Minnets smärta

Det är mörkt och jag sitter där i bilen. Jag har inte varit i huset sedan olyckan inträffade, men nu så ska jag dit. Det har gått tio år, tio långa år sedan den där kvällen då mitt liv vände totalt…

Jag kör längst den lite guppiga vägen och håller ögonen på vägen. Jag kommer till kurvan där allt förstördes och även fast bilen framför är jättelångsam så vågar jag inte köra om i rädsla att allt ska upprepas. Jag ser den branta backen och ser bilar åka uppför och nerför. Jag kör upp för den och vet att det inte är långt kvar nu. Snart så kommer jag köra längst gatan som jag spenderade lite mer än ett år på. jag kan skymta huset där! när jag ser det igen så minns jag allt roligt som har hänt i detta hus. Jag kör upp på uppfarten och kliver ur bilen. Jag går längst gången av stenplattor som inte har använts på flera veckor. Mormor och morfar flyttade in här när allt förstördes av bilolyckan, men för en vecka sedan så dog de när båten förliste. De var på väg från Finland och Amorella, Vikingbåten de åkte med, körde på en klippa de inte såg förrän det var försent. Mormor och morfar identifierades ganska snabbt eftersom det fanns överlevande som kände dem. Huset fick jag så nu måste jag besöka det efter tio år.
Jag sätter nyckeln i låset och vrider om. Jag öppnar dörren och kliver in. Allt är så välbekant att jag nästan börjar gråta. Jag tar av mig ytterkläderna och går in i badrummet. Allt står precis som det gjorde senast jag var här. Jag går in i vardagsrummet och märker att allt står kvar precis som mamma och pappa hade det. jag går vidare in i köket. Hjälp vad allt är exakt likadant!
Jag rusar upp till mitt rum, det ser precis ut som det gjorde när jag lämnade det för tio år sedan. Jag sätter mig på stolen vid skrivbordet och lutar huvudet i händerna. Jag sitter där och gråter när jag hör någon som ringer på dörren.
Jag går ner och öppnar dörren. Där ute står en lång, mörkhårig, blåögd tjej.
- Hej, säger hon
- Hej, svarar jag.
- Mina föräldrar bor i huset här bredvid och de sa att det kommit en tjej hit ganska nyligen så jag tänkte att jag går över och pratar lite.
- Moa?
- Ja, jag heter Moa… Hur kan du veta det?
- Det är jag Moa, Maria granntjejen som är två år yngre.
- Maria! utbrister hon och kramar om mig.
Hon kommer in och vi sätter oss och pratar.
- Jag har inte sett dig här sedan du skrevs ut från sjukhuset den där dagen.
- Nej jag har inte varit här.
- Varför inte?
- Det blev så jobbigt med allt och jag fick chansen att bo med min moster så jag flyttade in där.
Jag och Moa sitter och pratar länge och när hon går så drar jag igång lite musik. Det är pappas skiva med Mauro Scocco den sista som jag någonsin la i. Jag sätter mig i soffan och börjar gråta.
När klockan börjar närma sig tolv så går jag upp och lägger mig i mamma och pappas säng och sluter ögonen. Jag kan inte sova utan ser massa minnesbilder. Första dagen när vi flyttade in, första gången jag träffade en jämnårig tjej på riktigt som bor här ute, första skoldagen i sjuan, när jag blev tillsammans med Anders, när jag blev tillsammans med Franck och olyckan. Det sistnämnda minns jag som starkast.
Vi var på väg hem efter att ha varit ute och haft roligt när pappa skulle köra om en bil och när vi var i motsatt fil så kom det en bil med släckta strålkastare farande mot oss. Det blev en frontalkrock och jag kände hur huvudet dunkade in i bilfönstret. Sedan minns jag inget förrän jag vaknade upp på sjukhuset. Jag såg mig om och lade märket till att det var en sköterska precis utanför dörren. Hon kom in och log vänligt mot mig.
- Jag ser att du har vaknat, log hon. Jag ska gå och hämta en läkare.
Hon gick och jag var ensam igen. Läkaren kom tio minuter senare.
- Var är mamma, pappa och Niklas? frågade jag honom.
- Maria det smärtar mig att säga, men du var den enda som överlevde olyckan.
- Va?!
- Ja, dina föräldrar och din bror dog på plats.
Jag skakade av gråt och tårarna forsade. Han kom fram till mig och tröstade så gott han kunde.
De berättade att min familj inte hade lidit så mycket. Mamma hade krossat rutan med huvudet och förblött på mindre än fem minuter, pappa hade fått en glasbit mot halsen och den skar av pulsådern och Niklas hade strypt sig själv av misstag. Han hade suttit med handen under hakan och när han flög framåt hade han stryps på ett par sekunder. Jag hade haft tur och fick bara en hjärnskakning och bröt armen när den vreds om.
När jag skrevs ut från sjukhuset så åkte jag hem med Christian och packade det jag skulle ha med mig och han skjutsade mig hem till Camilla och David, där jag nu skulle bo.
Jag gick kvar i plugget och fortsatte med handbollen och allt sådant, men jag mådde inte bra. Sen när jag gick i gymnasiet så träffade jag Erik som jag hade gått i samma klass som när jag gick i tvåan och vi blev tillsammans. När jag fyllde 20 så fick jag en lägenhet av Lena, Bosse, farfar, Camilla, David, Ylva, Jocke, Annica, Freddan och Christian. Jag och Erik flyttade in dit och vi bor där fortfarande. Sen det som har hänt efter det är väl inget speciellt, fram tills nu som ni har fått läsa.
Klockan är runt fyra när jag somnar och jag ser i drömmen min familj och jag känner saknaden som skär i mig. Minnen smärtar något så oerhört…

Skriven av: Maria