Misshandlad

Den lilla flickan stod där framför hennes stränga mor.
Modern höll i ett skärp som hon gång på gång slog mot flickan.
Och trots att flickan var där och skrek, ås fanns hon i ett annat ställe.
Höll en vit gestalt i famnen och grät tårar av lycka.
Hon önskade att hennes mor aldrig skulle sluta slå för att hon ville stanna kvar där hos den vita gestalten.
Men när Rut slutade slå hennes dotter kom Eleanor ner till jorden igen.
Hon blinkade förvånat när hon kände en stark smärta ila genom kroppen.
-Gå till ditt rum, väste Rut med ett leende. Och stanna där i morgon också.
Rut var arg för att Eleanor gått till ett födelesdagskalas när hon egentligen inte fick.
-Och du får bara komma upp om du ska städa nånting, sa Rut mjukt och kramade om Eleanor.
Stel stod hon där och lät sig bli kramade innan hon rusade ner på sitt rum.
Hon satte sig där och fick nåt vildsint i blicken som försvann.
Hon hatade Rut men samtidigt inte, hon är min mamma!
Några ord dök upp i huvudet.
-'' I will not make, the same mistake that you do, aaa a...''
Eleanor började gråta.
Det gjorde hon så ofta, som pärlor rann dem nedför hennes bleka kinder.
Hennes långa blonda smutsiga hår satt som ett åskväder hursomhelst runt hennes axlar.
Hennes blåa ögon stirrade rakt framåt och henens röda läppar hårt sammanpressade med kinden fulla av tårar.
De rann sakta nedöfr hennes kinder när nya rader dök upp i hennes huvud.
-''i loose my way.... And its not to more for you.... I can not cry, because i know that.....''
Eleanors ljusa klangfulla röst höll inte.
Den blev alldles tjock och hon avbröt sig.
-''I watch you die, i heard you cry... Every night.... snyft! I am so yong you.... bu-hu!!! And now i cry in the middle..''
-Vad är det för oväsen? sa en väsande röst. Det är så fullt Elea lilla, vill du öva så får du göra det när du är ute.
Vilket hon aldrig skulle få en chans till.
När Eleanor senare lade sig ner i sängen dök orden upp i hennes huvud.
Detsamma fanns de där när hon vaknade.
Det enda hon ägde var en säng och en bomullsklänning.
När hon bar sig av till skolan stirrade alla på henne med avsmak.
När läraren frågade hur Eleanor haft det i helgen satte hon näsan i vädret och berättade att de åkt till Köpenhamn och åkt tivoli.
Hon berättade alltid såna saker.
Om att hon övernattade hos sin bästis och så.
Eleanor skrattade och berättade.
Men inombords skrek hon.
Alla hatde henne, hon luktade illa och hon borde veta bättre.
Hon led överallt.
Det var en pina att komma hem helt hungrig.
Rut hade förbjudit henne att äta i skolan.
Och ingen mat skulle hon få hemma heller.
Bara ett tag under kvällen fick hon komma ut ur den lilla källaren hon bodde i, för att städa rent.
När Eleanor råkade snubbla över en hink med vatten blev Rut rasande.
-Din jävla äckliga unge! skrek hon. Om gud vetat bätre än att ge mig dig!
Eleanor såg ett tag tårar i hennes ögon innan de blev hårda igen.
Rut kom fram till Eleanor och slängde sitt sko på henne.
Eleanor befann sig i himelen.
Hos den underbara gestalten.
Hon var inte mera ful-Eleanor som hon tyckte.
Hennes hår var mjuk och fin och hon var alldles ren.
Ända tills Rut slutade med att spark och gick sedan till sin man, -alfred.
Kvar satt Eleanor och blödde.
Hon fick göra allt jobb och sedan ligga i kylan och höra Ruts kvävde snyftande röst.
-Jag är.... stackars... jäntan min.....
Alfred försökte henne trösta, men gumman var otröstbar.
Eleanor låg vaken hela natten fölr att lyssna till Rut.
Hon var så hungrig och törstig så magen skrek.
Och hon vågade nog inte glra emot Rut.
När Eleanor trött nästa morgon begav sig till skolan somnade hon två gånger.
Till slut skickade läraren henne hem.
-Du behöver vila, sa hon.
Men Eleanor fick aldrig vila.
Hon fick skura, rengöra fönstren, diska, laga middag och rengöra allt annat.
-Jag har en present till idg, sa Rut mjukt. För att stilla lite av din huger får du se på när jag och Alfred äter.
Hungrigt satte Eleanor och stirrade på Rut som smaksade i sig mat av alla slag.
Men Eleanor röde inte maten.
Hon var för rädd.
Hon fick inte sova den här natten heller, utan frukost begav hon sig till skolan.
Tredje dagen utan mat.
Nog hade hon druckit ett par glas vatten, men det var också allt.
Hon orkade knappt stå på benen.
Plötsligt föll hon ihop.
Alldeles livlös låg den stackars misshandlade flickkroppen där.
Hon hade klarat sig länge, men en elvaårig flicka som hon kunde inte klara sig.
Hon låg där och såg vitt.
Inget alls.
Bara önskade att hon var död.
Men det tog en himelens långt tid.........
När magistern fick syn på det här blev han panikslagen.
-Ring ambulans elelr polis, vadsomhelst! skrek han.
Eleanor låg där emd slutna ögon och undrade varför hennes mamma Rut någonsin var så elak.
Ändå älskade Eleanor sin mamma mer än något annat.
Plötsligt var Eleanor i ett vitt rum och kvinnan satt böjd hos henne.
Med långt svart hår, bruna ögon ,vita framtänder och en lång vit klänning.
Hyn var alldeles blek och hon var troligt vacker.
När Eleanor sträckte ut händerna mot henne försvann hon.
Det var illa, läkarna var oroliga på om Eleanor skulle klara sig.
Hennes bästis Massie var utom sig av oro.
Satt där och tuggade nervöst på sina naglar.
Plötsligt kom en doktor gående, med nerböjt huvud och besvikna steg.
Han kom fram och höjde huvudet.
Så spreds sig ett leende på hans läppar.
-Flickan, må gud vara med henne.
Han log stillsamt.
-Är hon död? frågade Massie.
Läkaren skakade på huvudet.
-Inte än, viskade han. Men hon ska.
Massies årar började rinna.
-Men först ska hon veta någonting, sa läkaren, du kan gå hem.
Eleanor låg på sin sämg och stirrade i taket när läkaren kom in.
Han satte ett litet brev i Eleanors hand.
-Läs det snälla, flickan min.
Med sina sista krafter lyfte Eleanor brevet.
''Kära dotter,
Vet du vem detta är?
Det är din mor.
Det är inte Rut, utan jag är Rostaine.
Din riktiga mor, du är nu säkert femton år när du läser detta.
Och jag vill säga förlåt för att jag gav dig till Rut.
Men jag lider av anorexia och jag kommer snart dö.
Jag älskar dig verkligen, Eleanor.
Fast jag kanske inte längre finn, min älskling.
Du betyder allt för mig och jag hoppas Rut varit en bra och snäll mor.
Med all kärlek- Rostaine.''
Eleanor log för sig själv, sänkte armen och brevet föll från hennes hand.

Nu satt hon där och kramade om kvinnan.
Men nu visste hon vem det var.
-Mamma, viskade hon.
-Det är dags att gå, älskling, viskade Rostaine. Dags att flyga till rikedomen...
Eleanor log mot sin mamma när de färdades.
Nu skulle hon aldrig känna smärta, utan vara lycklig med sin mor i paradiset.

Skriven av: Tamara