Ministern

MINISTERN


Matti skulle ha blivit en bra försvarsminister. Om det bara inte varit för Presidenten.

El Presidente, tänkte Matti, och stirrade dystert ut i Helsingfors jämngrå novembergryning. Finland är väl ingen jävla bananrepublik? Men nu var det så här. Jävlar! Han sparkade till papperskorgen en gång till, den var redan tom efter tidigare sparkar och innehållet utspritt över golvet i hans kontor i riksdagshuset.

Valet hade gått galant, de hade vunnit flera mandat än väntat och regeringsmakten var deras som i en liten ask. En ren centerregering, inga behov att samregera med socialistiska träskallar, alla ministerposterna att dela mellan partiets påläggskalvar. Matti hade jobbat i minst tio år för den där posten som försvarsminister. Han var väl meriterad som gammal reservofficer med goda vitsord från Nylands brigad, hade skrivit en bok om Finlands neutralitet som fått lysande recensioner (men få hade läst den, ämnet tycktes mest vara sövande för de flesta), hade varit partiets talesman i fösvarsfrågor i ett decennium och betraktades som mycket kunnig på sitt område. Och han var kunnig, och ingen kunde ifrågasätta att han var en skicklig politiker likaså. Duktig i ett hitta snärtiga och spydiga formuleringar om motståndarna, snabb i att svara sakligt när det gick, och i att undvika frågorna, sprida dimma över dem, när det behövdes, vilket ju var ofta. Läste in sig snabbt i nya ärenden, var tidigt uppe vid sitt skrivbord eller i sin läsfåtölj, drack en del men aldrig för mycket, bastade med kommunalgubbarna ute i landet, åkte skidor när veckopressen kom på besök. Han hade med andra ord gjort allt och nu hade de t o m vunnit ett val. Vunnit stort. Matti var självskriven som försvarsminister, och han skulle ha blivit en bra sådan, men nu kommer El Presidente och lägger in sitt veto, tja kanske inte veto, men uttalar ett tydligt missnöje med idén. Och det räckte för att Partiledaren i går skulle ta Matti lite avsides och säga:

- Matti, jag gjorde vad jag kunde, men han är helt och hållet emot att du skulle få försvarsministeriet. Jag begriper bara inte varför, han var väldigt undvikande, sa nåt om “olämplig person” eller kanske var det “olämplig personlighet”. Jag begriper inget men du förstår säkert att vi inte kan ta strid om saken. Om du vill vänta ett år eller så kan vi ta upp frågan på nytt, se om han lugnat ner sig, och då är vår ställning också starkare.

Matti hade inget att göra annat än böja sig för Maktens bud. Om han bara kunde begripa varför det gått så snett?

Det ringde, klockan var bara kvart över åtta, men tidningarna tog inga hänsyn. Mycket riktigt, det var Den Stora Morgontidningen.

- Vi har hört att du blir förbigången och inte får någon statsrådspost, är det sant?
- Ingen kommentar, ni lär få beskedet om vilka som ska sitta i den nya regeringen i eftermiddag.
- Du kan alltså inte bekräfta att du inte kommer med?
- Ingen kommentar, har jag sagt.
- Men är du inte den klart mest meriterade för att bli försvarsminister?
- Du kan vara säker på att den som statsministern föreslår är den som är bäst meriterad.

Reportern skrattade.
- OK, det var ju ett diplomatiskt svar. Tack ska du ha.
- Tack själv.

Matti drog ur jacket. Inga fler sådana idiotiska frågor idag, tack.

Sprit drack han ju ganska sällan, och aldrig på morgonen. Utom idag. Han hällde upp en ganska rejäl whisky, spädde med lite sodavatten, och drack den långsamt, i små klunkar - märkligt hur stark effekten blev så här tidigt på morgonen. Han tänkte efter. Nej, han hade aldrig druckit whisky klockan 8 en morgon förut. Fick bli första och sista gången, men idag var en sån där dag. Tio års hårt arbete på en politisk karriär till spillo. Vad hade hänt?

