Mitt liv är mitt liv

Liv.
Först såg jag inte att han hade mustasch, men efter en stund så kändes det självklart. Jag kunde såklart inte släppa han med blicken. Hur jag än försökte se på andra intressanta saker i mitt liv så gick detta inte. Han stod en bit ifrån mig, lyfte på hatten och sade att han ville köpa mitt liv. ”Mitt liv?”, Frågade jag och han nickade. Gav mig sitt visit kort och sade att han faktiskt, just i detta ögonblick, var på turné. Log sitt allra vitaste leende och sade att det inte var så svårt att sälja. ”Bara man hade bestämt sig”, som han uttryckte sig. Ärligt talat så visste jag inte vad jag skulle säga. Vad skulle man svara? Jag visste inte riktigt. Det var just då som han tog min hand, tryckte sig intill mig. Viskade att ”osäkerhet är det bästa tecknet på att man borde sälja”. ”Man ska inte ha kvar någonting man är osäker på”, predikade han och jag undrade om priset. Jag skulle sälja mitt liv och han skulle köpa det, hur mycket skulle livet kosta. Hur mycket skulle jag få? Då blev allting tyst, det var som alla ljud plötsligt tystnade och tynade bort. Fåglar slutade att kvittra och cirkusen som aldrig var tyst, gav inte ifrån sig ett ljud. Han klev ett steg ifrån mig och blev allvarlig. – Ett liv är inget man kan sätta ett pris på. Det förstår du väl? Ett liv är ju ändå ett liv. Jag sade att jag förstod, men vad var då poängen? Skulle jag sälja mitt liv utan vinst? Behövdes en vinst för att jag skulle sälja? Mannen med mustaschen tyckte att jag inte skulle tänka så mycket. Så Plötsligt stod jag där med både kontrakt och penna i handen. ”Koncentrera dig nu på din signatur”, han lät så vänlig. Men jag avböjde det hela. ”Mitt liv är mig kärt, det vill jag ha kvar”, sade jag. Jag blev faktiskt riktigt stolt över mig själv. 'Där fick jag allt till det' tänkte jag, flera veckor efteråt. Jag ville verkligen ha kvar mitt liv när allt kom till kritan, man har ju bara ett. Sedan kom jag att tänka på vad han nyss hade sagt. ”Ett liv är ju alltid ett liv.” Mitt liv är ju alltid mitt liv och ingen annans. Ett liv är inget man bollar runt med och säljer och köper. Det sade jag till honom. ”Ett liv är inget man bollar runt med och säljer och köper.” Han tog det rätt lugnt, sade att han hade hört det där förut. ”Allt för många gånger.” ”Hur många gånger som helst faktiskt.” Jag klappade honom på axeln. Jag förstod såklart att han var besviken. Tyvärr på mig, men det gjorde det samma. Han var besviken. Jag ville göra nåt för honom, det ville jag verkligen. Sälja någonting annat, ja något som kunde mäta sig med ett liv. Men vad kunde det vara?
Jag frågade honom. – Vad kan mäta sig med ett liv? Men han visste inte heller.

Det blev tyst en stund

– Det är just förbannat lite man vet egentligen, sade han. 'Man ska ju trots allt leva ett helt liv.” Så helt plötsligt plockade han fram en liten ask och frågade om jag visste vad som fanns i den. Det visste jag ju såklart inte så jag både skakade på huvudet.
– Du förstår. Plötsligt stod han sådär nära mig igen. 'Du ser att det här är en ask. Det ser du väl? Och nog såg jag allt, så han fortsatte ”Men du har ingen blekaste aning om vad som är i den'. Han hade rätt, jag hade inte en blekaste aning, nog kunde jag gissa, men det kändes så oförnuftigt. Jag lät bli.
– Du kan likna den här asken som jorden, eller rent av den första människa du träffar på. Jag kände mig så lätt påverkad, hur jag än vände och såg, så kunde jag inte låta bli att tänka att han faktiskt nog hade drag som en liten ask. 'Lyssna nu', sade han.
– Du vet att du är på jorden, men vad vet du om vad jorden innehåller. Vet du vad jag innehåller? Den här lilla asken skulle kunna vara du, jag eller rent av jorden. Han himlade med ögonen. ”Innehållet kan vara det man minst anar.”
Så han öppnade asken och den var tom.

Skriven av: Mats Udd