Minnen från förr

Minnen från förr

Hanne satte sig käpprak upp i sängen. Hon hade haft den där drömmen igen. Den hade återkommit under de senaste fyra månaderna nu; först en eller ett par gånger i veckan, men nu dök den upp varje natt. Varje gång hon vaknade kände hon en fruktan så stark att hon trodde att hon skulle dö på fläcken. Hon kom aldrig ihåg vad drömmen handlat om, men det var en sak som fastnade i hennes minne…
Flaggan.
Flaggan som sakta hissades uppför stången… Sakta, sakta…
- Älskling, är du okej?
Långsamt blev hon medveten om att någon under de närmaste minuterna försökt få kontakt med henne. Hon vände på huvudet och fick se Johan sitta där bredvid henne.
- Ja, jag är okej, svarade hon en aning förvirrat.
- Du skrek.
- Gjorde jag?
- Ja, sa han och strök varsamt över Hannes kind. Mardröm igen?
- Tror det.
Hanne reste sig upp ur sängen. Hon behövde vara ensam som alltid efter den där drömmen. Hon gick ut, lämnade stugan de hyrt sedan februari bakom sig. Det nästa hon var medveten om var att hon gick längs en smal grusgång med småstenen rasslande under fötterna. En minnesbild dök upp för hennes inre syn, så stark och så verklig att hon var nästan säker på att det var nuet. Hon såg en vik framför sig där vattnet låg stilla och väntande. Väntande på henne. Men det var inte bara vattnet som väntade; någon stod där tålmodigt och betraktade skogsdungen som hon snart skulle komma ut från. Någon som var farlig. Hannes blod frös till is och fruktan fyllde henne så till den milda grad att hon när som helst skulle svämma över av den. Han var efter henne. Han skulle döda henne. Hon vände sig om och sprang, sprang tills hon inte längre visste från vad.
Med andan i halsen stannade hon och såg tillbaka. Där fanns ingen. Men vem det än var hon sprungit från så ville hon aldrig behöva träffa honom.

Med ett skrik flög hon ur sängen och rusade ut ur rummet. Hon måste bort från viken, bort från honom. En blixt klöv natten. Tungor av eld reste sig ur mörkret. Överallt fräsande, sprakande eld.
Hanne skrek igen.
Plötsligt var det någon som tog tag i hennes arm och hon försökte hysteriskt slita sig loss.
- Hanne? Hanne, vakna! Du drömmer igen!
Det lät som Johan, men det kunde lika gärna vara han som försökte lura henne.
- Gå härifrån! Lämna mig ifred! Jag vill inte dö! kved hon.
- Lugn, älskling, du ska inte dö, viskade Johan, jag är här nu.
Hon lugnade sig en aning. Det var Johan.
Men så började hon gråta.
- Jag är död, Johan. Jag är så ledsen, jag vill inte såra dig, men jag är död.
- Nej då, du är inte död. Du drömmer bara.
- Nej, jag är död. Jag är borta, kaputt. Jag finns inte mer. Död.
- Säg inte så…
- Död…
- Säg inte så! skrek han, utom sig av rädsla.
Då äntligen vaknade hon.
Flaggan.
Flämtande insåg hon varför hon hemsökts av den där drömmen, varför hon under fyra månaders tid fått de där minnesbilderna. Det fanns en hemlighet begravd någonstans, en hemlighet som hon måste gräva fram för att kunna fortsätta med sitt liv. En knapp viskning undslapp henne:
- Flaggan…
Hon reste sig upp. Det var fortfarande mörkt ute.
- Nu förstår jag.
- Hanne, vad…?
- Jag måste till viken.

De gick med raska steg över gruset och passerade skugga efter skugga i den djupa skogen. För Johan var det bara en helt vanlig promenad, men för Hanne var det en helvetisk nattvandring tagen ur sedan länge glömda minnen. Hon gick barfota över gruset. Stenarna gjorde rispor i hennes fotsulor. Men hon var tvungen att fortsätta om hon ville veta sanningen. Så småningom kom hon fram till dungen. Bakom den låg viken där hon så ofta svalkat sig mot sommarhettan. Och uppe på kullen stod flaggstången, mitt i det annalkande ovädret. Flaggan hissades sakta, sakta mot sin topp. Men det var inte den vanliga flaggan; den här var gjord av lysande vitt tyg och hade hennes namn skrivet med blod tvärs över långsidan. En blixt klöv himlen och snart stod natten i brand. Flaggstången brann. Däruppe stod hennes make, Frans, och väntade. Han var där för att döda henne och låta havet bli hennes grav.
Hanne gick ned till vattnet. En stege ledde ned från bryggan till det becksvarta havet. Vassen sjöng i den svaga brisen.
- Det var här jag dog, sa hon till Johan.
Johan ryste till.
- Hanne, du skrämmer mig, sa han men tystnade när natten plötsligt öppnade sig framför dem. Ett starkt ljus lyste upp klipporna. Ljuset tycktes kapsla in Hanne och dra henne till sig. Det här var hennes öde. Hon hade försökt fly undan men nu visste hon att hon för evigt var knuten till det förflutna. Det fanns ingen återvändo.
Hon steg in i det vita hålet, tog ett sista farväl av Johan och lät sedan natten omsluta henne.
Johan stod tyst kvar på klippan.
Hans älskade var för alltid borta.




(SLUT)


Sara Karlsson 2001-06-27

Skriven av: Sara Karlsson