Mitt emellan kärlek och vänskap

Mitt emellan kärlek och vänskap

Mitt första år på högskolan blev speciellt. Trodde aldrig att jag skulle träffa någon som honom. Plötsligt bara började det. Under en vanlig tisdagsföreläsning känner jag plötsligt hur någon tittar på mig. Jag tittar upp från mitt anteckningsblock och möter en glatt leende killes blick. Vårt möte varade bara några sekunder men just den blicken var början på ett spel. Ett spel som jag aldrig blev riktigt klok på. Ett spel jag än idag ännu inte riktigt har förstått. Det enda jag vet är att det spelade en stor roll under min första studietid.

Killen som log mot mig den där dagen var Erik, en helt vanlig kille som råkat hamna i samma grupp som jag. Från den dagen började vi att försynt heja på varandra i korridoren och under föreläsningar. Det var ofta som jag kände hur hans blick sökte min över bänkraderna. Jag blev blyg, var inte van vid att killar tittade på mig. Jag besvarade alltid hans leenden men var försiktig med mina signaler då jag levde i ett stadigt förhållande sedan ett år tillbaka.
Men det var något visst med Erik som gjorde att jag ändå drogs till honom. Jag kom på mig själv många gånger med att bli nervös i hans närhet. Det pirrade inom mig och jag log bara han tittade på mig. Trots dessa begynnande känslor stannade jag kvar i mitt förhållande. Men på något sätt fick Erik mig att känna mig väldigt uppskattad. Han såg mig och det fick mig att må bra. Vår gemensamma humor var något som sammanförde oss och vi skrattade ofta tillsammans.
Det fanns hela tiden en spänning mellan oss. Jag vet än idag inte om det bara var vi som kände det eller om våra vänner märkte samma sak. Men det var aldrig någon som sade något till oss. Spänningen som fanns där var inte kärlek, det var något annat. Vi kanske inte alltid pratade så mycket med varandra men vi log alltid mot varandra i samförstånd. Självklart fick jag dåligt samvete gentemot min sambo men jag blev helt enkelt beroende av Erik och den glädje han faktiskt spred till mig.

Året gick och till slut skildes våra vägar åt. Våra gemensamma lektioner var plötsligt ett minne blott. Nu idag när vi ibland ses i korridorerna hejar vi lika försiktigt på varandra som vi gjorde de där första veckorna. Det kändes sorligt att allt slutade så plötsligt men fortfarande finns spänningen kvar mellan oss.
Jag har aldrig haft den där känslan förut i mitt liv. En känsla som låg mitt emellan kärlek och vänskap. Det går inte att sätta fingret på vad det var. En del av mig ville så gärna lära känna Erik utan och innan. Men jag stod emot frestelsen med motiveringen att det är bättre att vi håller oss kvar där vi är.
Vi var två människor som blev varandras glädjeämnen under en viss period i våra liv. Vi bättrade på varandras självkänsla och gav varandra en känsla av samhörighet. Erik gjorde mig alltid glad. Varje dag i skolan visste jag att det fanns någon som alltid hade ett leende eller ironiskt skämt över till mig. När skolan kändes svår och tung räckte det med ett leende från Erik och allt kändes mycket lättare. Han behövde aldrig säga något, jag såg på hans blick att han förstod mig.

Många gånger har jag självklart frågat mig varför jag inte tog chansen att lära känna honom bättre. Men det fanns en tyst överenskommelse mellan oss. En överenskommelse som sade åt oss att inte gå vidare utan bara njuta av det vi hade gemensamt och tillsammans, fast på avstånd. På det viset blev ingen av oss sårad.
Jag saknar honom. Men jag är också glad över att han dök upp i mitt liv för jag blev en erfarenhet rikare. Att få möta någon som var så lik mig själv, någon som verkade veta precis hur jag tänkte och kände var spännande. Det var inte äkta kärlek jag kände men det var heller inte vanlig vänskap. Det enda jag vet är att det var en underbar känsla. En känsla som jag alltid kommer att bära med mig. Jag kommer att för alltid minnas honom.



(Någon som någonsin upplevt det samma?)

Skriven av: Susanne