Minnen

Jag minns när jag satt i skolbänken, med de där förskräckliga glasögonen. När alla kastade såna blickar, blickar med avsmak.
Precis efter den lektionen, där i korridoren, knuffade någon mig i ryggen så jag föll framstupa och tappade glasögonen. När jag sträckte mig efter dem trampades både min hand och mina glasögon sönder. Jag minns hur smärtan spred sig i kroppen, hur tårarna brände där bakom ögonlocken. Jag fick gå till skolsköterskan först, och jag fick inte ens tala om vad som hänt.
När jag gick tillbaka mot skolbyggnaden mötte jag samma tjej som trampat sönder mina glasögon. Hon stod mot väggen vid porten med sina kompisar. Jag försökte gå oberörd förbi. Men jag kunde inte.
De tog min väska, där mina hoptejpade glasögon låg. De började kasta den emellan sig och jag sprang desperat fram och tillbaka för att få tillbaka dem. Det var då han kom.
- Sluta! Lägg av med det där! Ni har redan gjort henne tillräckligt illa.
Han kom gående över skolgården i sin blåa jacka, den minns jag speciellt. Han var arg på dem. Han menade vad han sa.
- Förlååt! fnittrade tjejen och gav tillbaka väskan till mig, jag ska aldrig röra din flickvän igen!
Jag skämdes. Han ville ju bara väl.
- Jag är inte hans flickvän, sa jag till dem.
- Inte? Men då kanske vi ska ta väskan igen?! hon slet den till sig och började kasta den till sina kompisar igen.
- Sluta! skrek jag.
De skrattade bara och fortsatte.
- Men lägg av då! skrek han och knuffade till tjejen som hade min väska. Hon föll baklänges i en vattenpöl men reste sig snabbt igen.
- Vad gör du? fräste hon.
- Samma sak som du, snäste han tillbaka och tog väskan och gav den till mig.
- T-tack.. mumlade jag.
- Du ska inte bry dig om de där, menade han. De bara hackar på dem som de inte förstår sig på!

Jag minns när jag började sjuan. Precis när mobbningen slutat, började den igen. Nu blev jag mobbad för mina kläder. Att gå i helsvart var tydligen helt fel.
Han gick i en annan klass nu. Vi hade inte pratat sedan sista terminen i sexan. Vi gick i samma skola, men ändå var vi så långt från varandra.
Jag stod upptryckt mot väggen i korridoren, med mina skolböcker snart helt förstörda av kranvattnet, när jag såg honom igen. Han kom gående genom korridoren med sin kompis. Han var verkligen jättefin. När han såg mig stå där, med knytnävar som närmade sig mitt ansikte, tappade han bara ner böckerna i golvet och sprang fram till mig, han knuffade bort mobbaren som satte sig pladask på golvet.
- Vad fan sysslar ni med? sa han och tog upp mina böcker. Dom är ju helt förstörda!
- Vem bryr sig? snäste mobbaren.
- Jag, svarade han. Vad har hon gjort?
Mobbaren var tyst. Han hade rest sig från golvet och stod en bra bit ifrån mig, hans kompisar hade backat ännu längre bort.
- Nå? Vad säger du? Vad har hon gjort för att du ska ha anledning att göra henne så illa? Och förstöra hennes böcker? Svara då!
- Inget... jo! Hennes jävla kläder! Dom stör mig!
- Det var en jävligt dålig anledning! Låt henne vara ifred i fortsättningen!
- Tack.. sa jag och vågade knappt se på honom. Tack igen...
- När som helst, svarade han och gick därifrån.

Jag minns min första period på naturlinjen. Mobbningen hade aldrig slutat, och nu fortsatte den. Samma mobbare som mobbat mig i mellanstadiet gick samma linje som jag. Och det var förstås hon som startat det hela. Jag minns en rast när jag satt i en fåtölj i korridoren och läste. Hon kom förbi. Ensam.
- Är det du? Går du här? sa hon förvånat.
Jag såg förskräckt upp på henne, jag svarade inte. Det kändes bara dumt.
- Din lilla hora, du är dig precis lik! Det är bara dom jävla glasögonen som saknas!
- Sluta, sa jag och försökte låta så vuxen och sansad som möjligt, det här är bara fånigt. Du har ingen anledning att hacka på mig igen. Det har varit lagom jobbigt redan.
- Jobbigt? sa hon, har det bara varit jobbigt? Du förtjänar mer!
Hon drog upp mig ur fåtöljen och innan jag han göra något smällde hon till mig så jag föll baklänges. Innan jag hann reagera eller resa mig upp, kände jag en hård spark i magen. Jag ville kräkas.
Det började samlas folk runt omkring. Och ingen gjorde någonting för att hindra det som pågick. Jag mådde illa av det, ville skrika till dem. Slå dem, göra dem lika illa som den där tjejen gjorde mig.
När jag äntligen lyckades resa på mig, tog hon ett fast grepp om min arm och vred den så att jag skrek högt. Sedan knöt hon näven och slog till mig i ansiktet. Jag föll bakåt igen, samtidigt slog jag huvudet i ett skåp. Nu kom några av tjejens gamla kompisar och började sparka mig i magen, på ryggen och på mina ben.
Tillslut klarade jag inte mer. Jag kräktes, jag kräktes blod. Golvet fylldes av röd vätska och det ville aldrig sluta. Mitt huvud värkte och jag kunde knappt stå på benen. Innan de han göra något mer med mig, sprang jag därifrån. Ut ur skolan och ut på vägen. Jag måste sett förskräcklig ut. För han stannade tvärs över gatan och såg förskräckt på mig. Sedan sprang han över utan att bry sig om de tvärstannande bilarna.
Jag började kräkas igen. Och det var så pinsamt. Men han verkade inte bry sig om det, när jag slutat lade han armen om mig. Tog fram några näsdukar ur ryggsäcken och gav dem till mig.
Han frågade inte vad som hänt. Bara försäkrade mig om att allt skulle bli bra. I det ögonblicken förstod jag hur mycket jag älskade honom.

Det blev inte bra. Ingenting blev bra. Mobbarna hade följt efter mig, jag trodde att de skulle ge sig på mig igen. Men de gjorde inte det.
De gav sig på honom. Och han hade ingen chans att försvara sig. De var för många.
Jag försökte komma fram och hjälpa honom, men de bara puttade bort mig. Jag hörde honom skrika, jag hörde deras kränkande ord och jag hörde smällar, sparkar och hånskratt. När de sprang därifrån var han inte vid liv längre. Jag visste det inte. Han låg bara där på marken, helt blodig och förstörd. Jag ringde ambulansen som kom genast och tog honom med sig.

Här står jag nu, på gatan. Och vet att han är död.

Författare:

Publicerat

Dela: