Publicerat
Kategori: Novell

Mitt eländiga liv

Idag är jag 22 år gammal. Jag är nikotinberoende, alkoholberoende och sockerberoende.
Jag vet att man inte ska skylla ifrån sig, men i detta fallet måste jag. När jag tänker tillbaks, har min syster varit den som satt skott i det jag kallar, ett hemskt liv.

Allt började med att min syster, som är 4 år äldre, umgicks med sina vänner i ett s.k. gäng. Detta gäng var då 16 år gamla och uppåt, jag var då 12 år. Det var en fest, alla var samlade, min syster drog med mig och det var då jag fick min första fylla.
Det var inget märkvärdigt, mer än att jag gillade känslan så mycket att jag ville vara med nästa gång de skulle ha en fest.
Jag tror det var tredje gången jag var på deras fest, tredje gången jag hade druckit sprit, då jag fick pröva på att röka.
Eftersom båda mina föräldrar rökte då, så kunde jag, till skillnad från andra, dra halsbloss utan problem. Jag blev självklart yr och lite illamående och upplevde för första gången det som kallas för ”nickokick”.

Det blev sommar och jag var då 13 år gammal, mina vänner i min egen ålder, började spendera mer tid med varandra. Hade det inte varit för att min bästa kompis flyttade till Stockholm, hade jag aldrig sökt mig till min syrra för att umgås med någon.
Jag började snusa och röka allt mer, precis som spriten, så rann det ner i min hals och satte stop för min ”fotbollskarriär”. Vet egentligen inte om man ska kalla det för karriär. Jag var inte speciellt bra. Jag var som en Stefan Schwarz på plan, ettrig och hungrig på att slakta motspelaren. Och när man lirar i knattelaget och upp till 15års ålder så får man inte vara hur aggressiv som helst på plan. Man kan kalla det ungefär som damhockey. Minsta lilla kroppskontakt och du åker ut med en tvåminutersutvisning, och på fotbollsplanen blev det gult och ibland rött kort.
Ordspråket, ”Synden straffar sig själv”, passade bra in hos mig. I alla fall när det gällde på fotbollsplanen. Hårt in i alla närkamper resulterade sedan i att jag fick problem med mitt knä.
Läkaren tyckte jag skulle hitta en annan aktivitet som inte belastar mitt knä lika mycket. Lättare sagt än gjort. Det fanns inget annat jag vill göra. Hockey var uteslutande, liksom innebandy. I och för sig, så hade inte hockey varit något för mig ändå. Jag är som Bambi på is. Får nog tacka min gamla lärarinna för min platta rumpa. Tvingade en hela tiden att åka skridskor, trots att man inte kunde, eller kände för det.
Jag och en annan förvriden och utstött person, fick åka skridskor med hjälp av en kon. Orange, ful, stor och hemsk kon, som har gett mig ett smeknamn som dras upp än idag.
Men sånt bekommer mig inte längre. Jag vet numera att jag är bättre än alla andra på denna planet.
För att återgå till avbrottet från min s.k. fotbollskarriär. Jag slutade helt och hållet med allt som var ansträngande. Min kondition försämrades, min kropp växte till nåt som är enormt och jag blev väldigt trött på skolan. Det är inte lätt och vara överviktig och gå på högstadiet på samma gång. Det är här som barn blir äldre och mognare. Vissa tidigare än andra, som senare blev mina vänner. De stod upp för mig när jag blev mobbad eller utstött.
Jag kände mig inte hemma någonstans på skolan. Alla de ”coola” var ute och rökte och snackade om fester de hade varit på i helgen som var. Jag ville också vara där ute och snacka om vilken fylla jag fick, vad jag drack, vilka bröst jag tog på.
Syrran gick nu på gymnasiet och blev mer vuxen än vad jag någonsin kommer att bli. Nu var det stopp med spriten, cigaretterna och annat skit som hon bjöd på förr. Min syster blev en extramamma till mig.
Jag kunde inte röka eller dricka sprit när hon var i närheten. Men jag ville så gärna bli en av dem ”coola” ute på rastgården.
Jag började länsa farsan på hans sprit och cigaretter och drog med det till skolan. Självklart visste mina föräldrar om att min syster var en liten ”partypingla” på den tiden. Så hon fick ta allt skit av det jag gjorde och hade tagit. Jag måste ge lite credits till syrran för att hon inte skvallrade, trots att hon hela tiden ville att jag skulle vara fri från allt skit hon var fast i.

