Mobbad (omskriven)

Omskriven version av en novell jag skrev för ett år sen. Det här är inte mitt första val av ämnen, men till en tävling med mina kompisar påbörjade jag den.


Det började med mörka blickar, tysta viskningar, snabba rörelser och ständig iakttagelse från gänget. Robin kunde nästan känna spänningen som steg i luften för varje lektion som passerade. Ändå försöket han inte hindra det som skulle ske. Han föredrog att vila och förbereda sig på andra sätt. Till exempel med den tyngsta bok han kunnat hitta i biblioteket.
Skolan hade kamratstödjare och ett team som gjorde allt för att förhindra mobbing. Dessvärre var fem av de sju som deltog, vad folk kallar mobbare.
Deras svenskalärare var ledare för teamet. Nils Eriksson med kortklippt brunt hår och mörka ögon som vägrade lägga märke till självklara detaljer i vardagslivet. Hans enda uppfattning om klasserna var; hur de ser ut, vad de har för snittbetyg på proven, vem som alltid svarar först på frågor och vem man inte ska tjafsa emot. Och så det de tog upp på föräldramötena, hur de skötte sig hemma (exemplariskt).
Det var den sjunde maj och det var på matten som Robin blev helt säker. För det första hade han inte blivit fälld av Thomas någon gång idag, han hade inte hört ett enda ord ropas efter honom och ingen hade på något sätt kommit i kontakt med honom. De få tjejer som gick i klassen hade för länge sedan slutit lita på honom. Kanske för att hans anteckningsbok lästs upp högt i klassen och alla dagboksanteckningar rivits ut och satts upp lite överallt i skolan. Att klassen förblev tyst efter det att han svarat fel på mattefrågan klargjorde allt.
Han tog små, små steg för att på långsammaste vis komma hemåt. Flera gånger hade han försökt se om han glömt något men när han för sjunde gången ryckte i handtaget till skolan, var det låst. Det var mörkt ute och samtidigt som solen var på väg ner hängde månen högt upp på himlen. Hans mamma skulle antagligen bli orolig och ringa till polisen om han inte kom hem snart. Han hade inget val, de kunde nog ändå inte vara kvar och vänta på honom särskilt länge till.
Det fanns bara ett sätt att ta sig till Robins hus. Över bron. Det var för djupt och för kallt att simma över, och avståndet mellan “ön” och fastlandet ökade ju längre bort från bron man kom. Att sno en båt var helt värdelöst. Det blev kallare i takt med att solen gick ner och Robin frös när han gick längs vägen. Vart var dem?
Någon tog tag i hans jacka bakifrån och höll fast honom i ett stadigt grepp medan flera mörka skuggor dök upp framför honom. Hans väska gled ner över axlarna och plötsligt ryckte det till i hela kroppen när han föll ner på asfalten och någon slet av honom väskan. Han hörde hur det prasslade när ytterligare en, lite längre, gestalt rotade igenom den och slängde in den bland buskarna. Han höll i en bok och ställde sig framför Robin som försökte sätta sig upp men hela tiden trycktes ner igen. Den tunga boken från biblioteket slets sönder. Sida efter sida föll ner runt om Robin och påminde honom om ett snöfall.
”Släpp mig!” ropade han när någon drog upp honom och höll fast hans armar. Den långe gestalten hånlog och i månskenet såg Robin att det var John, Thomas storebror. Smärtan borrade sig in i Robin när slaget träffade honom. Han kände hur det sved på kinden och en lätt blodsmak smög sig upp i munnen. Han öppnade munnen för att säga emot eller skrika, men fick inte ut ett ord innan någonting träffade honom i magen likt en raket och fick honom att vika sig dubbelt. Han skrek högt.
”Käften, idiot.” Sa John. Det blonda håret föll ner i ögonen när han backade ett par steg för att betrakta sitt offer. Thomas och Fredrik dök upp bredvid honom och Robin kunde nästan gissa sig till att det var Linus som höll tag i honom. Det här var för mycket. Borde inte folk i husen bredvid se dem?
”Lägg a…” började han men Linus satte handen för munnen på honom. Ögonblickligen haglade slagen och nästan helt avsvimmad kände han hur dem greppade tag i hans ben och höjde honom högt upp i luften.
”Mot sjön!” ropade John.
Den tunna isen visade sig vara kall, hård och väldigt tunn. Vattnet däremot var en mardröm. Kylan klamrade sig fast i honom och drog honom nedåt och bedövad av tidigare slag sjönk han. Och så ryckte det till och han lämnade vattnet under sig. De skrattade när John släppte ner honom igen och han återigen gick igenom isen. Om och om igen tills ingen längre drog upp honom. Lungorna skrek efter luft och varenda sinne var inställt på att ta sig upp igen. Det absolut sista han hörde innan allt blev svart var Fredriks röst.
”Fan! Är han död eller? Vad har ni gjort? Jag sa ju att ni skulle sluta! Det här är mord! Mördare! Fan ta er! Fan ta er! Fan ta er!”
”Ta de lugnt. Klart han inte är dö. ”
Och sen gick dem.

Skriven av: Lavju Andersson