Minus Sju

--1.

'Tror du på Gud?' Frågan ekar genom mannens huvud precis som allt annat verkar eka idag. Den som ställer frågan är en ung kvinna med stål i rösten och eld i blicken. Hon står vid hans sida och pratar - mässar - oupphörligt, med hög röst för att göra sig hörd över den tjutande vinden. Han lyssnar knappt på vad hon säger, men han förstår redan budskapets kärna. Hon får honom att förstå allting. Allt blir glasklart och meningsfullt. Hon är hans bästa vän sedan tre dagar och hans hjärta brister när han ser hennes spända, allvarsamma anlete och långa, ljusa hår som fladdrar vansinnigt i blåsten.

'Jag vill inte utmana min Gud, sa Jesus på bergets topp', säger han andlöst, med tårar i ögonen. Han vacklar i en särskilt kraftig vindpust.

'Det är inte frågan om du vill utmana Honom, frågan är om du tror på Honom.' Rösten är mycket saklig. Hon lägger en hand på hans axel och föser en hårtest ur sitt ansikte för att se honom i ögonen. 'Om du tror på Gud spelar det ingen roll om du lever eller dör, du vill inte att Han ska bevisa nåt, det är du som vill bevisa din tro.'

'Jag älskar dig', skriker han och kastar sig ut; 'jag älskar Dig, Herre', och så faller han skrikande hela vägen ner och stänker över gatan, de två nedersta våningarna och femton förbipasserande som förvirrade hör hans sista ord. Han huvud trycks upp i magen och oidentifierbara klumpar i olika köttiga färger sprids över allt. Han dör lycklig.

Kvar på taket står Katarina Kurtz och ser på röran. 'Din tro är stark', säger hon och bugar sig djupt. Hon vill följa efter, inte för att bevisa något men för att dö, men en kastvind knuffar henne bakåt, och när hon ser spyorna blanda sig med blodet därnere ångrar hon sig. För tydlighetens skull ristar hon in ordet 'Tro' på stället som mannen hoppade från och går hem.

Det är ingen dyster eller obehaglig lägenhet hon bor i, den är full av ljus och glädje. Det tycker hon i varje fall och det är ingen annan som kommer hit. Den är också full av damm och snabbmatsförpackningar som hon omedvetet vadar genom för att komma fram till skrivbordet. Där packar hon upp maten - hamburgare, apelsin, energidrink - och skriver ned dagens händelser i en ny anteckningsbok med vitt omslag. Kat gillar vitt.

Först efter noggrant övervägande skriver hon en rubrik, 'VIR7UES', som får henne att skratta en smula, men sedan flyter bläcket stadigt ända till solnedgången. Hon skriver om sitt uppdrag, sin mission som hon påbörjat och som ska förändra världen, fast hur exakt vet hon inte än, men hon har sett sanningens ansikte och hon kan inte titta bort, och hon skriver om Gud som hon känner, både hans närvaro och frånvaro, och hon är både rädd och säker, och förvirrande det är hur Han alltjämt är både och, båda sidorna av mynten, både stark och svag, både natt och dag, det hänger väl ihop antar hon eftersom Han är både alfa och omega, och hon skriver om sin nyfunne, trofaste vän som hon saknar fast hon aldrig visste vad han hette, och hon skriver om hur fruktansvärt och underbart det är att vara utvald fast samtidigt är valet hennes eget, har alltid varit, där är den där förvirrande dubbelheten igen.

När ljuset blir för svagt för att fortsätta slutar hon och går, med ryckiga rörelser, ut på den lilla balkongen och ställer sig med händerna på järnräcket för att njuta av kvällshimlen. Här, i storstan, får skymningen en massa knäppa färger och konsistensen i den friska luften är säkrast att inte tänka alltför ingående på, men det är ändå en njutningsfylld upplevelse. Hon står orörlig i några timmar och går sedan ut igen. I midnattens stillhet springer hon så snabbt hon kan för att trötta ut sig. Det tar så länge att hon tappar intresset, men då är hon utanför staden och fortfarande full av energi. Hon hittar en sjö vid en liten grusväg och tar ett snabbt dopp. Det är för kallt för att göra sånt här men hon är inte orolig för att bli sjuk. Vattnet bedövar henne och det är precis vad hon vill. När kylan omsluter och genomborrar hennes skinn och luften håller på att ta slut är det allt hon kan tänka på.

Hon ligger på rygg i gräset efteråt och skakar rytmiskt men kan för ett ögonblick koppla av. Den sista rysningen är av välbehag och sedan är hon stilla. 'Sover jag', säger hon för sig själv. 'Har jag sovit?'

I gryningen klär hon på sig och joggar tillbaka. Köper frukost på en hälsokostaffär och äter den medan hon skriver lite mer och ser på teve. På jobbet - Kat är städare på ett stort sjukhus - säger en doktor som heter Peter och som berömmer sig om att bry sig om henne, att hon verkar må ovanligt bra idag. Det har inte hon lagt märke till, men hon säger att hon har sovit så det kanske är därför. Hon visar sitt bästa ihåliga leende och skyndar bort för att städa en operationssal. Allting desinficeras med 96-procentig sprit och ångorna gör henne yr men hon lyckas ändå få rummet att se rent ut. Det är det som räknas.

Hon har lagt undan tillräckligt för att leva på tills planen har fullbordats så hon behöver egentligen inte komma till jobbet, men en del av henne - den mest masochistiska antar hon - njuter av det ändlösa, tröstlösa, själadödande arbetet. Arbetet och kanske doktor Peters klumpiga, narcissiska omsorg. Hon städar hans fikarum idag och skrockar då och då när hon ser hur doktorerna anstränger sig för att respektera henne, betrakta henne - städaren - som en jämlike, en jämbördig människa som inte alls tjänar så lite som en tiondel av vad de gör. Roligast är Peter som vill massera hennes axlar när hon, på deras insisterande, sätter sig för att äta en kaka och dricka en kopp kaffe från deras bord.

Hon låter honom komma nära, det är ju faktiskt skönt, hon blir aldrig masserad annars, och nära kommer han, nära nog att känna lukten av hennes hår, och han drar efter andan för att viska någonting uppskattande om det när hon böjer nacken åt vänster så att den ger ifrån sig ett broskigt krasande. Han rycker till som en jagad mördare när strålkastarljuset träffar hans ansikte och hon skrattar högt.

--2.

Så går ett par veckor innan vädret blir som Kat vill, en riktigt kall natt med ösregn. Hon ger sig ut till den äldsta delen av staden, där skyskraporna knappt släpper ned något solljus ens mitt på dagen till de multnande stenfundament som samhället byggdes på, där gatlyktorna utsöndrar ett smutsigt gult sken som verkar klibba fast vid den våta asfalten på de få ställen där de faktiskt lyser, där skalen av butiker och fabriker stirrar på varandra genom svarta fönstergluggar, där de hemlösa lägger sig för att sova ifred. Hon går tyst och snabbt och ingen lägger märke till henne fast hon går mitt på gatan och spanar. En ensam stackare ligger i ett gathörn med ett helt kvarter för sig själv; hon smyger förbi honom och viker in på en smalare gata där husen verkar luta sig över henne och sträcka sig oändligt långt uppåt.

Parallella linjer mötas i horisonten, minns hon, och tar av sig kläderna och stoppar dem under någon slags hög av sand, textilier, tidningspapper, löv och sladdriga sopsäckar med någonting smältande inuti; samma slags skräp som täcker nästan hela gatan. Så väntar hon fem eller tio minuter medan regnet hamrar på hennes huvud, axlar och skuldror. Hon trasslar ihop sitt hår och gör röda märken på sina handleder med händerna och kryper på sina bara knän fram till den sovande, skäggige mannen. Hon gråter och jämrar sig och lockar honom att ge henne sina kläder; hon har blivit överfallen och hon har så ont och är så långt hemifrån. Hon lägger sig för att vila och låter honom hjälpa, han verkar ju vara en hedersman et cetera och han håller villigt om henne och håller vakt tills han fryser ihjäl, det tar länge, solen skulle vara uppe om det inte fortfarande regnade.