Sista året på högstadiet och jag var äntligen en av de som ansågs vara de coola på skolan. Jag hade visat att jag var en rebell, jag rökte, jag drack, jag svor och jag sket i allt som hade med skola att göra. Inte riktigt sant ändå. Jag ville såklart komma in på gymnasiet. Ni vet inte hur mycket skit jag hade fått ta där hemma annars.
Jag pluggade som fan med matematiken, svenskan och engelskan. Lyckades att få ett uselt godkänt och kunde knappt komma in på gymnasiet. Man får väl tacka den person som tyckte den utbildningen jag hade valt, inte var något för han. Det var så jag kom in.
Första året var skit. Här var det fullt av brats från Höllviken, Vellinge och Ljunghusen. De slängde pengar runt omkring sig som deras föräldrar hade gett dem. Jodå, jag hade också fått pengar av mina föräldrar, men det rörde sig bara om 20-40 kr. Inte som bratsen med sina 100 spänn.
Nu var det vice versa. Killarna från träsket ner i Höllviken blev genast populära hos tjejerna, de fåtal tjejer som gick där, och jag var nere från tronen igen. Jag var som en plebej åt de romerska kejsarna. Allt slit och allt skit jag gick igenom var för ingenting.
Jag kunde faktiskt vid den tiden slutat med att röka. Jag var inte alls beroende som jag är nu.
Men det gjorde man inte. Man började umgås med sina klasskamrater som drog en på fester och man stack till Köpenhamn efter skolan. Herregud, jag hade 850 kr varje månad att leva på då. Nu får man med fjorton lakan varje jävla månad och känner sig fattig som en kyrkråtta.
Och inte har jag några dyra räkningar heller. Bara två limpor varje vecka, fulltanka bilen varje vecka och utgång varannan vecka.

Men det med gymnasiet glömmer jag inte. Började andra ring och jag orkade inte mer.
Bussen som stannade utanför skolan gick i nåt som kallas för ”ringlinje”. Den går bara runt hela tiden utan en slutstation. När jag inte orkade med en lektion var det den bussen jag åkte med. Inte ett varv, utan flera. Busschaufförerna tyckte väl säkert att jag var en idiot som inte hade bättre för mig än att se Malmö från ett bussfönster.
Mina betyg då var väl inget att skryta om. Av 25 ämnen lyckades jag få ett godkänt och resterande, tja, de vill jag inte avslöja, men de var lägre än godkänt.
Jag slutade med buller och bång. Började praktisera på ett skitföretag där man levererade kontorsmaterial till företag runt om Malmö. Idioten jag jobbade med, han var bara en idiot, kort och gott. Vem i all sin dar, lånar en kvällstidning och äter bananer med ett läkemedel som får en att skita ut all de fett man käkat? Jo, idioten gör. Han var smal som en tändsticka och påstod sig vara fet. Herregud, antingen är han blind eller så är han blind. Där satt jag bredvid han och såg ut som globen jämfört med han som såg ut som kaknästornet.
Så de företaget lämnade jag utan att höra av mig.
Det var då jag började se mig om efter sprit, igen. Farsans barskåp räddade mig många gånger när allt gått åt helvete.
Klockan var runt 10 och jag var redan full som ett as. Min studievägledare ringde och skällde väl ut mig antar jag. Kommer tyvärr inte ihåg så mycket men det slutade med att hon grät i telefonen. Det var nog för hon var gravid eller nåt. Man bör inte gråta för att en idiot inte sköter sig på sin praktik. Men i alla fall, hon ville att jag skulle se mig om en annan praktik.
Jag fick berätta det för min farsa och han fixade mig ett praktikjobb som en fastighetsskötare.
Tidigare hade syrran varit där och sommarjobbat och tjänat sig en liten slant. Hon tyckte stället var helt okej och jag tackade självkart ja, jag hade väl inte något annat val.
Första veckan var jävligt skönt. Farsans vän och min chef då, var på semester och jag fick jobba med min idol i arbetslivet, Mr Glidare. Latare och slöare person fick man leta efter. Han och jag hade samma tempo. Vi kom överens med allt och vi gjorde praktiskt tagit inte ett jävla skit under två veckor. Lite städning på gården och lite gräsklippskörning var väl det man gjorde. Underbart säger jag er.
Det bästa av allt, det var så under mina 14 månader jag var där.
Det var då jag började röka mer och dricka mindre. I alla soprum vi städade, tog man sig ett bloss eller två. Livet började bli ljusare igen. Mamma och pappa var stolta över mig. De såg inte den globen jag en gång var, jag var mer som en basketboll. All den ansträngning jag utförde på jobb fick mig att gå ner i vikt. Det vill säga, all de springandes mellan varje soprum fick mig att gå ner i vikt.
Sista veckan på jobb var rätt skönt. Man var en i gänget, man slappade i skuggan och man såg framemot att börja skolan igen. Samma skola och samma program, men med nya fräscha och förhoppningsvis, mer normala än de andra.

