor. Det var inte lockigt, men inte heller rakt, snarare vågigt.
- Henric Sweeney, presenterade mannen sig. Inte förens då jag hörde honom själv säga sitt efternamn mindes jag att jag tidigare fått höra att Elizabeth och Mary-Anne är tvillingar! Jag hade inte ägnat en tanke åt att det skulle börja två elever med samma efternamn i min klass, då efternamnet de hade var så vanligt just i min delstat. Henric och Joyce utgjorde ett fint föräldrapar.

- Hej allihopa, vad roligt att vi alla är samlade nu! Jag hoppas ni har haft ett skönt sommarlov, för det har jag. Jag tänkte börja med att presentera mig själv, jag heter Elsie Blume, för er som glömt det. Vill ni berätta lite om er själva, eller kanske bara vad ni heter? Vill du vara vänlig och börja, frågade jag och gjorde en gest mot Nicholas som med sina 11 år vad äldst och minst blygsam i gruppen. Han log brett där han satt i lugna stolen.
- Nicholas heter jag, men jag kallas för Nick, sa han kvickt.
- Okej, Nick, sa jag. Vill du sätta dig vid din bänk, bredvid Elizabeth, nu när du verkar vara lugn igen? Det gjorde han. Jag gjorde en gest mot Mary-Anne för att hon skulle börja tala, trots att jag visste att hon inte skulle gå med på det på grund av sin självvalda mutism.
- Vill du presentera dig själv? Frågade jag henne.
- Hon pratar inte, fyllde Elizabeth i. Det är min syster och hon vill bara prata med mamma och mig, när vi är ensamma. Jag själv heter Elizabeth, men ni kan kalla mig, Beth om ni hellre vill det.
- Visst, Beth, svarade jag henne. Hon log.

Dagen flöt på relativt smärtfritt. Jag hade inte satt igång några ordentliga arbetsuppgifter, utan mest lekt namnlekar och berättat för barnen på vilket sätt vi jobbar i min klass, att alla har varsin pärm med arbetsuppgifter och att alla arbetar i sin egen takt. Jag gick igenom de få reglerna vi har; alla visar varandra hänsyn, bråkar man hamnar man i lugna stolen, och man hånar eller förolämpar aldrig någon annan. Dessa tre regler skrev jag på ett kulört pappersark och satte upp längst upp på svarta tavlan.
Jag brukade sköta planeringen för morgondagens skoldag efter att barnen slutat för dagen och gått hem, men de dagar jag visste att jag inte skulle ha någon lust att stanna kvar på eftermiddagen brukade jag sköta det jobbet på lunchrasten. Idag var en sådan dag. Jag satt och fyllde på Mary-Annes pärm med stenciler då jag hörde ett hoande utanför min dörr. Jag öppnade och fick se Jamie sitta och gunga på golvet, ett vanligt rörelsesätt för autister.

- I övrigt mestadels solsken efter en varmfront. Mindre öppet område i Californiaviken, kuling. 20 grader i sydväst, dillade han.
- Hej Jamie, sa jag med spelad förvåning. Genast la jag märke till att hans handduk saknades.
- Vart har du din filt? Han såg inte upp mot mig utan fortsatte gunga. Jag var säker på att han inte självmant skulle lämna handduken och ville veta varför han inte hade den. Jag sträckte ut min hand för att han skulle gripa tag i den med sin. Det gjorde han och vi promenerade genom korridorerna och ner för trapporna mot skolgården.

Tillsammans gick jag och Jamie runt på skolgården, det fanns gott om tid kvar av lunchrasten och jag ville se efter var hans prylar tagit vägen. Helt borta från verkligheten gick Jamie bredvid mig och lapade sol. Jag spejade över skolgården för att hitta filten. Skolgården var stor, men på flera meters håll kunde jag höra Nicks röst. Nästan samtidigt som jag fick syn på honom fick han syn på mig och Jamie och han och gänget han lekte med började i samlad trupp rusa emot oss. Väl framme vid oss förstod jag varför han vart så uppspelt då han såg oss.
- Titta, Jamie, vi har din skitiga filt! Ta den då, här, ta den! Sa Nick med den mest provokativa röst han kunde frambringa. Han kastade knytet med filten och burken på marken så att stenarna föll ut ur burken. Jag blev rosenrasande. Jag ropade på en resurslärare som befann sig tvärs över skolgården och bad henne ta hand om Jamie en stund. Nu hade Nick gått över gränsen.

Hemma på kvällen kom jag att tänka på händelsen på skolgården tidigare samma dag. Jag hade blivit rasande på Nick som illvilligt tagit ifrån Jamie något som var viktigt för honom. Jag visste att Nick hade allvarliga aggressionsproblem men under den få dagar som gått hade jag inte fått tid över för att reflektera över hans sätt att bete sig. Jag bestämde mig för att koncentrera mig extra mycket på Nick och hans problem.

Följande dag var alla elever i tid till första lektionen som började 08:30. I huvudet hade jag gjort upp en plan som jag trodde skulle kunna få mig att förstår Nicks tankegång bättre. Trots Elizabeths sjukdom kunde hon koncentrera sig något sånär bra, likaså Mary-Anne, hennes koncentrationsförmåga var faktiskt högre än det jag förväntade mig av eleverna i min klass. Jamie satt mest och hoade under min kateder om jag inte instruerade honom millimeternoga. Idag lät jag de tre eleverna sköta sig själva till största delen den första lektionen, jag ville prova min idé jag fått med Nick.

Jag hade plockat med mig pokermarker och en liten miniatyrmodell av en svart tavla som man skriver på med gipskritor. Jag hade gjort upp tre kolumner med rubrikerna ”LEDSEN”, ”GLAD” och ”ARG”. Jag tog med mig Nick in i städskrubben som fanns i ett litet rum anslutet till klassrummet. Vi satt snett bredvid varandra med svarta tavlan framför oss på ett diskbänksliknande bord och jag ställde fram pokermarkerna i färgerna blå, röd och vit. Han verkade extra ilsken idag, vilket jag låtsades att jag inte märkte.
- Nick, idag ska vi leka en lek jag hittat på bara för dig och mig! Det låter väl bra?
- Jag vill inte leka någon fånig lek, muttrade han. Jag negligerade kommentaren och fortsatte berätta för honom hur ”leken” gick till.
- Ser du dessa tre staplar med brickor? Nick försökte dölja sin nyfikenhet men lyckades inte kamouflera den särskilt väl. Han nickade med eftertryck.
- Och den lilla svarta tavlan här framför oss? Varje pollett här motsvarar en viss grad av en känsla. Ju mörkare färg, desto starkare är känslan, de vita brickorna är alltså svaga känslor och de blåa starkast. Jag kommer säga ett antal ord och meningar, och då ska du lägga dit så många brickor i den kolumn du känner stämmer bäst överens med den känsla du får inom dig. Förstår du? Han nickade.
- När jag fyller år blir jag…?
- Glad, fyllde han i och plockade upp två av fem blåa pokermarker och la dit dem i ”GLAD”-kolumnen. Han verkade ha förstått principen. Jag fortsatte med ett par tre av dessa nästan självklara påståenden för att sedan avancera nivån en aning. Jag ville förstå vad det var som utlöste hans raseriutbrott.
- När jag hör plötsliga, höga ljud blir jag…? Länge satt Nick och tittade på kolumnerna. Han verkade ha svårt för att välja, så jag upprepade påståendet.
- Det finns inte… Sa han tyst.
- Vad är det som inte finns? Känslan du känner? Han nickade vagt och såg mig i ögonen.
- Vet du vad, du kan få skriva till känslan på tavlan.

Efter sessionen med Nick förstod jag att det var rädsla han kände när han blev överraskad av höga ljud. Jag förstod att utbrottet han fått föregående dag på skolgården och tagit ifrån Jamie hans tablettburk berodde på det höga ljud som uppstod då han skakade burken med stenarna i. För att inte helt försumma de andra eleverna tog jag mig ingen extratid med Nick mer den dagen.