Kat ger tillbaka hans kläder och tar på sig sina egna igen, kysser hans kalla panna och ristar in ordet 'Medkänsla' i tegelväggen vid hans huvud med sin gamla, pålitliga fällkniv. Hennes DNA kommer att berätta vad som hänt, hoppas hon. Det är viktigt att hela bilden syns, det är svårt nog ändå för någon att se mönstret, tror hon. Halvvägs hemma inser hon att det kan ta dagar innan nån får veta och ringer polisen från en telefonkiosk. 'En sån fruktansvärd godhet', säger hon till den anonyma luren, 'han dog av medkänsla till mig. Det kommer att bli fem till förresten', avslöjar hon och skrattar hjälplöst. Snabbt, innan de tror att hon är knäpp, ger hon adressen och lägger på.

Hon skakar av kyla igen när hon kommer hem, tömmer en pappmugg med te och dråsar i säng och somnar innan hon kommer på vad som händer. När hon vaknar är hon på teve, fast det är förstås ingen som vet att det är hon. De antar att mördaren är en man. De antar att han har sett en film för mycket och inte kan skilja på fantasi och verklighet. Hon skrattar sporadiskt och äter små inplastade pajer med söt syltfyllning och sköljer ned dem med vitaminberikad juice och låter sina ord skölja över pappret, sida efter sida.

--3.

Redan innan lunch nästa dag har hon hittat nästa offer, en kufisk ung student med nervösa ryckningar och inga vänner i närheten. Hon övertalar honom om kunskapens imperativ och han följer, förvånad över sitt mod, med henne till ett av stadens största bibliotek samma natt. Hon vet inte var nycklarna kommer ifrån, men de passar och de kommer in utan problem.

I skenet från levande ljus läser han bok efter bok. Hon låter honom inte sova eller äta, och på grund av en högtid är biblioteket stängt och tomt i fyra dagar. Hans kunskapstörst är stor, osläcklig, och behöver knappt uppmuntras alls för att han ska glömma allt annat. Kat strosar omkring, dricker och äter med jämna mellanrum och i största hemlighet, men ägnar mesta tiden åt att hålla studenten sällskap. Han heter Hans, får hon veta, men hon misstänker att hon kommer att glömma det inom kort.

Hon sporrar honom med frågor relevanta till vad han läser, masserar hans tinningar när hon märker hur han spänner sig och slumrar emellanåt på ekbordet, mellan travar av böcker. Du kanske skulle koppla av med lite skönlitteratur, skojar hon. Jag ska i alla fall ta några böcker för mig att ligga på.

Han reser blicken med ett raspande andetag, rättar tillglasögonen och ser på henne. 'Kanske senare. Det här om elektromagnetisk strålning är faktiskt hemskt intressant.' Han sväljer torrt och märker förstrött hur törstig han är, men innan han hinner tänka på att be om ett glas vatten klänger kvinnan på honom, het som ett element, och drar planlöst i hans kläder och frågar så oskuldsfull, så sensuell, om han studerat anatomi, om han har någon kunskap om kärleken, om det inte är dåraktigt att samla visdom i huvudet utan att använda den och om inte teoretisk kunskap utan någon erfarenhet, utan kontakt med världen är värdelös. I sitt utmattade tillstånd vet han knappt vad som händer förrän han tar henne på bordet och hennes nakna, seniga kropp rycker och sprattlar och pressar sig mot honom i fullständig, okontrollerad extas och han kan inte annat än ryckas med.

Efter det somnar han, eller om han nu glider in i koma, det kan inte hon avgöra. Men han vaknar inte när hon klär på honom och sätter honom i stolen med ansiktet i en bok, han vaknar inte ens en dag senare när hans andning ger upp med en papyrusviskning.

Kat tar en bibel och river försiktigt ut ett exemplar av ordet 'visdom' som förekommer ganska flitigt där och lägger det väl synligt intill Hans. Där lägger hon också nycklarna, för Kat är ingen tjuv och de behövs inte för att ta sig ut.

--4.

När hon vaknar, hemma i sängen, känner hon sig ren och utvilad och njuter av att kunna sova och av det kristallklara vädret. Hon försöker lägga upp en mer detaljerad plan, för hon kan inte förstå hur nästa steg ska gå till. Men hur hon än anstränger sig ser hon bara ett myllrande virrvarr av ansikten och händelser i stället för den vanligtvis klart utstakade framtiden. Hon kan inte göra något åt det, tänker hon, så hon går ut och låter framtiden flyta in över nutiden som den önskar. Hennes anteckningsbok blir lika förvirrad.

Ett gangsterkrig utbryter. På något sätt hittar hon och övertalar en maffiaboss att satsa allt på att vinna över större delen av staden. Stora förluster på alla sidor. Kat går från en välklädd ung man till en annan och lockar dem att döda och dödas för sina familjers inflytandes skull.

Plötsligt är hon den enda som står upp i en sönderskjuten restaurang. Lik ligger i högar och hon står i blod upp till fotknölarna. En skallig, gammal gubbe med dålig hy och kulhål i knäskålarna ligger med ryggen mot en vägg och viftar med en pistol åt hennes håll och väser fram någonting om att allt är slut; något storslaget om att han ångrar ingenting, och så helt utan att bli pretentiös skjuter han sig själv i huvudet.

Allt är tyst, förutom några små hantlangares jämranden. Hennes vackra vita klänning är nedstänkt med blod, kommer aldrig att bli ren, tänker hon sorgset, och håret klibbar i axlarna. Kat doppar handen i blod och skriver 'Rättvisa' med stora bokstäver på en vägg.

'Rättvisa är ett så diffust begrepp', säger hon för sig själv och vadar mot dörren. Polisen står därute i långa rader och säger hennes namn. En man med megafon säger åt henne vad hon ska göra men hon kan inte lyda. Hon ser honom i ögonen och han verkar förstå henne på tio meters avstånd; han flackar med blicken och fuktar nervöst läpparna med tungan. Hon går lugnt åt höger, mot närmsta husknut medan tjugo vapen följer henne. De är inte fullt förstelnade men tillräckligt för att inte skjuta direkt.

Fem meter från gränden börjar hon springa, och först när hon kommit runt hörnet slår kulorna in i teglet. Polisen följer efter och hon får sicksacka litet innan hon tar till vänster runt nästa hörn. Här väntar en öppen avloppsbrunn som hon inte kan minnas var öppen förut. Mirakel på mirakel, tänker hon när hon sprungit runt ett tag - långsamt, som i en mardröm - i det höftdjupa, stinkande vattnet och inser att ingen följer henne.

Kat hoppas på att hitta några kläder att byta till härnere - helst rena och torra - men till slut ger hon upp och slinker upp på gatan och in i en gemytlig liten klädaffär. Sedlarna i skon är genomsura, men det är tillräckligt många tusen för att få expediten att förlåta hennes lortiga uppenbarelse och ge Kat tillträde till de inre kamrarna, där hon kan åtgärda den, och ändå få pengar över.

Med en splitt ny kappa, med huva som döljer hennes ansikte, klarar hon att skaffa en biljett och sätta sig på en långfärdsbuss utan några gudomliga ingripanden, och så försvinner Kat spårlöst till en helt annan del av landet. Det är inte lätt att ge upp sitt hem, sina vänner och staden och dess omgivning som trots allt tilltalade henne på många vis, men hon har inte väntat sig att det skulle gå helt utan uppoffringar. Trevligt med lite miljöombyte i alla fall, tänker hon för att trösta sig. Dessutom kommer hon inte att vara helt ensam där borta heller - Kat är inte den som väljer ett mål helt på måfå för en enkel resa.

Sun Tzu säger oss: 'Var aldrig utan en plan och var aldrig beroende av den'.

Innesluten i bussen på väg drömmer hon om ett orört grönskande fält som böljar och sträcker sig från horisont till horisont. Hon ligger på rygg och ser på himlen och har inte ett enda bekymmer i hela världen. Stillheten sänker sig över hennes hjärta. Om hon bara inte var ensam, tänker hon, uppfylld av himmelsblå längtan, skulle hon vara lycklig. Eftersom det är en dröm ligger nu någon vid hennes sida och smeker hennes kind med sin hand. Hon vaknar när hon ser vem det är, vaknar med röda kinder och bultande hjärta.