Skolan började och jag hamnade i samma klass som de ”coola” från högstadiet. Nu äntligen trivdes jag i skolan. Här fanns det inga från träsket där nere vid Östersjön. Här fanns det rediga grabbar från förorter och lyxkvarter.
Trots att man fixade sina dåliga betyg från tidigare så hann man ändå med att dricka sig redlös full varannan dag.
Nu i andra ring (för andra gången), var jag fast med rökningen och mina jämnåriga vänner gick mot sitt slut och det var dags för studentfester. Fyra stycken studentfester avverkades inom en vecka och jag började sukta efter sprit mer och mer. Veckan efter var jag på ytterligare tre stycken och i samma veva hade jag skolavslutning. Man vill ju fira när man är ett år närmare en student, så det blev Köpenhamn och Christiania.
Tog båten över och vid första butik, köpte man sig en back öl. Vi var runt 10-15 stycken killar som hade en back var och vi släpade dem till Kongens Nytorv i Köpenhamn.
Där satt vi och bara lapade sol och spanade på tjejer och bara levde. När vi var ordentligt fulla och klockan började närma sig kväll, släpade vi oss ner till Christiania och käkade svamp.
Det du… det var bajs.
Jag kände ingenting speciellt. Bara att jag såg några underliga små män som spelade fiol. Jag vill låta det vara osagt om det var en hallucination eller om det var på riktigt. Man vet aldrig med Köpenhamn. Där finns det alla sorters människor, stora som små, fula som snygga och nyktra som fulla.
Min polare som är en hejare på att ragga, trodde han var någon bergsklättrare. Han besteg någon konstig jordklump mitt på en äng. Men hans raggningsrepliker slår nog det mesta.
Han satte sig bredvid två tjejer på Nyhavn efter att vi varit på Christiania.
Han frågade dem kort och gott om dem hade sina morsor med sig. De bara tittade på han som om han vore cp-skadad eller nåt. Han trodde säkert han hade dem på gång och forsatte med att fråga om deras telefonnummer, för att han var kåt som ett jävla djur.
En sak i taget. En tjej vill inte veta hur kåt du är och de vill absolut inte ha en rödögd, vinglig gymnasieelev efter sig. Men han gav oss ett gott skratt.

