Minns

Michael vaknar med ett ryck. Hans nyvakna ögon spänner blicken på en spricka på det vita taket ovanför honom, Rummet är svalt och tyst, det enda som hörs är ett svagt surrande ljud från AC´n. En mild doft som Michael uppfattar som jasmin fyller rummet.

En förvirring griper plötsligt tag, som det så ofta kan göra när man vaknar upp och hjärnan inte har hunnit registrera vart man befinner sig. Han reser sig snabbt och fastnar i en slags sittande ställning med armarna bakom ryggen, som får det att se ut som startpositionen på någon slags yogaövning. Sekunderna går men förvirringen vägrar försvinna. Tankarna flyger runt i huvudet på Michael, Vart är jag? Hur hamnade jag här? Hans hjärna letar frenetiskt efter svar och försöker greppa något slags minne. Han vet att han heter Michael, han vet att han är tjugofem år gammal och han vet hur han ser ut. Allt annat om hans liv är helt blankt, hur mycket Michael än försöker tänka så minns han ingenting om vem han egentligen är eller hur han hamnat här.

Förvirringen övergår snabbt i panik. Pulsen ökar. Det måste vara en dröm, det är den enda logiska förklaringen tänker Michael. Han lägger sig ner igen, blundar, och intalar sig själv att när jag öppnar ögonen kommer allt vara bra.
När han öppnar ögonen ser han återigen sprickan i taket och är fortfarande tom på svar. Han hoppar ur sängen men känner sig genast snurrig och inser att han rest sig för fort. FAN FAN FAN går igenom hans tankar. Hjärtat slår så snabbt att det känns som det kommer hoppa ur kroppen. Han böjer sig ner, tar ett djupt andetag, och tänker Okej, ta det lugnt. Det verkar som att jag är på ett hotellrum, det måste finnas någonting här inne som kan hjälpa mig att minnas.

Han tittar sig omkring och får en uppfattning om rummet. Bredvid sängen finns en lampa och ett litet nattduksbord (där ingenting alls ligger). Rummet ser ut att vara på ungefär tjugo kvadrat, Framför sängen är ett skrivbord och bredvid skrivbordet är något som Michael tror är en garderob. En bit till höger om garderoben är en kraftig dörr som Michael förstår måste leda ut ur rummet. Precis bredvid honom och sängen är ytterligare en dörr, som det visar sig när Michael öppnar, leder till ett badrum.

Han snubblar snabbt fram till spegeln som är ovanför handfatet i badrummet. Bilden av en normalt byggd man med gröna ögon, mörkt kortklippt hår och skäggstubb möter honom. Det var precis vad Michael förväntade sig, en liten lättnad sköljer över honom. Kanske kommer flera minnen tillbaka nu när jag sett mig själv? önskar Michael samtidigt som han inte kan släppa tanken på att att han kan komma ihåg sitt utseende, sitt namn och sin ålder men ingenting annat om sitt liv. Han stirrar in i sina gröna ögon i spegelbilden. Michael vet att det finns där inne, han vet att det finns känslor till personer han älskar och känslor till personer han hatar. Han kan känna att det finns ånger, glädje, kärlek och hat. Det är som att Michael har blivit utkastad ur sin egna hjärna, och endast kan skrapa på utsidan av dessa känslor. Men han vet att det finns.

Han sätter igång vattnet som tränger fram ur en lång, smal guldfärgad kran. Han låter det skölja ett tag medans han ser sig omkring. Bredvid kranen är en tvål och vid handfatet finns en liten låda fylld med små pappershanddukar, samt ett litet glas. Lite längre in i badrummet finns en toalett, en handdukshängare och en dusch, som även den har en guldfärgad kran. Verkar vara ett lyxigt hotell tänker Michael. Det finns inga som helst tecken på att han har varit här inne tidigare, handdukarna är prydligt upphängda och det är ingen tandborste i glaset eller någon annanstans.