Någon med kontakt med Presidenten hade baktalat honom, det var ju klart. Presidenten hade ingen personlig kännedom om Matti, och Mattis officiella person var fläckfri. Men det fanns någon som visste saker om honom, och som läckt dem, någon som ville skada honom. Var fanns knuten?

Matti kände spriten kicka igång hjärnan och en viss optimism började trots allt bryta sig fram genom melankolin. Kanske fanns ännu tid.

Han tänkte:

Om jag ville skada Matti, hur skulle jag gå till väga? Om jag ville stoppa honom som forsvarsminister?

När glaset var nästan tomt hände det och insikten slog honom som blixt. Larissa! Naturligtvis Larissa! Han försökte se henne framför sig, men det var svårt att mana fram bilden av den unga kvinnan som för ett år sedan slagit ner i hans själ som en falk på sitt byte. Han hade varit helt hjälplöst förälskad i henne, och hela hans värld hade vänts upp och ned, ett liv som dittills gått i en rät raketliknande bana hade havererat. Sånt som han visste hände andra men aldrig trott kunde drabba även honom, han som alltid haft allt under kontroll.

Larissa var en ung ryska som arbetade på den sovjetiska ambassaden i Helsingfors. Just vad hon gjorde hade han aldrig kommit underfund med, och när han någon gång frågat hade hon bara skrattat och kommit med undvikande svar. Hon var väl mellan 20 och 25 och han var dubbelt så gammal, med begynnande flint och kulmage. Hon var vacker som en exploderande lysraket mot en mörk augustihimmel, så hade han skrivit till henne. Samvaron med henne hade skapat ljus där det varit mörker, spänning där allt blivit till trist rutin, idéer hade flödat och forsat som väldiga floder, inget hade tyckts omöjligt och allt hade blivit plötsligt nära, varje sekund med henne av omätlig betydelse. Larissa som förvandlat hans liv, inte på grund av att hon själv stod för några märkliga tankar eller känslor, utan för att hon var den hon var. Så enkelt livet hade verkat, och så fulländat.

Det var naturligtvis där som hans svaghet satt, där som hans fiender kunde komma åt honom. Han hade aldrig haft några illusioner om Larissa, förstått att hon var i den främmande maktens tjänst och att hans politiska ställning gjorde honom till ett viktigt mål för deras underrättelseverksamhet. Men Larissa hade faktiskt aldrig ställt några frågor om försvarsmakten eller om något i övrigt där hans svar kunde ha skadat landet, som han fattade det. Han kunde inte minnas att han pratat bredvid mun, och hela tiden hade han varit försiktig. Men skilsmässa hade det förstås blivit ganska snabbt, för hans hustru stod bara ut några månader med hans kyliga och förströdda sätt att behandla henne. Nu var han därför ensam, totalt ensam, och ensam fick han ta konsekvenserna av sina känslor och sina handlingar.

Kanske räckte historien för att för alltid förstöra hans politiska möjligheter? Hur skulle han själv ha handlat, om han varit partiledare eller president? En sovjetisk älskarinna var naturligtvis ett mycket stort problem. Äsch, det var ju klart - han var slut.

Lika bra sätta in jacket igen. Och genast ringer telefonhelvetet.

Det är Raili, hans före detta. Gift i tjugo år, sen kommer Larissa in som en jävla tromb och suger upp allt vad han hade av känslor.

- Matti, hur är det, du har det bra, väl? Hur mår du?

Raili visste och hade förstått. Raili som förlåtit och ännu kunde engagera sig i honom, men på ett garderat sätt. De skulle aldrig kunna reda ut varför det gick så illa mellan dem. Kanske fanns det inget svar, det som hände, det hände utan mening. Vem frågar efter meningen när någon träffas av blixten och förvandlas till rykande aska?

- Tack Raili, det är snällt av dig att ringa, jag uppskattar det verkligen. Nej, det ser illa ut just nu, och inte mycket att hoppas på finns det. Inget att göra, förstår du. Man får se tiden an. Ja, det känns ganska bittert. Jag hade kunnat göra något för landet, det vet jag. Ja, jag ringer om jag får veta något nytt.

Han lägger på luren men så ringer det genast igen. Ingen tidning den här gången heller, utan Pekka, hans bästa och äldste vän. Överste Pekka Tikkanen, ställföreträdande chef för finska säkerhetspolisen.

- Matti, hur är det? Jag har hört om den nya regeringen.

- Hur det är? För jävligt, helt enkelt.

- Hör på Matti. Det vore bra om vi kunde ses nu genast. Frukost på Centralen? Kan du komma med en gång?

- Visst, jag kommer, muttrade Matti, som kände en sorts hopp och nyfikenhet stiga inom sig. Om en kvart kan jag vara där.

Så dags på morgonen var det tunnsått med gäster på Centralens restaurang, det var väl därför Pekka hade valt den, tänkte Matti, och lyste upp när han fick se sin vän, som redan beställt in kaffe och smörgås. Matti sjönk ner i soffan bredvid honom och beställde in detsamma. Hans andedräkt doftade starkt av whisky.

- Lite väl tidigt för en drink, eller hur Matti, sa Pekka milt förebrående, men sen log han och la till: fast det är lätt att förstå.

Matti sa inget, nickade bara.

Pekka blev nu saklig, talade snabbt och ganska tyst.

- Matti, jag vet en del om varför du inte kan få försvarsministeriet. Du har haft ihop det med en rysk tjej, jag tror hon hette Larissa?

Matti nickade.

- Det där hade varit ett misstag även om hon varit en hel vanlig sovjetmedborgare, men vi har tagit reda på en del om henne. Hennes farbror är chef för ett av direktoraten i KGB, alltså KGB-general. Hennes pappa är död, men var en stor idrottsstjärna, tog flera olympiska medaljer men dog ung. Troligen utbränd genom doping.

Matti hade hört om medaljerna, men inte om dopingen, men det verkade ju troligt.

- Vet ni om hon fick ut nåt genom mig, jag menar, såvitt jag vet frågade hon inte ens om något känsligt och än mindre pratade jag bredvid mun.

- Matti, jag tror dig och allt vi vet styrker vad du säger. Men du måste förstå, en sån här sak planeras av ryssen på lång sikt. Hade du gjort den karriär som alla väntade skulle du ha blivit mycket intressant för dem, hon hade kunnat användas på många sätt, t ex för utpressning.

- Men hon lämnade mig ju för flera månader sen, jag har inte sett henne och eller hört ett ljud. Vet du något?

Pekka nickade.

- Hon är tillbaka i Sovjet, såvitt vi vet i Moskva och troligen vid KGB där. Men vi har inte kunnat få det sista bekräftat. Vill du ha mitt råd?

- Javisst, det förstår du väl.

- Jag förstår att det är meningslöst att säga att du ska försöka glömma henne, hitta andra. Jag har läst hela akten om er två, den är ganska tjock ska du veta, så jag vet bättre än att komma med beskäftiga råd. Jag vill i stället råda dig att leta inom dig själv efter de källor som hon väckte till liv. Tro inte att hennes roll var en annan än gnistan som tände en eld. Allt bränsle du hade till den elden fanns och finns inom dig själv. Hon är en ung snygg tjej, lättsam och trevlig måhända, men utan djup. Vad jag läst i hennes brev till dig - ja, vi har kopior på dom, allihop - är just det och inget annat. Hon var inte heller någon Mata Hari, hennes roll var troligen tänkt, som jag sa, för framtiden. Det enda jag inte begriper är varför de lät henne bryta förbindelsen med dig.

De satt tysta en ganska lång stund. Matti fann vännens analys ganska riktig och övertygande. Men på en punkt visste han att den var felaktig. Om det nu skulle vara någon mening med att tala om den saken med Pekka. Till slut sa han ändå:

- Pekka, du har fel på en punkt. Hon var inte bara en agent, om hon nu var det, hon var sig själv också. Ingen kan spela den kärlek som hon visade mig. Tro mig, det är inte önsketänkande. Vad som sedan hände, varför hon plötsligt bröt med mig och försvann, det vet jag inte, men kanske skulle jag kunna få någon kunskap om det, om jag bara fick tala med henne. Men det är ju omöjligt, vad det verkar.

Pekka skrev ner något på en papperslapp och räckte till Matti.

- Hennes telefonnummer i Moskva. Ring henne, men glöm i så fall också alla tankar på en post i regeringen, nu eller i framtiden. Du har väl förstått att jag föredrar sådana här ärenden för presidenten.

De skildes. Matti vandrade hemåt, mot den lilla lägenhet han fått flytta in i efter skilsmässan. Vinterns första snö, blöt och tung, föll över Helsingfors. I fickan hade han lappen med Larissas telefonnummer. Jo, visst kunde man ringa till någon i Moskva och visst var hennes telefon med all säkerhet avlyssnad.

Han tvekade länge. Bilderna av Larissa blev allt mera närgångna och påträngande. När hon kom in från skidspåret blossande röd av ansträngningen, hur de sedan älskade framför den öppna elden medan därute decembernattens vindar skakade i snötyngda granar. Hennes perfekta kropp, hennes intensiva uppgående i kropparnas sånger. Inte hade det varit ett spel och inte hade hon varit ett enkelt lockbete.

Men plötsligt var han inte längre säker. Varför skulle han egentligen tro sig om att kunna avgöra vad som var sant och falskt? Fanns det inte små tecken, små vinkar som han bara avfärdat som knappt värda en axelryckning? Varför hon ville ha hans namnteckning i original den där gången, så noga med att det inte var en fotokopia? Visst, det var ett original och han såg ingen direkt betydelse i det, men å andra sidan fanns ju ingen tydlig mening med hennes noggrannhet med den saken, om hon inte hade planer för honom som hon dolde. Matti hade känt en total tillit till Larissa, hon var för honom som en del av honom själv. Deras närhet var för honom gränslös och total, och han hade trott att det var samma sak för henne. Men varför skulle han lita på sina egna känslor? Så många hade blivit bedragna före honom på just det här sättet. Han hade hållit sin misstänksamhet nedtryckt och kuvad, nu fick han betala ett högt pris.

Han ringde henne. Långt därborta svarade hon på ryska, men gick över till sin nästan perfekta finska när hon hörde vem det var.

- Matti, varför ringer du? Gör inte det, det är ju slut mellan oss, du vet det.
- Larissa, jag vill bara att du ska veta en sak.
- Ja, Matti, vad är det?
- Att du alltid kan komma tillbaka till mig, vad som än händer. Mitt liv blir ett annat nu.

Hon var länge tyst, han hörde henne andas. Så la hon sakta på luren, utan ett ord.

Hon hade förstått, och han likaså. Deras spår som löpt först parallellt, sedan vitt skilda, smälte samman nu. Som deras personer smälte samman till en, tänkte Matti. Ingen människa är endimensionell. Hennes bedrägeri, om det nu var ett bedrägeri, fanns samtidigt som allt det andra. Hon existerade i ett kraftfält där starkare krafter än hon ställde krav som hon måste lyda. Och för henne var han utbytbar. Kanske var hon också utbytbar, om han kunde få tid att hitta tillbaka till passionerna och stormvindarna igen, men utan henne. För visst hade Pekka rätt. Alltsammans fanns inne i honom: bränslet, virket.

Han satte ett vitt pappersark i skrivmaskinen. Nu dansade plötsligt hans fingrar över tangenterna. Telefonen ringde och ringde, men han hörde den inte. Han var redan långt inne i berättelsen.

Skriven av: Roxanna Mandina