Publicerat
Kategori: Novell

Minnen i mars

Minnen i mars.
Mars månad. Paula sluter ögonen och drömmer sig bort. I mars kommer våren till Sverige.Tveksamt står den där och stampar,tar ett steg fram och två tillbaka. Sol den ena dagen, snöstorm den andra.
Paula minns de där vårarna i Sverige. Takdropp och en aning om värme i vinden. Små ömtåliga blommor som målmedvetet sträcker sina huvuden mot den livgivande solen.
Paula kunde aldrig få nog av solen under sin uppväxt i landet med de långa vintrarna.
Nu i Afrikas brännande hetta skulle hon kunna ge år av sitt liv för att få uppleva ännu en vår med snöslask och gula påskkycklingar.
Aldrig är hemlängtan mera intensiv än i mars. Muslimernas fastemånad, Ramadan, infaller ibland under den tiden och Paula måste handskas med sitt trötta och ovilliga tjänstefolk med extra varsam hand. Hon måste ta itu med missnöjda kunder, gnälliga kvinnor i medelåldern som kanske saknar andra vårar lika mycket som hon själv gör. Ambassadörsfrun vars galaklänning levererades två dagar för sent därför att Paulas bästa skräddare inte behagade dyka upp på måndagsmorgonen tar ingen hänsyn till att Paula tillbringat föregående natt över symaskinen.
Värmen är het och tryckande i mars men ännu dröjer det någon tid innan regnperioden kommer med sin osunda fuktighet. Ännu en kort tid är Paulas trädgård en liten grön oas mödosamt underhållen med handdriven gräsklippare och dyrt inköpta bevattningsanläggningar. När regnet kommer rinner allt hennes arbete bort i en tjock vällingliknande flod.
När skräddaren väl kommer tillbaka gråter han. Hans yngsta barn har dukat under i någon mystisk sjukdom. Hon blev bara två år flickan, och hennes far sörjer. Fast det bara var en flicka gråter han och Paula känner den gamla bitterheten stiga upp inom sig.
Barnet hade troligtvis dött i någon behandlingsbar sjukdom som mässling eller vanlig magsjuka men skräddaren har en stor familj att försörja. Han kan inte lägga ut pengar på läkarbesök för en oviktig liten flickunge. Snart nog kommer någon av hans tre fruar att föda honom ett nytt barn och sorgen gömmas i glömska. Med en axelryckning tar Paula tillbaka skräddaren i sin tjänst.
Mars månad i Sverige är förhoppning om ljus och värme. Friska, välnärda barn som spelar kula och byter vinteroverallerna mot den nyinköpta vårjackan.
Skräddaren som sitter därinne och syr för en billig penning-i vilka trasor dog hans yngsta dotter?
Paula slår undan de ovälkomna tankarna. Hon betalar sina anställda en anständig lön. I gengäld begär hon hårt och troget arbete. Det var bara de olyckliga omständigheterna och minnet av en annan liten flicka som fått henne att behålla skräddaren.
Det var i Mars som Aisha dog. Hennes barn med den ljusbruna lena hyn och de stora glada ögonen. Det är Aishas död som gör att Paula inte kan återvända dit hon längtar.
De hade alla varnat henne. Modern, systern och alla vännerna. Sagt att det var vansinnigt att flytta till Afrika med ett spädbarn. De hade pratat om malaria, om hyddor med stampat jordgolv och vilda djur. Övermodigt hade Paula skrattat bort deras invändningar. Hon hade Ali, mannen hon älskade, pappan till hennes barn. Tre år hade de levt tillsammans innan Paula blev gravid. Tre år av lycka och fullständig närhet till en annan människa. Några månader innan barnet skulle födas blev Ali tvungen att återvända till sitt hemland eftersom hans far hade gått bort. Hans ögon var svarta av ångest när han bad Paula att komma efter. Full av tillit och med en nästan nyfödd baby reste hon.
Med en skräckrysning minns Paula sitt första möte med Afrika. Smutsen och fattigdomen, de fräna annorlunda dofterna och de många bedjande barnaögonen.
Men Ali fanns där. Så välbekant i jeans och tröja, så mycket trygghet i hans famn.Tårarna rann nedför hans kinder när han andaktsfullt tog emot gåvan,det lilla barnet.
Ali visade Paula det vackra i sitt land, den orörda naturen och de vita stränderna. Han lärde henne att uppskatta mat med främmande kryddor och att ta till sig människornas vänlighet.
De första månaderna bodde de i ett hus Ali lånat av en vän. Gradvis ville han vänja Paula med det nya livet. Det var i det huset han så småningom berättade för Paula att han i enlighet med den tradition som var hans hade gift sig med en ung kvinna och att det var tid för Paula och honom att flytta in hos hans familj. 'Det betyder inget för det som är mellan dig och mig' hade han sagt på sin mjuka smålandsdialekt och lagt sin hand tröstande om Paulas nacke.
Men Paula hade varit ursinnigt chockad.Hon hade skrikit och blött, ännu sårig efter förlossning och nyblivet moderskap. Hennes stolthet hade stängt alla flyktvägar. I två år hade hon levt med Ali och hans familj, tystad i sin smärta, berövad sin identitet och oförmögen att ta till sig den kärlek och tillgivenhet som visades henne.
Det var kärleken till sin dotter som fick Paulas överlevnadsinstinkter att vakna. Aisha skulle inte växa upp i en kultur som hennes mor inte kunde ta till sig. Alis rätt till sin dotter tänkte Paula för alltid förvägra honom.
Men alternativet, en tvårumslägenhet i Sverige, ett nio till fem jobb och dagisplats till Aisha lockade inte heller. Fortfarande hade Paula inte fått nog av den brännande solen.
Hon lånade pengar av en dansk familj som jobbade för SIDA och startade sitt lilla företag väl medveten om den rika kvinnans lust till vackra kläder. Billig arbetskraft och fantastiska tyger fanns det gott om och efter några års arbete gick skrädderiet med vinst.
Livet hade trots allt varit gott då. Aisha hade fyllt det med glädje och hopp.
'Så fulländad hon var, min dotter.' Paulas läppar vitnar vid minnet av Aishas söta, friska andedräkt och den lilla kroppen, stadig men ändå så smidig. Aisha hade just tappat sin första mjölktand när hon dog.
Breven från Paulas mamma i Sverige hade kommit ofta när Aisha levde. De andades längtan och saknad.
'Nästa år,' tänkte Paula när Aisha var fem år gammal. 'Nästa år ska vi möta våren i Sverige. Aisha ska få känna på den smältande snön och måla påskägg tillsammans med sin mormor.'
Ödet ville annorlunda. Biljetterna var beställda och Paulas mamma hade köpt den största påskharen hon kunde hitta till sitt barnbarn. Paula hade varit rusig av lycka. Äntligen skulle hon återse sitt hemland. Hon skulle komma som en välbeställd kvinna och hon skulle njuta av långa promenader och andas klar frisk luft. Hon skulle visa sitt barn de fjuniga små kycklingarna och låta henne smeka de nyfödda lammungarna.
När avresedagen kom låg en liten feberhet flicka flämtande i sin mors armar. De färdigpackade resväskorna stod bortglömda och fast läkaren som tillkallades hade fått sin utbildning i Europa och gjorde sitt yttersta för flickan dog Aisha samma kväll.
Sorgen tystade Paula likt Alis svek då för länge sen. Men nu fanns inte något litet barn som kunde locka till skratt och liksom Afrikas röda jord torkade Paulas känslor och förtvinade.
Planerna på sin hemresa begravdes tillsammans med barnet på den kristna lilla gravplatsen. I sista stund försökte Paula nå Ali men fick besked av en liten pojke med Aishas ögon att pappa befann sig i Sverige.
'Det är skräddarens dotter som får mig att minnas' tänker Paula när hon låser grinden för natten. Den gamle mannen som vaktar hennes hus mot brand och inbrottstjuvar har kommit. Tyst sitter han där med sin långa djungelkniv bredvid sig. Paula kan gå trygg till sängs.
Hon ser på den tunga månen utanför nätfönstrets rutning och tänker på klänningen som ska färdigställas i morgon. Det har varit en helt vanlig dag i mars och vissa saker gör man bäst i att glömma.....

Skriven av: Britt-Marie Kokanova

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren