Mod

Så stod de så där igen, dessa okända människor som ville staka ut hennes framtid, dessa informatörer från landets alla universitet. De var alla mönsterelever, snygga, ordentliga och naturligtvis med höga betyg och ett inställsamt leende på läpparna. Men egentligen, bakom deras välansade fasader, brydde de sig föga om vad som skedde här, under deras fötter.
Åh, vad hon hatade deras överlägsna blickar, hur de tilltalade henne som ett osäkert barn, trots att det bara var ett par års åldersskillnad. Hon hatade hur de böjde sig fram mot henne med tänderna blottade i ett tillgjort grin, och hon hatade hur de trodde sig förstå känslorna som stormade inuti hennes bröst.
– Jag vet precis hur du känner dig, jag hade inte heller en aning om vilket universitet som var det bästa, men jag menar nog att jag träffade ett väldigt gott val…
Deras malande fortplantade sig genom hennes huvud, spädde obarmhärtigt på hennes ångestladdade huvudvärk, fyllde hennes hjärna till bristningsgränsen och hotade att spränga hennes skalle inifrån.
Hon måste ut från salen, ut dit där hon hade tillåtelse att tänka själv, och det nu! Hon ville inte gå, vad skulle de andra tro, men det kändes som om hon drunknade, luften var så tom, hon måste ut innan hon kvävdes. Häftigt reste hon sig upp, stolen slängdes omkull och hon störtade mot dörren utan att se på de förvånade klasskamraterna eller möta lärarens ogillande blick. Tårarna brände som syra bakom ögonlocken, sekunderna när hon fumlade med låset drogs ut till timmar. Äntligen fick hon upp det, hon kastade sig ut därifrån innan de hann se att hon grät. Dörren slogs hårt igen bakom henne, hon flydde genom korridorerna, knuffade vårdslöst undan de i hennes väg.
Varför måste det vara så svårt?

Allt detta prat, själva upploppet inför valet om Framtiden, hade börjat plåga henne redan förra våren. Den gnagande beslutsångesten hade bara ökat i styrka sedan dess, och nu stormade den runt som en orkan i hennes inre, en våldsam, paralyserande orkan med fullständig makt över tankarna i hennes huvud.
Framtiden. Denna så oändligt avlägsna, men ändå alldeles för närliggande Framtid. Den som, med hennes betyg, förutspåddes bli så strålande och underbar, den som låg framför hennes fötter. Utbildning, vilja och hårt arbete i en främmande stad skulle ge henne nyckeln till den framtida lyckans dörr. Det var hennes sak att avgöra var, bara välj, sa de glatt. Bara välj!
Visste de ens mellan vad hon valde?

Nej.

De visste inte att hon stod och vacklade inför det sista steget, att hon tvekade vid det sista hindret. De visste inte att hon, till skillnad från så många andra, inte svalde Framtiden med hull och hår. De visste inte att hennes huvud var fyllt av motstridiga röster, skrikande i vanvett och raseri, röster som ursinnigt dömde ut deras trångsynthet och vrålande bestred deras obestridliga faktum.
Hon ville inte lämna den lilla hålan.
Hon ville inte plugga på fina universitet och bli något stort.
Hjärnspökena tjöt i desperation, stanna här! Här, där alla vet vem du är, där alla skulle hjälpa dig om du hamnade i trubbel! Här, där du hittar överallt och känner alla platser! Varför vända ryggen åt ditt liv?



– Snälla någon, jag står inte ut! kved hon lågt, med ansiktet rödsvullet av gråten. Hon hade flytt ut genom den lilla staden, förbi förvånade gamla tanter och hundar som skällande bejublade hennes framfart. Hon hade sprungit ända ner till den gamla nedlagda tvättfabriken, hennes plats, på vars bakgård hon nu satt inklämd med ryggen mot fabrikens hörn och fötterna mot en liten lönn. Solljuset silades ner genom det nyutslagna bladverket, de gyllengula strålarna träffade henne obarmhärtigt i ansiktet. De kändes som hånande örfilar.

Hon blev sittande så, hon visste inte hur länge, djupt försjunken i sina egna tankar. Plötsligt hörde hon fotsteg i gruset, hon öppnade ögonen, men för sent, det var ingen idé, det fanns ingenstans att fly. Gubben var nära henne nu, gamle Josef som vaktade fabriken och blivit så rasande på dem när de lekte här som barn. Nu skulle hon i alla fall få veta att hon levde, tänkte hon likgiltigt och slöt ögonen när han satte sig på huk. Hon väntade.
– Varför sitter du här och gråter? sa han vänligt. Förvånat såg hon upp i hans rynkiga ansikte, och fann att han verkligen såg bekymrad ut. Bekymrad för hennes skull.
Då brast något inuti henne, och orden, som så länge suttit som en klump i halsen forsade nu genom hennes mun, som en vårflod efter en mycket lång vinter. Josef avbröt henne inte, försökte inte få henne på andra tankar som de andra, han bara lyssnade eftertänksamt på hennes tankegångar, utan invändningar.
Ordflödet upphörde lika hastigt som det börjat och åtföljdes av en lång stunds tystnad. Inte en sådan kvävande, krävande tystnad som hon var van vid, där varje andetag spädde på tystnaden tills den vrålade så högt att hon kraftlöst lät sig pressas ner i mörkret. Nej, det här var lättnadens tystnad, som bara mjukt och försiktigt vaggade henne i dess rofyllda armar.
Josef satte sig tillrätta mot väggen, och började tala, men lugnt och försiktigt, utan att slå sönder tystnaden så våldsamt som skolans människor så ofta gjorde.
– Tänk efter nu, flicka lilla, sa han lugnt och stilla. Lycka måste inte betyda fin utbildning och ett bra jobb. Du ska inte försöka tvinga i dig något som du i ditt hjärta inte tycker om, det kan väl aldrig sluta bra.
Tystnad igen. Långsamt sjönk hans ord in hennes sönderslitna hjärna, la sig tillrätta som en katt framför en öppen brasa, och började så sakta spinna. Josef reste sig upp.
– Nej, om man skulle gå hem och filosofera lite, sa han och log. Osäker på om benen fortfarande fungerade, kravlade hon sig upp på fötter, borstade av sina jeans och log till och med lite tillbaka. Log på riktigt.
– Ditt vett blir inte bortkastat. Det blir det inte förrän du lägger det på sådant du inte känner något för.

Klassläraren tittade upp från sina papper och såg forskande på flickan framför sig. Hon stod med knäppta händer och blicken i golvet, men ändå tyckte han sig skönja en förändring. Hon såg inte så osäker ut längre. Bra, tänkte han nöjt, då har hon väl äntligen bestämt sig, och han hoppades att det var kemist hon ville bli. Hon hade ju en sån talang.
– Äntligen här igen! sa han glättigt, vad härligt, då har du alltså bestämt dig för vad du vill bli? Hon såg upp, och mötte hans blick. Hennes ögon var fyllda av beslutsamhet och vilja.
– Ja, sa hon, utan den minsta antydan till tvekan i rösten. Jag ska bli Lycklig.
Och så vände hon ryggen åt den mycket förvånade läraren, och strövade lugnt ut ur skolan.

Skriven av: Siri 89