Michael fastnar med blicken på tvålen som är märkt “MFA HOTEL“ Inget jag känner igen, vilken högoddsare tänker Michael medans han sköljer ansiktet i kallt vatten. Det kalla vattnet får honom att frysa till, och han inser att han är naken.

Michael finner kalsonger, mjukisbyxor, en t-shirt, en hoodie, ett par strumpor samt ett par skor i garderoben. Samtliga gråfärgade. Är det mina kläder eller är de någon slags dress placerade där av hotellet? Michael misstänker det senare alternativet med tanke på att de har matchande färg, men det verkar inte finnas någon “MFA HOTEL“ logga någonstans på plaggen. Michael bestämmer sig hursomhelst för att ta på sig kläderna eftersom det inte verkar ligga några andra kläder någonstans i rummet. Längst ner i garderoben finns även en Kassabox, men den är öppen och tom till Michaels besvikelse.

En obehaglig känsla slår Michael medans han klär på sig, tänk om jag har slagit i huvudet och därför tappat minnet? det är iallafall inget blod i sängen eller någon annanstans, om nu det spelar någon roll tänker han.
Både tröjorna och byxorna passar perfekt, det finns dock ingenting i fickorna. Ingen mobil, ingen plånbok. Michael suckar högt. Jag måste förmodligen haft dessa kläder på mig igår, vilka annars ska jag ha haft? plånbok och mobil måste jag ju haft? det har väl alla tänker han medans han börjar ta på sig strumporna. Plötsligt får han syn på en liten tatuering strax under stortån på sin vänstra fot. Det svarta bläcket bildar talet 9872. Vad fan ska det betyda undrar Michael. Borde jag inte kommit ihåg en tatuering om jag kommer ihåg mitt utseende? Alla de obesvarade frågorna gör honom förbannad.

Michael kastar en blick på skrivbordet bredvid garderoben. På skrivbordet ligger det små menyer till hotellrestaurangen och baren, samt ett blad med en bild och intervjutext med ägaren av hotellet. Ingenting av intresse för Michael, som plötsligt får en lust att riva ner allting. Vända upp och ner på hela jävla hotellet. Hela den här situationen får det att koka inom honom. Han välter ner skrivbordet och gör en karatespark på garderoben samtidigt som han skriker ut sin förtvivlan i ett vrål.

Han stirrar på skrivbordet på golvet och lugnar ner sig en smula. Han bestämmer sig för att ta sig ut från rummet och gå till receptionen.

Kapitel 2

Det första som går igenom Michaels huvud när han kommer ner från trappan från hotellrummen och in till hotellets reception är hur tyst och tomt det är. Det finns en stor bar bredvid receptionen, helt folktom. Även de vita fåtöljerna en bit bort från baren är lediga. Ingen står heller i receptionen. Michael går fram till receptionen och plingar i klockan. Inget ljud eller någonting som tyder på att någon ska komma fram. Jag trodde hotell hade service 24/7, speciellt ett hotell i “guldfärgade kranar“ kaliber tänker Michael. Han plingar en gång till, men ingen respons. Han ser sig omkring och kollar på entrédörren bakom honom. Det står en stor bagagevagn framför dörren, men inga väskor på. Michael känner en rysning längs ryggraden och tänker att detta är fan som en zombiefilm. Fast utan zombies, hoppas han iallafall. Michael får ett oroligt uttryck i ansiktet när det slår honom att han faktiskt inte har sett några fönster, varken på rummet eller här. Han har ingen aning om hur det ser ut utanför hotellet. Michael vänder sig om och är på väg att plinga en gång till men då står det en kvinna i receptionen. Som får Michael att hoppa till.

- Hur kan jag hjälpa dig? Säger den blonda kvinnan i receptionen med barsk röst och stenhårt ansiktsuttryck
- Tjena, inte särskilt mycket att göra idag? Verkar väldigt tomt.
- Hur kan jag hjälpa dig? upprepar kvinnan med samma hårda ansiktsuttryck.

Michael tar ett djupt andetag.
- Det här kommer låta helt galet men såhär är det, jag har absolut inget minne av gårdagen, eller knappt någonting alls om jag ska vara ärlig. Jag har fått någon slags... minnesförlust. Kan du hjälpa mig att ta reda på när jag checkade in till att börja med?
- Jag förstår. Följ med mig.
- Följ med dig vart? Säger Michael med ett förvånat uttryck.

Kvinnan går ut från receptionen och fortsätter gå längs baren.

- Ni måste få såna här frågor hela tiden säger Michael i ett försök att lätta stämningen med den stela hotellreceptionisten.

Men hon fortsätter att gå.

- Kan du inte bara säga när jag checkade in? nu får Michael höja rösten för att hon ska höra.

Hon stannar till, vänder sig om och spänner blicken i Michael.

- Följ med mig.

Michael rycker på axlarna och börjar gå efter henne, dels av nyfikenhet och dels för att han inte direkt har något val. Hon är den enda människa som han har sett på det där jävla spökhotellet.

Hon leder honom förbi baren och tar sedan åt vänster in i en lång korridor. Michael tycker sig känna en svag doft av jordgubbsparfym från henne. Hon verkar nästan som en robot, med sitt kortklippta raka hår, isblå ögon och stela ansiktsuttryck. På sättet hon pratade också, det är inte direkt en kundservice röst hon har tänker Michael medans de går igenom korridoren. Längs ner i korridoren finns en dörr. Stela robotkvinnan stannar utanför dörren och spänner återigen sina ögon i Michael och säger kallt:
- Innanför den här dörren kommer du finna ytterligare en dörr, knacka på den och invänta instruktioner.
- Jaha, okej me...

Mer hinner inte Michael säga innan hon rusar tillbaka genom korridoren.

Michael står kvar med ett förvånat ansiktsuttryck. Ett ansiktsuttryck som har präglat hans ansikte en stor del sen han vaknade. Han undrar om kvinnan misstänker honom för att vara väck på droger eller alkohol (han skulle inte klandra henne) och att detta är något slags rum med en väktare eller liknande. Men varför eskorterade hon honom inte hela vägen in då, eller ringde ut vakterna? Eller var hon så kylig för att han har pratat med henne tidigare, som han inte minns?. Frågorna är fortsatt många i Michaels huvud och han bestämmer sig därför för att öppna dörren och gå in, med förhoppningen att det finns någon eller något därinne som kan hjälpa honom att förklara den sjuka situation han befinner sig i. Åtminstone hjälpa till att hitta mobil eller plånbok.

Kapitel 3

Michael öppnar dörren och kommer in i ett litet rum som endast består av en stol och precis som den stela robotkvinnan sa, en till dörr. Michael knackar på dörren men får inget svar.

- Hallå? Jag skulle behöva hjälp och jag blev tillsagd att knacka på här

Han försöker öppna dörren men den är låst.

- HALLÅ?

Han testar knacka igen, denna gången lite hårdare.

Nu hör han steg och kort därefter en röst genom dörren som låter som en ung flickas.

- Lösenord?
- Va?
- Lösenord?
Michael tar upp det vita kortet, som är rumsnyckeln, ur fickan och kollar efter ett nummer.
- Jag bor på rum 516 om det är det du vill veta?
- Nej, Lösenord. Du har ett lösenord.

Rösten övergår i ljust skrik som bara blir högre och högre.
LÖSENORD
LÖSENORD
LÖSENORD

Michael sätter sig ner i stolen, och begraver ansiktet i händerna. Han måste ha varit här innan, han känner en slags samhörighet till den unga rösten. Han känner plötsligt ett stort begär av att hitta ett lösenord. Tänk Michael, TÄNK.

LÖSENORD
LÖSENORD
LÖSENORD

Röstens skrikande är hysteriskt nu.
Michael drar händerna genom håret och ser ner på sina fötter. Då slår det honom. Tatueringen. Vad var det för siffror nu igen? Han sliter av sig vänsterskon och strumpan. Går fram till dörren och skriker 9872 utan att ha en aning om vad det betyder. Flickans skrikande upphör och han hör ett klick från dörren. Lättnad. Michael böjer sig ner och tar på sig strumpan och vänsterskon och öppnar försiktigt dörren.

När han kommer in i rummet så möts han av en unken doft, som att ingen har luftat eller vädrat på väldigt länge. Det finns inga fönster här inne heller konstaterar Michael. Det här rummet är större och påminner om ett fikarum. Det finns en soffa, ett bord med stolar, och en spis. Bredvid spisen finns en diskho. Väggarna är fyllda av teckningar med en ritad bil på, alla teckningar ser exakt likadana ut. Precis som Michael trodde tillhörde rösten en liten flicka i sjuårsåldern. Hon går försiktigt fram mot Michael. Hon är klädd i ett grått nattlinne, luggen i hennes bruna hår täcker nästan hennes stora, bruna, sorgsna ögon. Michael får en väldigt svag känsla av deja vu, som om han har sett flickan förut. Flickan stannar framför honom, och stirrar med sina bruna ögon upp på Michael.

- Vart är dina föräldrar? Frågor Michael försiktigt
- Mina föräldrar är inte här, dom är kvar. Säger flickan tyst, nästan viskande.
- Kvar på ert hotellrum?
- Dom är kvar på platsen jag var på innan jag kom hit.

Michael kliar sig i håret med en fundersam min och försöker förstå vad flickan menar. Hans egna dilemma känns inte lika starkt längre. Han känner istället ett oerhört starkt begär att hjälpa och förstå den här flickan, nästan som om han är skyldig henne det.

- Har vi träffats förut? frågar Michael

- Mina vänner är också kvar säger flickan med en svag röst.

Michael ser att de bruna ögonen blir vattniga och snart kommer även en tår rinnande ner för hennes kind.
Det exploderar inom Michael, han vill börja gråta själv, han vill hjälpa den här flickan mer än någonting annat. Den här ensamma, försvarslösa, snyftande flickan.

- Jag har letat överallt, fast jag vet att dom inte finns här. Dom är kvar där. Snyftar flickan fram.
- Oroa dig inte, jag ska hjälpa dig hitta dina föräldrar. Om du bara kan förklara vart platsen du senast såg dom är någonstans?
- Dom är på platsen jag lämnade. Det går inte att ta sig dit säger hon med en mörkare ton

Det hugger till inuti Michael när han hör det. Han tänker igenom tiden sen han vaknade upp. Han tänker på det faktum att han inte sett skymten av varken mobil eller plånbok. Att han inte kommer ihåg hur han hamnade här. Han tänker på den folktomma receptionen och på den stela robotkvinnan. Han tänker på hur han varken varit hungrig eller törstig. Han tänker på den sjuka situation han befinner sig i just nu, ensam i ett rum med en liten flicka. Michael tittar ner på sina gråa kläder, och sedan på flickans gråa nattlinne med en fokuserad men samtidigt förvirrad blick. Är det möjligt? tänker han innan han frågar henne.


- Är vi... döda?
- Han kommer snart
- Vem då?
- Mannen som dödar.


Plötsligt hörs ett ljud utanför, Michael inser att det måste vara dörren som den stela robotkvinnan ledde honom till som öppnas, alltså dörren innan den dörr som leder in i detta rum. Flickans ögon spärras upp och hon springer panikslagen och gömmer sig bakom soffan. Michael hör fotsteg utanför, och känner hur hjärtat börjar slå snabbare. Vad menade flickan egentligen? Kommer det komma in en farlig mördare här nu? Plötsligt tystnar stegen utanför, Michael hör hur flickan gråter bakom soffan.

Det går två sekunder och Michael har ögonen spärrade på dörren. Han tänker inte låta någonting hända flickan. Ytterligare två sekunder passerar, fortfarande helt tyst utanför. Michael börjar försiktigt och långsamt gå fram mot dörren. Han kastar en snabb blick bakåt mot soffan, och ser flickans livrädda ansikte titta fram från bakom soffan. Rädslan lyser genom hennes bruna ögon.
Dörren flyger plötsligt upp och en man med samma gråakläder som Michael, och en rånarluva över ansiktet kommer instormandes. Michael känner hur rädslan hugger tag i honom och blir orörlig. Mannen verkar inte bry sig om Michael utan rusar direkt mot soffan och den lilla flickan. Michael slänger sig raklång mot mannen som hunnit rusat förbi honom. Michael får ta tag i mannens ben så att han ramlar med en duns. Nu gäller det att tänka snabbt, Michael slår stenhårt i mannens vänstra njure. Mannen vänder på huvudet och Michael börjar istället mata slag mot ansiktet. Mannen verkar inte ens vilja försvara sig, han tar smäll efter smäll från Michael.

Michael slutar slå och skriker istället
-VEM ÄR DU?
Michael får inget svar och slår mannen en gång till i ansiktet innan han drar av rånarluvan.
Ett skräckinjagat ansiktsuttryck sätter sig på Michaels ansikte, han reser sig upp och börjar backa samtidigt som hela kroppen börjar skaka. Han hade sett sitt egna blodiga ansikte smilande mot honom, sina egna gröna ögon stirrandes på honom. Det var han själv under rånarluvan.
Den blodslagna dubbelgångaren hoppar på den lilla flickan. Michael ser det, men registrerar det inte. han är helt i chock och kan inte tänka klart. Flickan skriker ett ljust skrik, (som förmodligen hade krossat alla fönster om det funnits några). Det får Michael vaknar ur sin dvala. Han struntar i om han dödar sig själv på kuppen, han tänker rädda flickan till varje pris. Han rusar fram mot sin blodiga dubbelgångare som sitter och stryper flickan framför soffan, och drar bort honom.

Dubbelgångaren får, likt garderoben på hotellrummet, känna en av Michaels karatesparkar som får honom att ramla. Michael sätter sig på mannen och matar slag efter slag med en ursinnig blick. Dubbelgångaren gör återigen inget motstånd eller någonting för att skydda slagen. Det tänker inte Michael på. All rädsla, förvirring och ilska släpper Michael lös när han fortsätter att slå slag mot ansiktet. Michael slår tills han inte längre känner igen sig själv i ansiktet nedanför honom.

Han har ingen aning om hur länge han har suttit ovanför dubbelgångaren, all uppfattning om tid är som bortblåst. Hans knytnävar är helt röda av allt blod, och han inser hur utmattad han är. Han tittar bort mot den lilla flickan som tydligen har förflyttat sig till dörren medans Michael släppte loss sin vrede. Hon tittar med uppspärrade ögon och när hon inser att Michael tittar på henne ger hon honom ett förvirrat leende. Leendet får Michael att för första gången den här dagen känna glädje. Då kommer en arm ut från den lilla rummet bredvid och greppar tag i flickans hår och knivhugger henne flera gånger. Michael hinner inte reagera och flickan faller ihop på golvet. Allt svartnar för Michael.

Kapitel 4

Michael vaknar upp men denna gången är det inte på något hotell. Han verkar vara i en slags kapsel, ungefär som när man solar i ett solarium. Små bitar av hans minne börjar komma tillbaka, han minns att hans pappa dog i en fiskeolycka, han minns sitt pojkrum fyllt med fotbollsaffischer. Men mest av allt minns han flickan och hotellet. Han försöker öppna kapseln men får inte upp den, han börjar sparka för att få upp den. Han skriker allt vad han har. VART ÄR FLICKAN? Då hör han en hög röst som säger något i form med “Person 98 i kapsel 27 är vaken.“ Han hör fotsteg närma sig och innan han vet ordet av det så öppnas kapseln och det strömmar in ljus. Han reser sig hastigt och det första han får syn på är en rödhårig kvinna med medellångt hår och snälla ögon. Kvinnan har en sjukhusrock på sig, vilket får Michael att snabbt tro att han har legat i någon slags koma. Bredvid henne står en man med sammanbitet ansikte och kostym. Han känner doften av mannens aftershave även fast han står en bit ifrån. Michael känner igen mannen, men han vet inte vart ifrån. Hela rummet är fyllt av kapslar som den Michael ligger i, Den rödhåriga kvinnan sneglar ner på tatueringen på Michaels fot innan hon börjar prata.

- Hej, jag heter Lucy. Hur mår du? Känner du dig snurrig, illamående eller andra liknande symptom? rösten är snäll men lite automatiserad, Michael får känslan av att hon har haft många samtal precis som detta.
- Jag är bara förvirrad. Jag var på ett hotell. Hur gick det med den lilla flickan? Är hon här?
- Hm, Intressant säger kvinnan och sneglar på mannen bredvid henne. Kommer du ihåg varför du är här?
- Nej, är jag på sjukhus? har jag legat i koma?
- Ditt minne kommer att komma tillbaka inom de närmsta timmarna. Du är inte på ett sjukhus, men på sätt och vis har du legat i koma.
- Vart är jag då? Säger Michael förvirrat
- Det här är John Barry säger kvinnan och vänder sig mot mannen bredvid henne.
- Han kommer att förklara allt för dig. säger hon innan hon tar fram ett anteckningsblock, skriver ner några rader och går därifrån.
- Hej Michael. Det jag kommer att säga nu kommer komma som en liten cho..
- Du var ägaren av hotellet avbryter Michael honom. Jag känner igen dig från ett blad som låg på skrivbordet inne på hotellrummet.

Det blir en stunds tystnad innan John bryter den

- Även om det kändes verkligt, så fanns det aldrig något hotell. Jag är fängelsedirektör. Det här är ett fängelse, Michael. Du befinner dig just nu i en relativt nystartad avdelning som vi kallar MFA. Mentala fängelse avdelningen. Vars syfte är att, när omständigheterna kräver, studera huruvida det är möjligt för vissa individer att begå brott. Du har under den senaste månaden legat i denna kapsel.
- Fängelse? Jag förstår ingenting. Du är ägare av MFA hotel.
- Michael, jag förstår att det är jobbigt att höra, men du kommer inom sinom tid att förstå och minnas allting. Den åttonde mars i år var du inblandad i en bilolycka där en sjuårig flicka vid namn Lauren skadades svårt eller eventuellt dog. Hon hittades senare begravd i en närliggande skog med flera sticksår. När hon hittades så hittades även DNA av en annan man, mannen som ligger i kapseln bredvid dig faktiskt. John kastar en snabb blick på kapseln till höger om Michael innan han fortsätter.

- Du erkände och påstår att du fick sladd på bilen, körde på flickan, fick panik och åkte därifrån. Vi misstänker att flickan faktiskt överlevde krocken, men senare blev knivhuggen och begravd av mannen i kapseln bredvid dig. Men eftersom han blånekar och det inte går att fastställa vem som bär yttersta ansvaret för hennes död, så fick ni båda komma till MFA. Där vi som sagt gjort ett slags mentalt test, för att se om de misstänkta är kapabla till att döda. Den positiva nyheten i allt det här är att när vi studerat din hjärnaktivitet, så är det med goda resultat. Det är lite tidigt att säga, men vad vi kan se av bilderna hittills är att du alltså inte är kapabel till att döda. Med flit iallafall.

Michael lyssnar, men det känns som han lyssnar på avstånd. Tårar rinner ner för hans kinder. Han kommer ihåg skulden, sorgen, och rädslan. Han kommer ihåg kraschen. Han hade kört för fort och fått sladd på bilen som kört rakt på flickan som han nyss räddat på hotellet. Den oskyldiga Lauren. Han hade fått panik och kört därifrån. Han hade varit helt säker på att hon var död. Han stänger ögonen och önskar hans minnen kunde försvinna igen.

Oscar

Oscar är medlem sedan 2017 Oscar har 1 publicerade verk