Misstolkad incident

En mörk dyster vinter natt sveper sina iskalla vindar utanför fönstret med ett hastigt sus. Ännu en vardag som har flutit förbi utan någon vidare har märkt något alls överhuvudtaget. Varför är vuxna så blinda?

Jag vankade fram och tillbaks på det kalla köksgolvet i dryga 2 minuter och tänkte för mig själv, vad jag skulle ta mig till utan henne. Det är dags att gå och lägga sig intalade jag mig själv, kroppen känns tyngre som om att gravitationen håller på att jävlas med mig. Gamla lakan, täcken och kudden byttes ut i förrgår. Jag kan inte sova på något från henne som hon gjort i syslöjden och givit till mig. För då påminns jag om…
Jag känner mig trött och sömnig som en långsam sengångare.
Allting upplevs så meningslöst och väldigt onödigt, meningen med livet har tappat sin totala innebörd.
Det känns numera lönlöst att stiga upp på morgonen, skölja sitt ansikte med varmt vatten och ta ett glas kall choklad innan man går iväg till skolan. Känslorna började långsamt föda upp en gråt i halsen. Aldrig sedan föräldrarnas skilsmässa året innan, har jag känt mig så här deprimerad.
Det känns som att drunkna och tyna bort i det varma vattnet på morgonen. Jag är död inombords. Endast skalet på utsidan reflekterar min närvaro.

I klassrummet känns det svårt att andas, efter incidenten som ständigt erinras. Frågade min lärarinna med en sorgsen blick i ögonen, om jag fick gå hem lite tidigare idag.
Genast fick man ta ställning för sin ogenomtänkta fråga, varför? Har det hänt något? Det kändes inte alls bekvämt att svara på frågorna. Så, jag vred huvudet 180 grader till höger & vänster med ett pinsamt nedlåtet utseende på mitt förmultna ansikte och uttalade ett skarpt nej. Med kvicka stora uppmärksammande steg gick jag ut ur klassrummet och såg aldrig mer tillbaks.
Min lärarinna förstod säkerligen inget och stod kvar med de stora uppspärrade ögonen som en tyst uggla på natten i jakt efter föda. Hon gjorde inte försöket att följa efter och reda ut saken med mig. Hon visste inte att den här lilla scenen som jag ställde till med har att göra med incidenten. Hon vet Ingenting. Ingen vet.

Det känns så ofattbart svårt att hålla tillbaks gråten och incidenten som nu mer har blivit en dold hemlighet med tiden. Jag måste lätta mitt hjärta för någon. Men vem? Ingen är hemma och morsan har sina egna problem med att betala räkningarna. Allt jag höll kär i mitt normala lilla patetiska liv har nu försvunnit. Samtalen, skratten, hemlisarna, tilliten, förtroenden, sällskapet mm, Min bästa vän!!! Jag borde ha förstått bättre, när jag insåg vad det skulle kunna leda till. Allt är mitt fel. Hon kommer aldrig mer tillbaks. Om jag bara visste innan, vad som hade pågått mellan NO-läraren och henne. Hur kan man vara så oerhört blind som en vuxen?

Djupa andetag byttes ut mot de kristallklara frostvindarna utanför huset som skulle innebära att isen är på väg och hösten har närmat sitt slut.

När bästisen inte dök upp på biologi provet onsdagen 09:35 som bestod av genetik, läran om arvsmassan blev jag verkligen orolig. Lika orolig som en lejon hona blir när en av hennes ungar saknas i stammen. Hon brukar alltid tala om för mig i förväg i fall det är så att hon möjligtvis inte kan komma. När jag inte fick hennes samtal, förstod jag redan då att någonting hade hänt.
Jag kan inte förklara direkt hur. Det kändes bara så.

Det här är inte första gången som hon inte dyker upp på lektionen. De tidigare gångerna hade oftast en förklaring till varför hon inte dök upp. Men förklaringarna var ibland ologiska och helt absurda som t ex: (sms) Hej! Jag kan tyvärr inte komma idag, ledsen. Först då trodde jag henne men när upprepandet av oanmäld frånvaro steg så började jag blir ännu mer orolig.

No läraren visade inga tecken på att hon saknades eller tog tiden att fråga mig, var hon höll hus eller varför hon inte kom på lektionerna längre. Det här var ett tecken som jag skulle komma att upptäcka och förstå senare vid lag.

Upptäckten började med utflykten förra veckan, där vi fick i uppgift att studera växternas överlevnad i den kalla vintern. Hela klassen var samlad ute i skogssnåret som små fågelungar i väntan på födan från mor/far. När läraren bad mig komma fram och förklara inför klassen hur växternas överlevnad samverkar med fotosyntesen, blev jag helt stum.
Hon steg därför fram istället för mig och berättade för hela klassen hur processen går till. Läraren tog tag i hennes torra vita vantar och steg några meter ifrån klassen så han kunde byta några ord med henne. Jag försökte komma närmare och lyssna på vad de diskuterade om men samtidigt blev jag sjasad iväg som en katt blir när den gjort något dumt. Efter deras privata samtal som pågick i 7 -10 minuter, visste jag att det var något allvarligt. Det jag inte kan undgå är att hon kom ut med små regn liknande tårar och ett vridet ledsamt ansikte från det sista samtalet med läraren. Stämningen mellan oss var väldigt nedstämd och det kändes som att jag hade orsakat detta i och med att jag vägrat tala inför klassen.
Därför var jag rädd av någon konstig anledning att fråga om vad som hade hänt och bytte därför ämne. På vägen hem, såg jag de blanka himmelfärgade klarblåa tårdrypande ögon som jag aldrig tidigare hade skådat. Det kändes som att det var sista gången jag skulle få se dem igen.
Av: Asheq

Skriven av: Ashepr0