För att återgå till mitt elände till liv så hoppar vi fram en bit till tredje ring och den siste månaden i skolan. Nu har jag fått mersmak av både alkohol, cigaretter och godis.
Godis som var min tröst under hela högstadiet och början av gymnasiet har fått mig att bli beroende av det socker som finns i godis. Ni skakar säkert på huvudet nu. Men så är det, man kan bli beroende av socker. Var och varannan dag blev det ett kilo lösgodis för hungriga jag och jag ville ändå ha mer varje gång. Man ökade i vikt, igen, och man började tvivla om hur sitt liv kommer att se ut om 20 år. Ensam, kåt gubbe som behöver en kvast för att kunna nå saker och ting, för att magen har svällt upp så mycket, att det krävs en maskin för att bocka sig. Nog för att man tänker negativt hela tiden, men just då kändes det som det.
Inte blev det bättre av att alla tjejer man träffade såg mig bara som en vän och inget annat. Tråkigt nog, blev man störtförälskad i sin s.k. vän.
Söt och liten akrobatisk tjej som gärna vill stå i centrum. Hon gillar att ta hand om andra, bryr sig om andra, men tål inte ens tanken att guppa täcke med en späckig och finnig kille som är lika blek som en albino. Man vill inte visa upp sig på stranden heller. De skulle ha knuffat ner mig i vattnet igen som en strandad val.
Ni kan bara gissa vad man gjorde när man fick reda på att jag bara var en i mängden av hennes vänner, man tog till flaskan.
Nu ökade cigarettintaget ännu mer. Från ett paket om dagen till två paket. Och nu snackar vi inte om kärringröka som light och andra överbilliga, självrökande och smakfattiga cigaretter.
Nej, för här röks nåt om tron att man blir vad man röker, Prince. Eller ja, röd Prince för att vara exakt. Allt annat kan brinna i helvetet där det hör hemma. Gott är det förståss. Men hade man vetat bättre att de är farligt för en (ljuger om jag påstår att jag inte visste om riskerna, jag ville bara vara ”cool”) hade man aldrig börjat med skiten. Synd man inte bor i USA, då hade man tjänat en förmögenhet genom att stämma vissa företag.

Nu var det om sista tiden i skolan. Man drog ut på krogar på Möllevångstorget, Lilla torg eller helt enkelt det bästa, Köpenhamn. Man drack ännu mer än vad man gjort tidigare, man ville festa och fira att man snart slutar skolan och ska börja om på ett nytt liv, ett arbetsliv.
Vad hade jag att se framemot egentligen?
Vill någon jävel ha mig i sitt team, en som inte kan multiplikationstabellen eller stava till några politiska ord.
Jag förträngde tanken om min framtid och koncentrerade mig bara på att ha kul, nu, med mina vänner. I samma veva var jag full i Köpenhamn, segelbåtarna på Nyhavn, guppade fortare än någonsin och den lilla figuren framme vid fören kallade på mig och ville dansa med mig till rytmen av guppandet. Det låter kanske dumt och så vidare. Men i själva verket så var jag bara full, inte påverkad av någon sorts drog… än.
Jag kastade mig ner på båten och tog tag om figuren, detta fallet en madonna. Det blev inte långvarit, får jag ta och berätta. Polisen i Danmark kom och jag hamnade i fyllecellen. Inte så speciellt roligt för en svensk. De hatar verkligen svenskar. Men en sak hjälpte mig. Jag kan för fan danska!
Lite övertalning och lite bönande så fick jag äntligen lämna polisstationen. Men var illa tvungen att ta båten över. Polisen trodde visst inte på mig och körde mig därför till terminalen. Väl på båten kom allt jag hade ätit i Köpenhamn, en usel korv. En korv som inte stannar i buken är ingen bra korv. Tänk på det.
När man kom till Malmö, ringde min mobiltelefon. Det var en klasskamrat som ville att jag skulle komma till en fest. Jag bad en polare till mig att möta mig vid Central Stationen så jag kunde få köpa lite av hans sprit. Han har hela jävla bagageluckan full med polsk vodka. Skit i samma var den kommer ifrån, inte tänkt snacka med flaskan. Även om det har hänt en gång för längesedan. Fyra år sedan skulle jag tro, då syrran tog sin student (ja, hon hoppade också av). Borta vid Södervärn började jag halsa en 75 cl vodka och jag mådde toppen. Så jävla bra att jag däckade på en liten gräsplätt bakom några buskar. Låter som en värsta fjortisfylla, må hända att det var.
Vaknade till lagom till bussen hem kl. 1. Kom hem och där satt mina päron och frågade hur min kväll hade varit. Jag svarade att den var lugn. Man vill inte göra dem oroliga när man är hemma i tryggt förvar. Även om jag inte kunde dölja kräkresterna på ben och skor så anade inte mina föräldrar något annat än att jag inte kan hantera sprit.

Studenten var inget märkvärdigt. Vodka i stora mängder, men inget mer. Jag var nog den som tog det lugnast på sin egen student. Man vill väl inte slita ut sig nu när man har ett jobb som väntar. Nu var det även två år sedan mina föräldrar såg mig tända en cigarett hemma, småchockad var dem allt. Fast farsan ville dölja det med sina dumma och ointelligenta kommentarer, så var han ändå rätt chockad. Alla dessa gånger han skrek och hade sig till syrran när några cigaretter fattades, visade sig vara fel. Det var jag som hade snott dem, inte syrran. Hon har väl egna pengar, egen lägenhet och en unge på gång. Fast inte då, men hon hade i alla fall ett jobb då. Eller, ett sommarjobb, där alla pengar åkte till en resa. Nåväl, det var jag som hade tagit dem. Punkt slut.

Två somrar var jag utomlands och festade. Det behövs inte dras upp, alla vet redan vad som sker där nere. Strula runt med en massa blåsta, sommarkåta och skabbiga tjejer och en helvetes massa sprit. Så är det när man är ung. Man har bara några saker i huvudet, fitta och sprit. Kanske bröst med. Fast de ser man överallt numera så fitta får bli primärtanken. Hur man hade råd med sånt var ju självklart att man sommarjobbade och sparade. Och denna gång sommarjobbade jag direkt efter studenten, jag ville inte att företaget skulle köpa grisen i säcken, så jag kom med detta förslag om att låta mig sommarjobba och sedan kanske ta en anställning. Slit och åter slit i 3 veckor och jag fick inget fortsatt förtroende där. Tur är väl det. Hade jag fortsatt, hade jag säkert tagit rörtången och drämt till chefen. Pajasen till chef, är en speciell man. Klockan fyra skulle vi sluta och det hände man blev klar tidigare, då gick man tidigare. Man satte sitt eget schema och jobbade efter det. Men pajasen tolererade inte sånt. Så han satte sig i en buske, filmade oss klockan tre och visade i sin tur för sin chef. Han som ägde företaget förstås. Han var en god och ärlig man, jag gillade han som fan då, även nu. När han såg videon, blev han ursinnig, på pajasen. Så, han fick kicken och lever väl säkert på socialbidrag nu. Kanske inte. Men han är i alla fall ökänd i Lund., där han bor. Så han kan gott ha ett helvete den jäveln.
Slutet av augusti fick jag tre månaders uppsägning och fick gå hemma dessa tre återstående månader. Skönt som fan. Tänk dig att ligga i sängen och ändå få betalt!
Jag trivdes som fisken i vattnet. Handen i handsken. Mannen i kvinnan. Strålande rent ut sagt.
Man fick en fin dygnsrytm med. När klockan närmade sig läggdags för andra, vaknade jag till liv. Man levde och hade om nätterna. Verkligen. Inte många som var vid liv då. Man rökte och rökte och drack och drack. Sen kom det nåt roligt. Man träffade kvinnofolk och andra typer. Man började spendera tid med dem. Två års arbetslöshet och bara festande hela tiden är inte nåt jag rekommenderar. Jag är totalt utbränd redan. Trots att jag inte gjort ett jävla skit.
Man började experimentera lite på krogar och nattklubbar. Nya drinkar, nya cigaretter och framför allt, nya droger. Ecstacy, kokain och cannabis. Av det jag prövade, gillade jag bara Ecstacy och MDMA. MDMA är ett rena slags Ecstacy som är i pulverform, i alla fall det jag tog. Smakade skit, ungefär som en Alvedon som smällts på tungan. Urk!
