Publicerat
Kategori: Novell

Mod och Hjältar

Jag hade alltid tyckt att det var helt okej, men jag hade aldrig förväntat mig att det var jag. Jag kunde inte tänka att det var jag, för jag hade ju aldrig varit annorlunda. Jag hade alltid sett ut, betett och varit precis som min omgivning och mina vänner. Jag hade pojkvänner precis som alla andra, kanske inte hittade den stora kärleken men vem gör det när man är så ung? Jag tyckte mycket om mina vänner och älskade dem för att de var just mina vänner. Jag såg mig själv som speciell men samtidigt precis som alla andra. En dag förändrades allt.

Det var en helt vanlig kväll när jag och mina vänner hade varit ute på ett stort café i stan. Vi hade bekanta överallt och presenterade alla för varandra. Jag pratade med mycket nya människor den kvällen och visste att jag knappt skulle komma ihåg dem nästa dag. Precis när vi skulle gå så kom en tjej in på fiket. En utav mina närmaste vänner verkade känna henne och gick fram för att prata med henne. Det var någonting speciellt med henne men jag kunde inte sätta fingret på vad. Hon var väldigt vacker, hon riktigt strålade, jag tänkte att hon måste ha haft det lätt i livet. Min vän presenterade oss för varandra men jag kommer varken ihåg vad hon sa eller vad hon hette. Jag kunde inte sluta stirra på henne, hon mötte min blick och log.

Eftersom att vi hade varit på väg att gå så tog det inte lång tid innan vi var tvungna att säga hejdå. Vi lämnade henne där på fiket men mina tankar var kvar hos henne. Jag kunde fortfarande inte förstå varför jag inte hade kunnat sluta stirra på henne. Jag sov knappt den natten, utan jag låg uppe och tänkte på henne. Efter den kvällen började vi se varandra på stan, inte planerat utan vi stötte ihop lite här och där. Vi hälsade och pratade ibland. En dag när vi stötte ihop med varandra vid busshållplatsen bestämde vi oss för att gå och ta en fika. Vi pratade och skrattade länge, hon var riktigt trevlig. Mitt under fikan, när jag böjde mig fram för att ta en sipp cola så tittade jag in i hennes bruna ögon och förstod. Jag var kär.

Jag tänkte inte att det var konstigt eller fel, det kändes ju så självklart. Varför hade jag inte förstått det från första början? Jag hade inte ens tänkt tanken att det kanske var kärlek, varför inte? Första kyssen kom redan samma kväll men jag ville att vi skulle vänta med att berätta vad vi egentligen höll på med. När jag slutligen gick och la mig den kvällen kunde jag inte sova. Jag låg i timtal och stirrade i taket, alla tankar snurrade runt i mitt huvud. Jag var lesbisk, eller bisexuell i alla fall. Jag var kär i en tjej och hon var kär i mig. Jag kände mig varm inombords när jag tänkte på henne men den största känslan var rädsla. Även fast jag var överlycklig för att jag för första gången i mitt liv hittat kärleken så var jag mer rädd än glad. Vad skulle mamma och pappa säga? Alla vänner, klasskamrater? Mormor, morfar, farmor och farfar? Lärarna i skolan, skulle de få reda på något? Var det här egentligen jag? Skulle jag, jag, vara lesbisk? Jag upptäckte hur dumt det lät, men vad var då dessa känslor för henne? Hade jag bara inbillat mig? Tankarna fortsatte att gå i samma banor länge, inte bara den natten.

Vi hade varit tillsammans i flera veckor, kanske månader, innan jag kom på att jag faktiskt var lesbisk. Vi började prata mycket om hur det var för henne när hon kom på att hon var lesbisk. Det var nästan två år sedan hon kom ut, men så var hon ju äldre än jag. När jag äntligen bestämde mig för att prata med mina vänner hade vi varit tillsammans ett halvår. Jag var väldigt nervös och hade ingen aning om hur de skulle ta det. De blev chokade men tog det ganska bra, jag blev faktiskt positivt överraskad. Man kan ju aldrig vara riktigt säker på hur folk ska reagera.

Det riktigt svåra var att berätta för mina föräldrar. Det var det svåraste beslutet i hela mitt liv. Jag var nervös i flera dagar och kunde varken äta eller sova. När jag äntligen tog mod till mig och berätta för dem skrattade de bara åt mig och sa att det var en fas jag gick igenom. Jag blev så förbannad när de inte tog mig på allvar. Jag berättade att jag hade flickvän och hur länge vi varit tillsammans. Jag berättade allt, jag blottade verkligen hela min stjäl för mina föräldrar för första gången. De lyssnade allvarligt och när jag var klar la min mamma sin hand på mitt knä och sa: ”Om du går och lägger dig och sover lite så ska du se att du tänker klarare imorgon bitti.” Det var hennes sista ord till mig.

När jag tittade henne i ögonen och såg att hon var allvarlig så visste jag att jag aldrig skulle kunna lita på henne mer. Jag vände på mig och tittade på pappa, jag såg på honom att han höll med mamma. Först hade jag blivit förbannad när de inte tog mig på allvar men nu var jag förkrossad. Jag grät inombords men ville inte låta dem se mig gråta så jag gick till mitt rum. När jag stängde dörren bakom mig så visste jag att jag inte kunde stanna där. Jag packade alla mina saker, för att slippa återvända dit igen, och flyttade till min flickvän samma kväll.

Eftersom att hon var äldre så hade hon en egen lägenhet, det var inte stort men vad som helst kändes bättre än att vara kvar där. Mina föräldrar var fortfarande mina föräldrar och jag ville att de skulle acceptera och ha en chans att be om ursäkt. Jag lämnade därför en lapp med min nya adress på och satte upp lappen på kylskåpet. Även om de skulle tappa bort lappen så visste jag att de skulle kunna hitta mig om de ville.

Trots allt detta så kom de aldrig och letade efter mig. Det har nu gått över ett år och jag har inte sett eller hört från dem sedan dess. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde göra så emot mig. Hur något som är så självklart för mig kan vara så fel i andras ögon. Även fast jag var beredd på att de kanske inte skulle tycka om det så hade jag aldrig kunnat ana att de skulle reagera så. Hela min omgivning, förutom mina närmaste vänner, tog avstånd från mig. När jag gick på gatorna i stan så hörde jag hur folk viskade bakom ryggen på mig. Jag behövde komma därifrån och så snart jag tog studenten flyttade vi. Vi är fortfarande mycket bra vänner och vi pratar varje dag, men vi är inte tillsammans. Hon kommer alltid att vara min hjälte för att hon tog mig igenom den perioden i mitt liv. Att vara någons hjälte på det sättet kräver mycket styrka och framför allt mod. Att ställa upp så för någon, är modigt särskilt när man vet att det inte finns någon återvändo. Jag är nu inne i ett nytt förhållande där min partner ännu inte kommit ut, så nu är det min tur att vara någons hjälte.

Skriven av: Anna Borg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren