Mitt nya liv Novell

1

Då var det morgon igen och jag ska till skolan. Jag hatar denna skola, bara folk som är otrevliga eller snyggast i hela världen. Jag är inte en av de och vill heller inte bli en av de, fan också, klart vill jag bli som dessa populära tjejer, jag vill också ha massa med uppmärksamhet och alla fina presenter man får när man är supersnygg, alla killar som springer runt de fina tjejer. Men strunt samma, vem bryr sig egentligen? För mina föräldrar har bestämt sig att flytta härifrån, långt bort från det här hålet, där alla känner alla. Jag ser faktiskt fram emot detta, jag kanske till och med får en ny vän eller två.
Det ska bli en överraskning, säger min mamma när jag frågar vart exakt vi ska flytta. Jag gillar överraskningar, men är dock väldigt nyfiken på var jag hamnar, vad det blir för ny skola och vilka som blir mina nya vänner.
Men jag lägger det åt sidan, för mina föräldrar har säkert en anledning varför de håller det så hemligt. Det kanske blir ett slott, jag känner hur jag börjar le och skrattar lite för mig själv när jag tänker:
“Eller hur?”.
Jag beger mig för sista gången till min skola, till Bryggarnas gymnasiet. Sista gången får jag stå ut med fula blickar och hemska kommentarer som är riktade mot mig. Läraren ser skum ut idag, miss Piggy kallas hon för, bara för hon är lite mullig och klär sig lite udda. Hon har idag en lång, grön kjol på sig och en blus som är rosa, passar kanske inte riktigt ihop men hon tänkte säkert i morse framför spegeln:
”Det får duga.”
Gabrielle som hon heter egentligen vill veta om jag behöver något mer från henne eller skolan som något papper jag saknar innan vi flyttar.
”Nä!” säger jag bara.
Sedan vänder jag mig om, sänka ner min blick och går raka vägen till min stol. Innan jag sätter mig ner tittar jag snabbt på och under stolen om det finns något där som inte hör dit. Jag vill inte att det händer så som förra gången när jag satte mig ner i en hög med använda tuggummi. Det var inget där idag, bra. Först har vi matematik och resten av dagen självstudie. Jag tänker inte stanna längre än vad jag behöver och går hem direkt efter första lektionen.
Efter en lång timme hör jag när skolklockan ringer, jag tar mina grejer och lämnar stället. Jag har bara en 5 minuters hemväg.
Väl framme ser jag en stor lastbil framför mitt hem, då kommer jag på det igen, våra möbler och kartonger hämtas ju imorgon. Att den redan står där gör mig lite förvånad. Jag ser min mamma i dörren, hon vinkar åt mig och ropar:
”Hej min älskling, är du redan hemma?”
Jag bara nickar och vill gå förbi henne, då tar hon mig i handen och säger:
”Du, jag visste att du skulle skippa skolan idag, så vi åker redan idag.
”Jaså!” svarar jag.
Orkar inte berätta om att det var självstudie idag efter matte. Istället visar jag henne att jag inte bryr mig ett dugg om flytten eller annat, fast i verkligheten ser jag faktiskt fram emot att flytta.
”Hjälp till med dina kartonger så ska du se att vi snart är färdiga” viskar hon i mitt öra.
Som om jag vore ett litet barn. Jag drar mig loss från hennes handtag och går upp i mitt rum. Jag sätter mig på en kartong och fantiserar ihop vilket liv jag kommer att få när vi väl har flyttat, vilka nya människor jag träffar och om jag ska ändra mitt utseende innan jag börjar skolan i Alfredsdalen. Kanske blond hår denna gången med häftiga kläder till, men jag har ju inga häftiga kläder...
”Mamma?”
”Vad är det älskling?” Om jag låter kärleksfullt så kanske det funkar.
”Kan vi shoppa lite när vi har kommit fram? Jag behöver nya kläder, till skolan du vet.”
Min mamma är tyst en sekund.
”Klart vi gör det, det är du värd.”
”Tack!” säger jag bara.
Då var det avklarat, kanske, men bara kanske jag blir mer populär i den nya skolan.

2

Efter jag har burit ner alla kartonger och alla verkade vara klara, sätter jag mig i bilen och väntar på mina föräldrar. Pappa har varit vid lastbilen och hjälpte till innan, jag har inte ens hejat på honom. Mamma kommer och öppnar bildörren.
”Är du redo?” Frågade hon.
”Hmm” mumlar jag.
Då stänger hon dörren och går till pappa, dom pratar en bra stund, jag börjar undra vad mer det finns att prata om just nu, det tar så lång tid eller är det bara jag som känner att tiden typ stannar upp? Känns som om det har gått 15 minuter och fortfarande står dom där och snackar. Jag vill bara härifrån nu. När jag vänder tillbaka blicken till mina föräldrar så är dom äntligen på väg till bilen. Pappa starta bilen och vi är nu på väg till mitt nya liv.

Efter många timmars färd vaknar jag, jag har visst somnat. När jag sträcker på mig och gäspar lite hör jag min pappa säger:
”Har du sovit gott?”
”Nja” svarar jag.
Då var det tyst i bilen och inte bara tyst utan mörkt, väldigt mörkt, det är inte förrän nu jag börjar inse att det måste vara mitt i natten. När jag tittar ut så ser jag att vi befinner oss mitt ute i ingenstans. Bara träd som syns och några ruinen. Ruinen? Vart är vi på väg? Jag börjar känna någon sorts tung känsla inom mig, det börjar krypa och jag andas lite annorlunda. Rädsla? Kan jag vara rädd? Jag kikar ut och börjar undra var vi är någonstans? Jag märkte att jag ställde den frågan inte bara i mina tankar utan sa det högt. ”Ingen fara gumman, vi är snart framme”. Vadå snart framme, här ska jag bo? Här ska jag trivas och leva mitt nya, perfekta liv?
Pappa sakta in och jag kan förnimma en skylt, den är vit eller den skulle nog vara vit egentligen, men den har typ rostat. Jag ser ändå att det står skriven ”Alfredsdalen”. Nej, nej, nej det kan inte vara sant, jag måste drömma, fantisera eller vad som helst än att det här är ska vara mitt nya hem.
”Nu är vi framme älskling”
När jag hör min mamma säger det så låter hennes röst som om hon har vunnit på lotto, vilket gör mig en aning rädd.

3

Vi parkerar framför ett hus som ser ut om ingen har bott här på evigheter. Ok, jag måste medge att i mörkret ser allt ut som om ingen har bott någonstans kanske. Jag försöker att intala mig själv att det här kommer ändå gå bra, nytt liv, nytt hem, nya vänner, nya vänner, nya vänner, jag säger det om och om igen, tills min pappa öppna bildörren. Nu är det dags att gå ut och plockar fram masken, så att jag se glad och nyfiken ut.
Min mamma sträcker upp armarna och skriker:
”Yippie!”
Jag blir stum av hennes skrik, vad sjutton håller hon på med? Vad är hon så glad över? Över det huset? Detta ställe? Eller bara att vi är framme? Pappa tar fram en nyckel och går mot ingången, han ser lycklig ut. Han sätter nyckeln i låset och öppnar dörren, det jag ser härifrån är att det redan finns möbler i huset, täckt med vita lakan, det kan också vara monster som gömmer sig där under, känns skumt i alla fall. Jag står vid ingången och tittar på dörrklockan, där det står skriven Fam. Larsson, till och med vårt namn står redan på dörren. Vem har ordnat det, en granne? Det kanske är en granne som har trevliga döttrar?
”Kom in, kom in!” Säger mamma glatt.
”Jag kommer ju” svarade jag lugnt, men med en darrig röst.
När jag märker det så hostar jag till och låtsas att det satt något i halsen. Pappa tände i taket, jag fick kisa då det blev så ljust med en gång. När mina ögonen har vant sig tittar jag runt omkring mig, vita lakan överallt, med konstiga små berg gömd under dom. Pappa verkar stirra på mig, när jag kika tillbaka då vänder han sig om och går rakt mot ett sådant lakan, han tar tag i det och drar bort det. Det är en soffa, en gammaldags soffa, fint men ja gammalt.
”Hjälp till då gumman.” Säger pappa till mig.
Jag går motvilligt mot nästa lakanet. Jag känner lukten av damm ju närmare jag kommer. Jag drar undan det vita lakanet, det visar sig att det är ett vitrinskåp, väldigt fint faktiskt, mörkbrunt trä och spegel inuti. Det konstiga är att alla möbler under dessa lakan ser så fräscha ut som om dom inte har stått där länge fast att det luktade damm.
”Vart är mitt rum?” frågar jag och min röst låter seg.
”Men Fanny, vill du inte hjälpa till lite innan du går till ditt rum?” fräser pappa lite.
”Nä, jag vill nog gå och lägga mig.”
”Jag visar henne till sitt rum, det är lugnt.” säger mamma sansat till pappa.
Min mamma går upp för trappan och jag efter henne, hon stannar till vid slutet av trappan och funderar.
”Ja juste” säger mamma tyst och går till vänster.
Jag följer henne. Jag ser några dörrar, mörka dörrar, jag får en olustig känsla. ”Här är ditt rum, och vårt är precis mitt emot.” säger hon och pekar på en dörr. Jag öppnar dörren och tänder lampan, vita lakan igen. Jag drar bort alla lakan och ser en enkelsäng, som verkar vara ändå renbäddad, en garderob och en stor spegel på väggen. Jag orkar faktiskt inte bry mig mer utan jag lägger mig bara ner och säger
”God natt mamma, du kan gå nu.”
”Ok, Fanny, sov gott nu, vi ses imorgon.”
Hon släcker lampan och lämnar dörren en bit öppen. Jag somnar direkt.

4

Jag vaknar av att höra en stor smäll. Jag rycker till och blir väldigt rädd, jag känner att det blåser väldigt mycket och det är fortfarande mörkt. Jag går mot lysknappen och trampar i något som gör jätte ont
”Aaaaj” skriker jag.
Jag kastar mig mot väggen och försöker känner mig fram till lysknappen, jag tänder och blir med detsamma helt förskräckt. Ett jäkla träd är inne i mitt rum, på golvet ligger det massa med splitter av glas, jag tittar ner på min fot och ser att det blöder lite, men jag har ingen splitter i foten. Jag öppnar dörren och skriker högt
”Mamma, pappa?” Inget svar.
”Mamma, pappa?” fortfarande inget svar.
Jag går rakt mot sovrumsdörren, slänger upp den och upptäcker att lyset är på och ingen ligger i sängen, sängen är helt orörd. Jag springer ut och öppnar varenda dörr, ingen där. På bottenplan finns det ingen heller. Jag går upp igen och vill titta en gång till i alla rum, när jag kommer fram till sovrummet ser jag ett starkt ljus som kommer utifrån. Jag går till fönstret och tittar ut. Jag kan knappt se något för det är så ljust ute med en gång. Men när jag fokuserar ser jag att ljuset kommer från himlen, det ser ut som en vit boll. Jag tittar mot ängen och ser människor, kanske 12-13 stycken, de står i en cirkel, dom har långa, mörka kläder på sig, som en maxi klänning och någon slags sjal på huvudet. Alla har utsträckta händer som pekar mot bollen på himlen. I cirkeln står det två personer, nakna. Men, va? Kan det vara sant, det är ju mina föräldrar.

Jag är i chocktillstånd, förstår inte vad som händer. Jag stelnar till och mina ben klarar snart inte av att håller mig uppe längre. En smäll hör jag som kommer uppifrån, bollen såg ut som om den har exploderat och blivit till ett sken som skiner ner på mina föräldrar. Alla personer runt omkring min mamma och pappa börjar gapa och dansa. Plötsligt blir det becksvart. Jag kan fortfarande inte röra mig och jag har svårt att andas, det känns som om jag får en panikattack. Sekunder senare kan jag förnimma dessa människor igen, men det verkar saknas mina föräldrar. De var borta, helt borta. Jag lägger min hand på hjärtat och tänker jag måste andas lugnt, lugnt ska jag vara, det här är ju bara en dröm, eller ett skämt, något är det men inte äkta. Ett ögonblick senare blev det mörkt igen så jag inte såg ängen eller dessa människor längre. Jag känner av att jag blir lite lugnare och bestämmer mig för att gå sakta mot hallen, ner för trappan och ut genom ytterdörren. Även att jag skakade och var livrädd så skulle jag ändå går ut och hittar mina föräldrar. När jag hittar de så kommer dom säkert förklara vad det är som pågår. Jag greppar mot en ficklampa som ligger i hallen och beger mig ut mot ängen. När jag kommer fram så är det ingen där, som om ingenting har hänt. Jag går runt där och kollar överallt, men ingen person så långt jag kan se.
Jag blir stel igen och orolig, börjar jag bli knäpp? Är det mig det är fel på eller är det något som verkligen händer? Så många frågetecken i mitt huvud, men jag går en stund senare tillbaka till huset, jag ropar igen ”Mamma? Snälla svara, pappa är du här?” Men ingen hörs eller syns till. Jag letar i hela huset igen tills jag inser att jag är helt ensam. Skakandes lägger jag mig i stora sängen bara för att hoppas på att jag vaknar snart, men efter några timmars darrandes så är jag helt utslagen och somnar.
Röster, jag hör röster, jag öppnar sakta mina ögon och ser mig omkring. Jag befinner mig i min egen säng, i min nya säng, i mitt nya rum. Fönstret var helt och inget träd i sikte. Då öppna sig min dörr och in kommer min mamma
”God morgon älskling, hur har du sovit?”
Jag har svårt för att få ut några ord, det tar några sekunder och jag säger med en orolig röst: ”Ja, jag vet inte, något konstigt hände och jag var rädd och...”
Mamma avbryter mig:
”Det var bara en mardröm Fanny, gör dig i ordning nu och kom ner, vi ska äta lunch nu, du har sovit så länge att du missade frukosten.”
Hon ler och stänger dörren efter sig. En mardröm, det var det vad det var, inget annat, vilken konstig dröm, tänker jag för mig själv. Plötsligt känner jag något som sticker i min ena fot, jag tittar ner och upptäcker ett litet sår. Det ser ut som såret från min dröm, när jag trampade på glas. Men hur kan det vara sant?

Författare:

Publicerat

Dela: