Minnen från det förgångna

'Hej, du där!' Min röst skar genom tystnaden. En lång tjej, som stod vid ett skåp, tittade upp. Hennes blick, som nuddade min, var glansig av rädsla, men det brydde jag mig inte det minsta om. Vadå, hon irriterar ju mig, med sina bra betyg och perfekta yttre!!! Idag förstår jag hur fel jag handlade. Nu förstår jag hur jag tryckte ner den tjejen, så hon knappt vågade sig till skolan. Hon var rädd för….mig! Idag, när jag står framför hennes gravsten, då förstår jag, att allt är försent. Det här är historien, om det som tog hennes liv ifrån henne….

Tjejen, som hette Hanna, var klassens ljus. Hon fick bäst på alla prov, och hon var helt enkelt perfekt. Hon hade killar som gillade henne, kompisar som beundrade henne, och en familj som stöttade henne. Hon hade allt det jag ville ha, men inte hade. Kanske det var därför jag ville förstöra allt…och lyckades.
Jag såg henne gå mot sitt skåp. Allt var tyst, inte en människa syntes, vilket var en ovanlighet en skolmorgon, när klockan passerat nio. Hon gick och nynnade på en sång, från någon känd popartist. Hon nickade åt mitt gäng, men vi gjorde ingen tillbaka hälsning. Istället gick tillsammans mot henne. Hon vände sig om, så att hennes mörkblonda hår flög runt huvudet på henne.
'Hej!' sade hon, men vi svarade inte. Utan bara stirrade hotfullt på henne.
'Är det något ni vill?' frågade hon.
Inget svar.
'Hallå, varför står ni och stirrar på mig??' Hannas röst lät irriterad. Då knuffade en av mina ”kompisar” in henne mot skåpen. Hon såg chockat på oss.
'Vad gör ni? Vad har jag gjort er?'
'Du stör' sa min kompis Johanna 'Och vi gillar inte personer som stör!!'
Vi andra nickade instämmande.
'Och vad har jag gjort??' upprepade Hanna igen, med en förvånad klang på rösten. Då sa Johanna de orden, som ledde till allting:
'Du finns!'

Efter att Johanna sagt de ordet, knuffade hon till Hanna igen, och sen lämnade vi henne. Men vi var inte klara än. Varje dag trakasserade vi Hanna. Jag passade på när hon var som svagast, när hon var ensam. Jag spred ut rykten, som självklart var helt falska. Min ”favorit”, var det värsta, att Hanna stal svaren till proven från rektorns skrivbordslåda inför varje prov, kopierar dem, och sen läser på svaren. Detta var löjligt, för till och med jag vet om att Hanna sitter och pluggar stenhårt inför varje prov. Detta påhitt, förstörde Hannas rykte. Det blev samtal med hennes föräldrar, och trots att ingen egentligen trodde på ryktet, så var alla väldigt vaksamma mot henne. Hanna var förtvivlad. Hon förstod inte varför någon trodde att hon fuskade.
På en rast satt hon och läste i en bok. Utan att tänka klev jag fram till henne, och ryckte boken ur hennes händer.
'Kan jag få tillbaka boken, Erika?' frågade hon mig försiktigt. Jag såg triumferande på henne, och började nonchalant riva ut sidor ur boken. Gråtande bad hon om att få boken. Då kastade jag den rakt i ansiktet på henne, så att hennes läsglasögon gick sönder. Glassplittret från glasögonen hade kommit in i ögonen, och det blödde. Jag fick panik. Jag förstod inte vad jag hade gjort och istället för att hjälpa henne, sprang jag därifrån. Jag passerade hennes skåp, där jag och mina 'kompisar' klottrat fula, kränkande ord om henne på. Efter den händelsen dök Hanna upp mycket sällan i skolan. Alla trodde att det var en olyckshändelse, det där med hennes glasögon. Och hennes syn hade inte förändrats. Men däremot hade Hanna magrat. Hennes annars så perfekta kropp hade blivit allt magrare, och man såg revbenen på henne. Ingen förstod, ingen tolkade eller kollade upp orsaken till Hannas väldiga förändring. Ingen förstod, förutom jag. Och jag var skulden. En dag dök Hanna inte upp alls i skolan.
Jag kommer så väl ihåg den dagen. Mardrömmarnas dag.
'Jag har en mycket tråkig nyhet att berätta' sade min lärare och hennes ögon var alldeles blanka 'En mycket, mycket tråkig nyhet'
'Vilken då??' frågade en elev oroligt.
'Det är Hanna' berättade läraren och surret började i klassrummet.
'Vad har hänt med henne då?' frågade Johanna trotsigt, har fuskat på mer prov eller? Läraren brydde sig inte om Johannas svar, utan såg åter ut över klassen. Hon harklade sig, och började på något, man riktigt kunde känna var väldigt svårt att berätta.
'Hanna lever inte mer. Hennes föräldrar hittade henne död, med tabletter och sprit bredvid sig. Hon har begått självmord'
Det blev dödstyst i klassrummet.
'Är det någon som vet….?'
Längre kom hon inte förrän jag rusade upp, tog min jacka och försvann gråtande ut ur klassrummet. Stolen jag suttit på hade fallit i golvet, men jag klarade inte av att återvända, för att ta upp den. Mördare, mördare, mördare…ordet ekade i huvudet på mig. Jag hade mördat Hanna, jag och de där människorna, som skulle vara mina kompisar. Vi hade mördat Hanna…..Jag stannade inte förrän vid bron, som gick över Göta Älvens grönblåa vatten. Det var den bro, som jag och Hanna en gång i tiden stått och fnittrat vid, den bron som vi skrattat och pratat vid. Ja, kära läsare, vi två var bästa vänner innan. Världens bästa kompisar. Vi var oslagbara vänner. Ingen kunde komma emellan oss. Trodde vi. Men jag kom i fel sällskap, började dricka och röka. Kom bland de ”tuffa”, de som mobbade. Och Hanna hade lyckats så himla bra. Jag var avundsjuk, så avundsjuk att hon inte hjälpte mig, att hon inte förstod mitt rop på hjälp. Ingen såg, ingen hörde. Jag kände hur gråten kom igen, och jag föll ihop gråtande på marken….


Jag gick själv till polisstationen och anmälde det jag och mina vänner gjort. Socialsekreterare sattes in, och psykologer. Det blev en rättegång, och jag höll inte inne med någonting. Då förstod jag inte vad jag gjort, jag kunde inte känna en annan människas sorg, för det var ju ingen som såg eller kände min. Allt jag ville då var att hämnas på Hanna, och det blev hennes död. Jag var med på Hannas begravning. Den var så vacker och sorglig, och jag har aldrig gråtit som då. Hon blev bara 15 år gammal. Bara 15 år. Hon hade hela livet framför sig, men jag tog det ifrån henne. Idag har det gått 15 år sedan detta hände. 15 år, som inte har lämnat mig en minuts ro. 15 år, där sorgen och ångesten härskat, 15 år, som jag gång på gång frågat mig:
Varför?

(denna novell är inte självbiografisk)
Av: Lenita

Skriven av: Lenita Thörning