Men de var skönt med Ecstacy. Jag tog på tonerna när musiken strömmade ut ur högtalarna, jag smekte golvet med dess damm och tyckte de kändes mjukare än bebishud. Jag gjorde en jävla massa då. En kväll var vi på Wonderland. Vi skulle egentligen inte dit, utan till nåt skitställe där småungar samlas. Men där var stängt, drog vi vidare till ett annat ställe. De hade gayafton och där kom vi fan ta mig inte in. Trots att jag smekte vaktens pung och snackade dirty med han. Så det blev Wonderland. Jippie, säger jag. NOT!
Kom dit, jag var bra full och hade nyligen tagit en E-tablett. Där i kön stod en gammal gubbe och ville in på ett ställe för 20-åringar. Jag och började självklart snacka med han. Nu var jag mitt i ruset om man säger så, glad och så jävla på G. Mitt leende som jag hade på läpparna kunde misstolkas och det gjorde väl säkert det med. Gubben berättade för mig att han hade rosa tangakalsonger på sig. Som om jag ville veta det!
Men han berättade det och väl inne på skitstället bjöd han mig på en öl och gav mig 200 kr i spelmarker till blackjackbordet. Nu var jag hans lilla boytoy.
Som tur var kom min polare och drog mig undan. Satte mig i baren och där knyckte jag en massa tändsticksaskar.
När vi sen började tröttna, ville vi få oss en bit mat. Då gick vi till Stippes. När vi sedan passerade lugnet var det en massa uteliggare där. Så jag passade på att slänga tändsticksaskarna till dem. Jo, jag är rätt omtänksam ibland. Vi kom äntligen fram till Stippes och jag beställde en hamburgare. Var dock inte hungrig men jag beställde en ändå. Smakade skit, så jag slängde ner den på golvet och bad ägaren att slicka upp det och jag åkte ut med en portning i ryggen. Då blev jag inte glad längre. Vet inte varför jag betedde mig sådär på Stippes, men nu var det i alla fall gjort. Såg en taxi och kastade en metalletui på den medan min kompis kom ut för att se hur det var med mig. Han försvann lika fort igen då rutan på taxin gick i sönder. Taxin stannade och jag visade mig stor, så som fåglar gör när de möts av en fiende. Det lyckades, jag fick min etui tillbaks och jag kände mig odödlig. Jag kastade mig ut framför en annan taxi och han blev så rädd att han nästan började gråta. Man såg hur hans ögon blev röda och glansiga i de dunkla gatuljusen. Efter någon kvart backade han tillbaks och försvann. Vi hade bara stått där och haft en liten ögonduell. Vem av oss skulle lämna vägen. Jag har en fördel då man blänger ut sin hund hemma för att öka respekten och inte låta skiten bli för dominant. Jag var nu, king of the street!
Nu kom polaren tillbaks med tjejkompisarna. De skulle hem till sig och vi skulle hem till oss, eller, var sitt, men på samma håll då. Jag såg hur rädda de var för mig. Ville inte skada dem, men jag retade mig på dem för att de vägrade ge mig en kram. Som vi alltid brukar göra. Så man tände väl till IGEN och skrek att de skulle dra åt helvete. Moget? Inte det minsta.

Nu var det så att jag missuppfattade det hela när vi letade taxi hem. Min kompis, ville att vi skulle åka svensk taxiBIL hem Alltså, SAAB eller Volvo, vi gillar komfort bättre än något annat. När vi gick och letade trodde jag något helt annat. När det stannade en taxi vid oss, så jag gick fram till taxin och öppnade dörren. Han i taxin frågade vart jag skulle och jag tittade på han.
”-Vi ska inte åka med dig. Du är inte svensk.” Sa jag efter att ha missuppfattat det hela som sagt.
Han blev rasande och hotade med att polisanmäla och så vidare. Han tog sin mobiltelefon och tog foto på mig och sa att jag är portad från hans taxi. Men vad trevligt. Hur ska jag nu kunna få tag på taxi i Malmö hädanefter?

För det kryllas inte av taxi i Malmö och inte heller svarttaxi! (Jag älskar sarkasm!)

Innan utgången den kvällen var vi på förfest hos någon tösabit. Satt i köket och snackade med en kille och vi hade ändå rätt kul. Vi fortsatte med att skoja friskt om saker och ting. Men sen när vi skulle gissa våra ålder (vi visste redan hur gamla vi var, det var bara på skoj), kom en tjej in i köket och tyckte det var kul och gissa ålder. Skulle jag tro.
Hon frågade oss och killen jag satt med var diplomatisk och svarade mellan 18-19 år.
Jag däremot, kan inte hålla käften. Jag är en sån där tala-först-tänka-sen-kille och slängde ut mig något rätt bryskt.
”-Med tanke på dina kycklinglår och dina outvecklade bröst, högst 16 år. Och borde vara hemma vid denna tiden.”
Har ni sett Homer Simpson när en kille säger till han att det är fri mat i cateringsbilen och bara var rök kvar av Homer?
Så såg det nästan ut när hon drog, gråtandes och annat mög.
Nu blev jag rätt paff och hade självklart inte väntat mig något sånt. Jag gick för att leta reda på henne, men kunde inte hitta henne. Tog tag i armen på en annan tjej och frågade hur gammal hon egentligen var. Inte fan kunde jag gissa på 21 år. Hon såg knappast ut som en 20-åring. Snarare en barnrumpa. Kanske skulle ha satsat på henne. Tänk dig när man ser ut som ett russin och är gift med henne, som ser ut som en 30-åring när hon i själva verket är 60+.
Inte fy skam det!
Men för att återgå till henne. Jag gick ut och letade men kunde inte se henne. Precis när jag sket i att leta efter henne, såg jag något fladdrande förbi, längre bort.
Den röda och skrikiga rosaaktiga kjolen försvann snabbt mot motorvägen. Nu stod jag som ett frågetecken och undrade vad hon skulle göra. Motorväg, en gråtande tjej. Det kunde bara sluta illa.
Jag for dit fort som fan. Stackars grannar som sov. De måste ha vaknat när jag sprang förbi med tunga steg. Kan nog tänka mig någon som for upp då och skrek, ”JORDBÄVNING!”
Nåväl. Jag kom dit till motorvägen och såg henne stå mitt på vägen. Nu hade jag en jävla tur.
Hade det kommit en bil så hade hon varit ett fint emblem på motorhuven och jag hade varit skälet till att hon velat ta livet av sig. Det hade jag aldrig kunnat leva med. Icke!
Så jag hoppade på henne som en värsta actionhjälte som kastar sig och tar tag i en liten unge samtidigt som en stor lastbil bränner förbi i 190!
Hamnade i diket med henne och hon ville slå och göra sig fri. Jag förtjänade det. Men jag hade även dåligt samvete. Jag förklarade och charmade henne och fick, min första heta kyss som fick kuken att stå upp. Nej, det hände inte mer. Vi blev vänner helt enkelt.
Men kyssen var nog bara ett tack för att jag räddade henne.
Nu var vi i diket och låg och tittade på sommarstjärnorna. Hon låg i min famn och jag kunde äntligen andas normalt. En timme senare gick vi tillbaks och vi skämtade och hade oss på vägen. Hon drog fram en rund plåtetui och erbjöd mig lite MDMA. Jag tackade självklart ja.
Jag är ju beroende av allt.
Men det var skönt, men dock inte lika effektivt som Ecstacy.
Nu började man bete sig normalt igen. Men jag är fortfarande alkoholberoende, nikotinberoende, godisberoende och snart om jag inte tar tag i mitt liv, en knarkare!

Förhoppningsvis blir jag bättre. Jag har funnit kärleken, jag har ett bra jobb och jag har hobbys. Men allt är en fråga om ork och tid. Klarar jag motstå drogerna, spriten och cigaretterna? Lär jag nog inte få reda på nu. Men jag lever en dag i sänder, jag heter Patrik och jag är alkoholist.

Skriven av: Patrik Pettersson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren