Mitt paradis

Långt borta någonstans i Sverige var det en mörk skog som var bortglömd.
Ingen en enda främmande människa hade varit där på länge. Luften där var fuktig av det brusande vattenfallet, det rykte ånga från den skummiga vattenytan.
Till vänster om vattenfallet var det en glänta, man kunde se upp på himlen utan att något träd som skymtade. I bäcken flöt några näckrosor i vackra rosa nyanser.
Längs till höger om vattenfallet var det några bärbuskar som lockade med sina saftiga och mogna bär som får ens mun att vattnas. Allt var orört.
Det var så lugnt och fritt där. Jag älskade att vara där. De andra fick inte vara på min lilla glänta då blev jag fruktansvärt arg. De andra anade inte vilka krafter jag hade när jag blev rasande.


Jag låg på gräset och njöt av den friska luften och solen som sken på min nakna kropp efter ett dopp i bäcken.
Men plötsligt flög några småfåglar från träden bakom bärbuskarna. De blev rädda för någon. Vem? Där! Jag kunde se en lång, gänglig kille gå på en påhittad stig. Det fanns ju ingen stig och så fick han skapa en egen stig fram till MITT paradis! Vredet blev värre och värre inom mig. Jag satt upp mig snabbt och sprang med långa men tysta steg fram till mitt favoritträd.


Jag hade inte sett en människa på mitt paradis på länge så stod jag där bakom trädet och betraktade killen med mina mörka ögon.
Hans blåa ögon blev stora när han fick se den vackra gläntan, munnen var öppen av beundran. Han skakade på huvudet och daskade sig på kinden för att se om han inte drömde. Det gjorde han inte. Det var min glänta, mitt paradis! Ingen fick komma in och störa friden som jag hade där! Jag fingrade på näckrosen som jag hade i håret. Jag funderade på om jag skulle visa mig för honom eller inte.
Jag beslöt mig för att stanna, vänta och se. Han hade en ryggsäck med sig och han var klädd i ett par jeans, en svart tröja och gympaskor.
Jag flämtade till när jag såg honom ta tröjan av sig. Jag förstod vad han tänkte göra. Han tänkte ta ett dopp i det rena, glänsande vattnet i bäcken och jag tvekade om jag skulle låta honom bada i bäcken. Om då kunde jag få se hans vackra kropp.


Plötsligt stod han där naken, han var inte särskilt solbränd men man kunde se att han är en idrottare med sin muskulösa kropp. Kanske var han en fotbollspelare?
Han tittade sig runt och log. Han trodde visst att han var ensam. Han tog ett perfekt svanshopp ner i vattnet och var under ytan i några sekunder innan han dök upp och kippade efter andan. Det droppade vatten från hans ögonfransar när han blinkade ut vattnet. Jag stod blickstilla bakom trädet och stirrade storögt på honom.
Han var mycket vacker där i vattnet och så jag tappade andan när jag såg honom.
Hans blick fastnade på trädet där jag gömde mig. Jag stelnade till och höll andan.
Jag frös lite, min vita solvarma klänning låg inte långt från killens tillbehör. Jag skulle bli upptäckt om jag skyndade mig i vattnet och snabbt upp i land och ta klänningen på mig.
Jag blev nervös och försökte vara tyst så jag kunde. Killen tröttnade till sist och simmade fram och tillbaka.


Äntligen kunde jag andas ut och titta på honom i lugn och ro. Jag fick gåshud över hela kroppen och längtade efter min mjuka bomullsklänning som låg andra sidan om bäcken. Jag fann mitt mod och bestämde mig för att försöka dyka i vattnet snabbt när killen vände sitt huvud åt annat håll och ta upp mig till klänningen och ta den på mig sedan gömma mig bland buskarna.
Jag räknade till tre och såg att han tittade med beundrande blick på vattenfallet och så sprang jag med ljudlösa språng och sen i vattnet med ett plask.
I vattnet var jag som en fisk och simmade snabbt upp på andra sidan och slet klänningen och dök i buskarna. Killen vände snabbt på huvudet med uppspärrade ögon.
Han hörde plasket och tittade misstänkt runt sig och han visste att han var inte ensam i paradiset. Han fick syn på näckrosen samtidigt som jag. Den flöt på vattnet och han plaskade sig fram och tog fram den och luktade.
Han lyfte sina ögon och vände på huvudet och tittade in på buskarna. Det var som att han visste att jag fanns där och huttrade bland buskarna.
Jag hade glömt att ta klänningen på mig när jag upptäckt att jag slarvigt nog som inte tog näckrosen ur mitt hår. Jag hukade mig och upptäckte att jag hade ett rivsår på låret av dykningen i buskarna. Jag svor tyst för mig själv. Jag tog en näve blad från buskarna och torkade bort blodet.
Killen stod stilla och hans blick sökte sig genom buskarna som en stålmans laserblick. Blicken stannade på mig men buskarna dolde mig. Jag tittade ner på mig och såg att jag inte tagit klänningen på mig än och gjorde det så tyst jag kunde. Killen steg upp ur vattnet och jag försökte göra mig så liten som möjligt. Han gick med tysta steg och gick mot målet. Jag gjorde mig bredd för att överraskera honom. Varför måste han vara i mitt paradis? Ingen fick ju vara här! När han närmade sig och jag hoppade upp fort ut från buskarna och han ryckte till av rädsla.
Men jag anföll honom inte. Istället stod vi där och glodde på varandra. Jag var så arg och mina ögon glödde hett. Killen stammade och han försökte prata men när jag tittade ner på hela honom upptäckte han att han inte hade en tråd på kroppen och rodnade.
Han försökte prata med mig men jag var arg och sur och vek mig inte undan. Han gav upp och hoppade i vattnet och upp till andra sidan. Han var stel för att han visste att jag stod och hade mina blickar på honom. Han vände sig och tittade med sina vackra blåa ögon och skakade på huvudet och försökte le. Jag log inte. Han slutade le.


Men i nästa stund tyckte jag synd om honom. Han menade inte att störa mig och ta mitt paradis från mig. Han skulle gå iväg och låta mig vara ensam.
Det var många tankar som virrade runt i mitt huvud om vad jag skulle göra.
Killen tog omsorgsfullt sina kläder på sig och undvek att titta på mig. Det gjorde mig generad för att jag visste att jag skrämde iväg honom och jag fick det som jag ville.
Jag slängade mitt långa hår och ropade på honom med en svag röst när han skulle gå sin egen väg tillbaka till verkligheten. Jag blev rädd över min egen röst. Han vände inte om sig. Jag blev förbryllad och försökte ropa igen. Jag förstod, den lät svag som en fågelunges pip och jag var inte van att prata, ropa, skrika i paradiset. Jag hade aldrig behövt göra det förr.
Nu kände jag mig löjlig och jag hoppade i vattnet utan att tänka och tog mig fram till andra sidan igen och sprang efter killen.
När jag kommit ifatt honom, då flämtade jag och flåsade. Han hade ju en stor försprång.
Han stannade och tittade på mig med förvånande ögon.
'Förlåt om jag var otrevlig..', sade jag skamsen och tittade ner på mina nakna och smutsiga fötter. Killen log.
'Jag visste inte att du kunde tala. Nej, jag ser att du vill ha ditt eget paradis för dig själv. Det är mycket vackert och jag kan inte beskriva det med mina egna ord. Man måste se det för att förstå.', svarade killen och hans ögon glittrade.
Jag såg upp in i hans magiska, underbara ögon och ett leende smög fram. Det var han! Min drömprins! Det kände jag på mig. Det blixtrade till när mina mörka ögon mötte hans blåa.

Jag stod bara och tittade på honom. Hans ena ögonbrynet höjdes och han började skratta. Situationen var helt för komisk. Hans skratt var som en sång för mig.
Jag fnissade till och sedan låg vi på gräset och skrattade. Citaten 'Skratta mer då varar livet längre' stämde när vi låg på rygg och tittade upp mot himlen. Han vred på sitt huvud mot mig och tittade på mig under en lång. Det var en pinsam tystand.
Han böjde sig långsamt och lade handen på min solbrända arm. Han sänkte ner ögonen och jag gjorde det också. Sedan nuddade hans läppar vid mina.
POFF!

Jag vaknar upp i min egen säng med en ryck och letar runt efter min prins.
Men det som jag ser var mitt rum. Väckklockan tjuter för skoldags och jag stänger irriterat av den. Drömmen är bort för alltid. Jag blir ledsen och gnuggar i ögonen. Jag suckar.
Min egen prins är borta för alltid. Jag stiger upp för att klä på mig innan jag går ner och äter frukost. Jag fryser till en staty och stammar till. Tvärs över mitt lår är det ett färskt sår...

Skriven av: Sarah Remgren