--5.

När bussen stannar väntar hon ett slag innan hon kliver av. Hon går runt i den nya staden, så lik till ytan men ändå så olik den förra; går runt och runt för att skjuta upp sitt nästa möte. Han kommer att vara arg. Han kommer inte att ange henne. Han kommer att fråga varför hon gör det hon gör. Han kommer att be henne att sluta. Han kommer att ta hand om henne fastän hon inte kommer att göra som han vill. Han kommer att säga att han inte har något val och Kat älskar när han gör allt det där och hatar det, nej hon vet egentligen inte vad hon känner men det är mycket. Så hon skjuter upp det. Det är natt och hon är ensam i en främmande stad men allt Kat är rädd för är att gå hem.

Hon äter på en nattöppen restaurang och tvingar sig att äta så mycket hon behöver fast magen känns spänd och full. Efteråt mår hon dåligt, men inte så dåligt att hon spyr. Hon kommer på att det är ju bara dumt att skjuta upp det och går till sist till det lilla huset på åkern utanför staden.

Ingen svarar när hon ringer på dörren så hon ringer med ojämna mellanrum. Väntar fem sekunder; sju, två, fem, åtta, tre, tre, två, tre, sex, två, femton, fyra, tre och så öppnar han.

'Hur fan gör du', säger han surt men motvilligt imponerad av att ha blivit väckt så effektivt. Han står och sover, nästan, med hårt slutna ögon och urtvättade boxerkalsonger.

Kat står orörlig och kan inte få fram ett ljud, glad och lättad och räddare än förut. Efter ett tag får han upp ögonen och rycker till; ett smärtfyllt uttryck far över hans ansikte.

'Hej, storebror', säger Kat med en ofrivillig liten flickröst och ler ängsligt.

'Lilla syster', säger han och vaknar till. 'Vad har du gjort nu?', säger han sorgset, uppgivet och stiger fram och omfamnar henne. 'Vad har du gjort?' Hon trycker snyftande ansiktet mot hans bröst och blundar och låtsas att han är allt som finns. All kraft verkar rinna ur honom, han tycks uppfyllas av smetiga, sirapslika känslor som tynger i bröstet och gör rösten tjock men det är okej för Kat råkar ut för detsamma och de stödjer sig på varandra och går in och låser dörren bakom sig.

På teven berättar de att hon är beväpnad och farlig och ser du eller har sett henne ska du inte närma dig utan ringa 112, medan syskonen sitter nedsjunkna i en gammal brun soffa framför och Kat försöker förklara varför hon inte kan förklara varför.

'Det är dels kicken', säger hon. 'Ja jag antar att jag är en psykopat som gillar att mörda folk. Men det är inte allt. Jag skulle inte behöva göra det jag gör om det bara var för min skull. Jag försöker visa nåt. Nåt stort och underbart som jag tror att alla vill - nej, behöver se. Det finns inga ord för det, det är därför jag måste visa.'

'Du låter lite som mamma när hon sett Gud', säger Kristian prövande.

'Ja, jag tror jag har gjort det. Jag med. Jag skrev ner alltihop, det hängde ihop fast det var motsägelsefullt, tvåsamheten är en fundamental del av alltihop. . . men den boken har ju snuten nu. Men jag har sett Gud, det minns jag.'

'Och Gud sa åt dig att döda sju rättrogna män?' Fru Kurtz sitter inlåst i ett rum med mjuka väggar, på hemlig ort, men ingen har påstått att hon ser saker som inte finns. I familjen säger de helst att hon ser saker som ingen annan ser.

'Nej, inte direkt. Det är mest min idé.' Hon rodnar blygsamt och ler för fösta gången på hela dagen.

'Vad ska hända', frågar han efter en stunds tystnad, då han insett att Kat inte kan berätta närmare om vad som hänt.

Hon tar frågan allvarligt men blir förvirrad. 'Vad ska hända med vad menar du?'

'Med dig?, med din plan?, med världen?, inte vet jag.'

'Ja...' Kat tystnar så snart hon öppnat munnen, försöker tänka ut ett bättre sätt att säga det. Han förtjänar att veta, såklart, mer än så; han förtjänar att få veta på ett snyggt sätt. Men hon kommer inte på något, så hon säger som en väderpresentatör: 'Jag kommer att dö, planen kommer att fullbordas och världen kommer aldrig att bli densamma igen.'

'Du. . .'

'Jag kanske hamnar i finkan förstås. Får göra mamma sällskap, haha.'

'Men. . .'

'Men om allt går precis som det ska kommer jag att dö. Åh, jag måste hitta ett offer för nästa steg. Känner du någon tålmodig. . .?' Hon glider bort medan hon pratar, rösten krymper och försvinner medan hon lutar sig mer och mer, och när hon vilar mot brodern sover hon nästan.

'Jag har aldrig mått så bra', mumlar hon. 'Aldrig i hela mitt liv. Ta inte bort det för mig.'

Kris sitter still hela dagen och håller om systern och skakar emellanåt av förtvivlan och sorg.

I skymningen vaknar Kat, hungrig och kissnödig. När hon tar hand om sig kommer Kris på: 'Det finns en kille på mitt jobb. Han är snobbig och tråkig och hatar sig själv, har inga vänner, ingen tjej, inga barn, hans familj tycker inte ens om honom. Om du måste döda nån tror jag inte det finns nån bättre kandidat.'

'Du är en fascist i en ängels förklädnad', fnissar Kat och kysser honom på kinden.

'Hur ska du göra, exakt?' Han kan inte hejda den morbida nyfikenheten.

'Jag vet inte riktigt.' Hon återgår till sina stekta ägg och korvar. 'Kanske en sträckbänk, och så skruvar jag långsammare ju mer han skriker, så får han dö snabbt om han är tålmodig. . .'

'Hur i hela Helsingland ska du få tag i en sträckbänk?'

'Såna världsliga problem löser sig alltid. Har de inte en på museet?'

--6.

Till slut hamnar hon i den ensamma killens lägenhet, utan sträckbänk. Hon berättar om tålamodets dygder så länge och så väl att han själv ber henne att pröva honom, och så tar hon en stor, vass köttkniv från hans kök. Hon tar av sig kläderna - bara för att inte få blod på dem, om det kommer dithän, försäkrar hon - och börjar skära.

'Säg bara till när du vill att jag ska sluta', säger hon och han säger ingenting, bara biter ihop och håller i sig i en stång som sitter högst upp i en dörröppning. När han förlorar medvetandet och faller ihop är det med en lättad suck. Pliktskyldigt ristar Kat 'Tålamod' i väggen ovanför honom och tvättar av sig blodet, tar på sig kläderna och går ut i natten. Dörren lämnar hon vidöppen så att någon ska upptäcka honom innan han ruttnat sönder.

Hon rör sig bara utomhus nattetid nu, tänker hon, ledsen över att hon kanske aldrig får känna solen i ansiktet igen. Men natten har sin egen magi.

Hemma igen hittar hon Kris klunkande vodka direkt ur flaskan, och blir orolig.

'Jag vet att du inte gillar när man super', säger han, förvånansvärt stadigt. 'Ha, jag gillar det inte heller. Men jag måste, du är inte den enda som måste göra otrevliga saker.'

'Du vill glömma ett tag, smita undan en bit. Jag förstår', säger hon snällt och sätter sig med honom. 'Det är okej.'

'Ruset springer ur en elementär längtan att träda ut ur tiden, heter det.' Kris svimmar nästan av den mentala ansträngningen att leverera denna lärdom.

'Är det verkligen så hemskt här? I den här tiden?' Hon ser forskande på hans irrande blick och stryker frånvarande handen över hans kind och haka.

'Det borde du veta, det är du som vill ändra på allt.'

'Åh, det är inte mig du vill glömma?'

'Nä, bara världen i allmänhet.' Han fångar hennes hand och kramar den. 'Jag vill inte glömma dig förrän du är död. Inte efter heller förresten.'

'Kommer du ihåg när vi var barn?'

De var alltid närmare varandra än de andra barnen, närmare kanske än syskon borde vara. Kat minns närheten, hettan, den skoningslösa lusten, den oerhörda spänningen, det allra mest förbjudna; den flyktiga känslan av intimitet, av samhörighet. Minnena blandas med verkligheten, fast nära slutet ändras det när hon förbereder sig att bryta hans försvarslösa nacke. Det är det hon måste göra, det är han som ska dö av kärlek, men när hon föreställer sig att göra det börjar hon gråta, tyst. Hon kan inte göra det, men hon vet inte om det är för att han är hennes bror eller för att det kanske tar bort hela meningen om hon dödar någon som är full.

Sedan är det slut och de är barn på nytt och ligger och håller om varandra hårt, hårt, dränkta av ovisshetens skräck. Tänk om någon kommit på dem, tänk om hon blev med barn.

--7.

Nästa natt låtsas de båda som ingenting och Kat berättar att nästa, avgörande steg i hennes plan kräver polisens medverkan och hon ser inget bättre sätt att få kontakt med dem än att helt enkelt gå till stationen och ge sig. Hon ber Kris att stanna hemma, att inte bli inblandad, och litar på att han inte alls ska göra så, och hatar sig själv för att hon utnyttjar honom på det viset

'Försök inte bli dödad, är du snäll', säger Kris. Hon kramar honom och går utan att säga något. Hon känner sig vacker i hans vita linne och vita jeans. Solen lyser och himlen är blå som saknaden själv. En ljum vind fingrar i hennes böljande hår. Kat har aldrig känt sig mer levande.

Receptionisten på stationen känner inte igen henne, och utan identitetshandlingar blir hon avfärdad tills en konstapel kommer förbi och kastar sig på henne, trycker ned henne i golvet och kedjar hennes händer bakom ryggen innan hon hinner säga flaska. Hon förs till ett avskilt rum för preliminärt förhör och pratar mer än någon är beredd på, trollbinder de tre närvarande i timmar. Monotonin bryts av en serie explosioner nedifrån, följda av en kör av pistolskott. Ljudet av grovkalibrig automateld kommer långsamt närmare, två av poliserna lämnar henne och lämnar dörren öppen, så att skriken hörs.

Kris kommer för att spela hjälte, precis som väntat, bättre än väntat. Som en annan Terminator går han systematiskt igenom polisstationens lokaler - och personal - tills han hittar Kat. Hon rör sig för att slå ut sin vakt när gevärspipan tittar fram genom dörröppningen, men denne är beredd och fäller henne till golvet och skjuter Kris med fyra skott högt upp i bröstet. Med skramlande vapen faller han och snabbt är Kat där och försöker krama honom utan händer. Hon stryker sitt ansikte mot hans och viskar ett smärtfyllt förlåt innan han slocknar och doppar tungan i hans blod och skriver 'Kärlek' på hans panna och stänger hans ögon med små kyssar.

Polisen, som aldrig skjutit någon förut, står handfallen med pistolen mellan sina fötter när Kat reser sig upp och vänder sig om. Hon har inte en droppe blod på sig, tänker han förvånad, det är ett mirakel. Hon ställer sig mycket nära den unge mannen, invaderar hans personliga utrymme, och ser på honom med vilda, sårade, fuktiga ögon.

'Han var min bror', säger hon med sin stoltaste, klaraste röst. Bandspelaren surrar fortfarande och bevarar hennes ord och hon vet att detta är hennes sista, största ögonblick och rösten darrar bara lite. Polisen stirrar tillbaka, vågar inte titta bort, vågar inte blinka. Han vet att han redan är död. Han har fel.

'Han dog av kärlek till mig', säger Kat. 'Du har redan gjort mycket som du inte gillar, men nu ska du döda mig också.' Hon ställer sig på knä, fiskar upp pistolen, tar den i pipan och ger den tillbaka. 'I dina händer överlämnar jag mitt liv', säger hon och höjer långsamt armarna som känns som vingar. Hon sluter ögonen och ser bara ljus och vänder ansiktet uppåt. Kulan går in genom näsbenet och sliter sönder mer än halva hennes skalle; döden är ögonblicklig.

I en ficka har hon en lapp med ordet 'Nåd'.

Skriven av: Emil Wikström