Nu var helgen här och både jag och mina ungar var trötta efter skolveckan. De första tre veckorna på en termin var alltid lite svårstartade. Under helgen hade jag tänkt åka och hälsa på min bror i Nevada och samtidigt införskaffa lite nytt material till eleverna. Tvillingarnas föräldrar hade berättat för mig att trots att Mary-Anne inte talar, uttryckte hon sig genom att spela musik. Hemma hade hon ett eget piano, därför tänkte jag att jag kunde införskaffa en liten elektricitetsdriven synt åt henne, trots att jag inte ville uppmuntra henne till att inte tala tänkte jag att det kunde vara en rolig grej. Till Nicholas tänkte jag köpa ett par hörlurar som han kunde använda till cd-spelaren som stod lättillgänglig från lugna stolen, där han så ofta satt. Elizabeth var svår att skapa en relation med, och för att inte ljuga för mig själv måste jag erkänna att jag kanske inte tagit mig den tid med henne som hon behövt. Det jag lagt märke till var att hon gillade att pyssla med både mitt och sin systers hår, därför tänkte jag köpa ett frisörset för barn till henne. Till Jamie, som var förtjust i väder och vind, tänkte jag köpa en bilderbok om olika typer av moln.

Måndag. Under morgondiskussionen vi brukade ha varje dag visade jag barnen presenterna jag köpt åt dem. Allihopa blev glada och till och med Mary-Anne gav ifrån sig ett ljud jag kunde tänka mig skulle vara ett skratt. Presenterna var som att ge barnen en trolldryck med energi, de var glada och arbetade flitigt hela dagen. Lugna stolen förblev tom hela dagen.

Vårterminen kom och alla fyra gjorde framsteg, även om Nicholas var den som lyckades bäst såg jag även att de andra tre kämpade på. Jamie som tidigare aldrig talat kunde numera med små vardagliga fraser göra sig förstådd, åtminstone så pass att vi förstod på ett ungefär vad han ville. Tyvärr sjönk han fortfarande ofta in i sitt stumma autistiska skal. Mary-Anne talade fortfarande inte, förutom på samma sätt som Jamie. Hade hon något mycket viktigt att framföra bad hon systern säga det högt och om hon ”talade” själv var det bara med små, korta fraser. I början av första terminen var Elizabeth, mycket, mycket svårtolkad och självdestruktiv på grund av sin sjukdom. Många gånger gjorde hon antydningar till självmordsförsök, därför fick vi plocka bort alla vassa föremål samt skärp och hopprep eller annat hon kunde skada sig själv med.

Den nya lagen om återanpassning i Amerika gjorde att tiden blev knapp för mitt arbete tillsammans med Nicholas eftersom jag visste att han var den enda som var redo för en normalklass till nästa år. Förra terminens utvecklingssamtal mellan hans föräldrar och mig gav mig nya insikter om hur eleverna fungerade vilket gjorde det lättare för mig att arbeta med dem. Dessa samtal skulle följas upp nu under våren.

En onsdagseftermiddag skulle jag och William ha det första mötet med ungarnas föräldrar. Först ut var tvillingarnas föräldrar, Joyce och Henric. De båda gav oss mycket positiv respons på vårt arbete med systrarna. Mary-Anne talade tydligen numera även med sin far då de var hemma, vilket hon inte gjort förut. Elizabeths destruktivitet hade minskat en hel del, tyckte Joyce. Jag visade vad vi arbetat med under våren och om barnens utveckling i skolan. De båda föräldrarna verkade nöjda efter det givande samtalet.

Samma dag, runt femtiden, anlände Jamies Barbie och Ken-liknande föräldrar. Till en början verkade de båda, liksom tidigare, en aning reserverade, men det släppte då jag kom in på ämnet om Jamies framsteg. Samtalet var mycket kort, föräldrarna var inte speciellt pratsamma och jag hade inget mer att tillägga än det jag redan berättat för dem.

Dagen efter samtalen med tvillingarnas och Jamies föräldrar var det Nicks föräldrar jag skulle träffa. Till min förvåning dök bara en kvinna upp, hans mor. Hon var medellång och hade liksom Nicholas mörkt hår och blåa ögon. Sorgen stod som skriven i hennes ansikte. Hon var en väldigt öppen person och jag förstod att jag inte skulle behöva vänta länge för att få höra förklaringen till varför hon dykt upp solo till mötet och varför hon såg så sorgsen ut.

Det kom som ett slag i ansiktet. Nicholas pappa var död, berättade hans mor. Innan de flyttat hit till California hade de bott i Minnesota. Nicholas far hade brunnit inne då han försökt rädda familjens hund ur en eldsvåda i hemmet. Hunden klarade sig, men inte fadern. Hon förklarade mycket noggrant att Nicholas sensitivitet för ljud berodde på hjärnspöken som påminde honom om skrik inifrån deras hem som brann ner. Nicks mamma berättade missmodigt om hur de flyttat för att fly undan sorgen och tomheten efter faderns bortgång.

Efter samtalen med föräldrarna hade jag fått en klarare bild av hur eleverna betedde sig mer generellt än den bild jag fått i klassrummet. Terminen började lida mot sitt slut och vid varje termins slut ingick i mitt läraryrke att rapportera hur det gått för eleverna under terminen. En ny grej för i år var att jag skulle skriva in barnens intelligenskvoter i rapporterna.



Elizabeth
Ligger ett år efter i skrivning och läsning, men har tagit igen mycket under den gångna terminen. Behöver troligen ett eller två år till i specialklass tills hon är redo att återvända till en normalklass. Mindre självdestruktiv än förr, vilket jag ser som ett stort framsteg. IQ: 103.

Jamie
Har svårt att hålla koncentrationen, men koncentrationsförmågan har förbättrats under året. Talar inte spontant eller med hela meningar, utan endast med fraser. Har ett gott minne, speciellt vad gäller väderleksrapporter. Stannar kvar i klassen även nästa år. IQ: Test inte genomfört.

Mary-Anne
Talviljan har ökat och hon arbetar på och kan eventuellt vara redo för en normalklass då talet är komplett. IQ: 121

Nicholas
Större självbehärskning än tidigare. Hjälpsam, intelligent. Har en aning svårt för att hålla koncentrationen, dock förbättras förmågan allt eftersom. Är redo för att börja i normalklass till nästa år. IQ: 174


Det kändes bra att skriva om Nicholas, eftersom han åstadkommit mycket under vårterminen. Det skulle kännas sorgligt att lugna stolen skulle vara tom nu när han slutade i klassen, även om jag skulle få nya elever till nästa år, hade han lämnat ett speciellt spår efter sig.

Den sista dagen på terminen hade jag bjudit in alla föräldrar till klassen för en avslutning. Varje elev hade fått välja ett arbete de var speciellt nöjda med och visa det för föräldrarna och självklart även oss andra medan vi åt tårta. Dagen innan avslutningen hade barnen fått komma med förslag på hur tårtan skulle se ut, och klassen gillade Mary-Annes förslag bäst. Jag bakade en stor tårta i form av en fyra, eftersom de varit fyra elever i klassen.

Föräldrarna droppade in allt eftersom tillsammans med sina barn. Alla vart fint klädda, även jag som oftast brukade vara vardagligt klädd hade på mig kjol och en fin blus. Mary-Anne och Elizabeth var likadant klädda som alltid. Barnen visade stolt upp sina bästa arbeten för föräldrarna medan vi åt tårta och skojade och skrattade.

Efter att vi ätit tårtan tackade föräldrarna mig och William för vårt engagemang och vår vänlighet. Innan alla skulle åka hem tog vi farväl och kramades länge. När det var Nicholas tur sträckte han fram ett kuvert där han med olika färgkritor skrivit mitt namn på framsidan. Han sa åt mig att jag absolut inte fick öppna kuvertet förrän jag var ensam.

När alla barnen hade gått satte jag mig vid min kateder i klassrummet för att öppna kuvertet. Jag plockade upp pappret ur kuvertet som var rivet ur ett skolblock. I papprets hörn hade Nick ritat en blomma och en regnbåge. Bortsett från dessa två småbilder och en rad i mitten av pappret var bladet tomt. I mitten stod det ”Jag är lycklig”. Jag tänkte för mig själv; jag kommer verkligen sakna ungarna. Mina ungar.

Skriven av: Katayun

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren