MONSTRET.



MONSTRET.

Våren tittade fram liksom bakom träden. Man kände det i luften att något var på gång.Resan till min vän hade tagit några timmar och jag satt under tiden och funderade.
- Hade det kanske blivit så att de skulle ha barn? Man blir lite förundrad över att man blir bjuden bara så här. Men visst var det trevligt.
Detta samhälle där min vän Erik bodde med sin fru Sanna var ett litet och alla kände alla. Erik hade råkat ut för en olycka i unga år så han var förlamad från nacken och neråt. Ändå hade han lyckats med bedriften att bli en advokat. Han hade inte varit ute på marknaden så att säga länge. Men hans ambition var det ingetfel på.Många hade väl undrat.
- Hur kan man bli en advokat och den gengen att bli en försvarsadvokat var väl inte i lättaste laget.
- Visst sitter jag i en rullstol och min kropp fungerar inte, men huvudet är det absolut ingetfel på hade Erik sagt.
Snart såg han skylten där det stod Vrisstad.
- Vad skönt att det inte är så lång kvar.Samhället låg i sin linda när jag körde in på dessa smågator.En liten grabb på en cykel titta med stora ögon när jag kom körandes.
- Jag tänkte att han har nog koll på det här samhället.
- Hej, vad heter du?
- Hej, jag heter Niklas. Är du ny i byn?
- Jag tittade på honom och undrade om byn? Har du koll på det här samhället?
- Ja, det kan man säga.
- Jag söker en Erik och en Sanna.Niklas han svarade med en gång.
- Du menar han som sitter i en rullstol?
- Just det, vet du var han bor?
- Han bor där borta bakom de där två stora träden.
Jag skulle just köra därifrån när en annan grabb kom körandes på sin cykel.
- Hej, Nicke hur är det, sa han.
- Bara bra, svarade Niklas.
- Ska vi skoja lite med Monstret? Niklas blev förskräckt och ryggade tillbaka.
- Nej, du det får du allt göra själv, sa han
.Innan man visste ordet om hade grabben cyklat till ett gammal hus, med persiennernanerrullade. Ett av fönstren var lite öppet.Han tog en pinne och slog mot rutan och skrek:
- Kom ut ditt monster ochvisa dig!
- Kom ut så alla kan se hur ful du är! Just när han skulle slå till rutan, kom en arm ut och tog tag i honom.Han blev rädd och kastade sig på marken och då släppte handen liksom taget.När han kom upp sprang han till sin cykel och cyklade därifrån i raketfart.
Jag undrade varför han gjorde så? Niklas titta på mig med lite förundran i hans blick
.- Vet du inte vem Monstret är?
- Han är ett Monster, som har någon slags gigantiskt födelsemärke i ansiktet, ett rött sådant och han ser väldigt ond ut.Han har sin grotta någonstans i skogen och alla är rädda för honom.
- Man undrar hur detta har kommit till, men det klart man vet ju hur små-samhällen är tänkte jag.
Dörrklockan ringde och Sanna öppnade och blev väldigt glad när hon såg mig.Med Erik var det väl inte så där uppåt kan man säga. Han var med andra ord ganska så sur.
- Hur är det med dig, Erik?
- Det är väl inte så farligt, sa han.
- Jo då, man ser ju att det är något du grämer dig över.
- Man måste tala i klartext, sa Erik. Det är ju så att jag är en utbildad advokat, men var är kunderna så att säga? Sanna måste ju ha förväntat att ha en make som i alla fall kan bidra till allt möjligt.Men jag är och förbli värdelös, sa Erik.
Han rullade ut sin elektriska rullstol och stängde om sig.Sanna hon sa.
- Det är inte så lätt, bara han kunde få några fall hade han blivit väldigt glad.Jag vet att det fodras inte lite av en advokat i en rättssal. Men jag vet att Erik klarar av det. Han har läst sina pläderingar för mig under så lång tid och det har varit väldigt bra.Erik har en förmåga att engagera andra och få med dem på hans resonemang.Men det finns klart i botten en rädsla att stå där inför skranket, att han ska göra bort sig. Det är väl inte så konstigt efter omständigheterna.Det som är det värsta är att det här har tagit på vårt äktenskap och vi har inte längre roligt. Livet har blivit mer komplicerat än vad det borde vara.
Senare när jag låg i gästrums -sängen och tänkte på det hela, undrande varför de ville att jag skulle komma dit. Jag är inte någon äktenskapsförmedlare eller rådgivare.
- Allt ordnar sig säkert till det bästa tänkte.
Resan hade tagit på mina krafter så jag svävade bort i drömmarnas värld.
En bit från bebyggelsen låg ett litet hus där en man gjorde fina skulpturer av trä.Mannen var ganska så lång hade korpsvart hår och en jättestor födelsemärke sombörjade i pannan och gick ner för kinden och slutande på halsen.Annars såg han väldigt stilig ut. Han kunde forma mycket med sina händer och det gav honom lite sinnesro att vara där. Lite från det där samhället där alla tyckte att han var ett Monster.Efter att ha arbetat gick han ner till en liten bäck där det rann porlade vatten.Han var väldigt förtjust i vattnet som gjorde honom lugn.Den här gången när han gick dit, såg han en ung kvinna sitta vid det stora trädet.Han blev väldigt förskräckt och skulle just till att springa där ifrån, när kvinnan ropade liksom.- Är det någon där? Han tittade lite förvånat varför hon sa så där. Så han kom närmare henne och hon sa än en gång.
- Är det någon där? Nu var han så nära att hon såg honom.
- Jag hör dig men du säger inget. Jag är blind så jag kan bara höra dig.Han tyckte detta var fantastiskt att han kunde prata med en vacker ung kvinnautan att hon blev alldeles förskräckt.Men han tänkte.
- Tänk om hon hade sett mig hade hon nog sagt något annat.
- Vad heter du, sa hon plötsligt.
Det rusade runt i hans huvud och han tänkte.
- Jag kan inte säga vad jag heter för då vet hon ju vem jag är.
- Jag heter Kent och jag är nyinflyttad.
- Hej, Kent det var väldigt trevligt att träffa dig och så räckte hon fram handen.
Han visste inte om han skulle ta den och hälsa på henne. Men till sist gjorde han det.
- Jag heter Katarina.
- Det skulle vara mycket trevligt om jag visste hur du såg ut. Men jag har liksom enkamera i mina fingrar och får jag känna på ditt ansikte, så vet jag hur du ser ut.
Kent han tvekade men till sist gav han med sig.Hennes fingrar dansade nu runt i hans ansikte. Först uppe på pannan när på kinden och ner till halsen. Hon rörde vid hans stora födelsemärke, men hon sa inte något.Detta gjorde Kent väldigt glad.
- Att någon kunde se honom med fingrarna och acceptera honom som han var, tänkte han. Vilken lättnad.
- Vilket långt fint hår du har, sa Katarina.Katarina fortsatte.
- Har du lust att äta middag med mig ikväll?
- Jag kan nog inte, sa Kent.
- Det var ju tråkigt, sa Katarina.
- Blir det bara vi två då, frågade Kent?
- Javisst, det blir bara vi två är inte det bra då?
- Alldeles utmärkt.
- Kommer du då?
- Ja, det kan jag göra.
- Då ses vi klockan åtta hos mig.
- Det gör vi sa Kent och så började han gå.
- Katarina nästan skrek:
Vet du var jag bor?Kent sa lugnt.
- Jag vet precis var du bor.
Klockan var nu halv åtta och Arvid stod i badrummet och klippte av sig sina lockar.För han tänkte så att, han kan inte komma dit så långhårig.Det bultade på dörren och hans mamma sa förmanade.
- Hur länge ska du vara i badrummet, Arvid?
- Jag kommer när jag kommer!
Efter en långt stund kom han ut och visade för sin mamma att han hade klippt av håret
.- Vad har du gjort?
- Du vet mycket väl att de är bara jag som du kan lita på!
- Det är väl inget kvinnfolk du har nästlat dig in med?
- Jo, jag ska träffa en kvinna ikväll, det är väl bra? Bra sa hans mamma.!
- Du vet att du blir bara besviken och smärtorna blir mycket större sen.Ingen har accepterat dig, den enda som har gjort det är jag.Så om du gå ut dit, kommer detta att straffa sig. Du kommer att få en mycket stor smärta. Var nu hemma med mamma, för hon älskar dig.
Han gick ut genom dörren utan att titta på hur hans mamma såg ut.Mörkret hade lagt sig över Vilsstad. Det kändes lite öververkligt för honom attgå på en träff med en kvinna. Han hade blivit tillsagd av sin mamma att han inte skulle involvera sig i några kärleksaffärer.
- Det var väl inga kärleksaffärer?
- Det klart att jag tycker om kvinnan, det gör jag.Han hade en bit att gå och var lite nervös att han skulle träffa på någon i samhället.Det ville han absolut inte göra.Men känslan var ändå kittlande att han kunde gå nu till en kvinna och äta middag.Den känslan ville han alltid ha.
- Den borde aldrig försvinna tänkte han.
Nu var han framme vid hennes hus. Han gick liksom runt och tittade lite innan han vågade att knacka på.När han gick där och tittade kom den där grabben Niklas på cykeln och såg liksom honom smyga omkring vid Katarinas hus.Med en gång skulle han nu rapportera detta för sin mamma.
Katarina öppnade när det knackade på dörren.
- Hej, du kom i alla fall?
- Ja, det gjorde jag.
- Jag är snart klar med maten så sätt dig ner och gör det bekvämt för dig.Rummet han kom in i var fylld med blommor och det var mycket ombonat där.Han vågande inte riktigt sätta sig ner i en soffa för han kände sig inte trygg ännu.
- Var är du, frågade Katarina.?
- Jag är här.
- Det var väldigt roligt att du kom, jag hoppas verkligen att du kommer att tycka om min mat?
- Det gör jag säkert, för om du lagar lika god mat som du är vacker då blir det en förträfflig middag.
När han hade sagt det här, ryckte han liksom till.
- Vad hade han nu ställt till med?
Men Katarina hon tackade för komplimangen och kände över Arvids ansikte och lade då märke till att han hade klippt det.
- Har du klippt ditt hår, sa hon?
- Jo, jag gjorde det för jag trodde att du inte tyckte om långt hår?
- Det var inte meningen att du skulle ta det så, jag tycker mycket bra om långt hår på män.
När de stod så här nära kunde inte Katarina eller Arvid hålla sig utan de kysste varandra väldigt ömt.Just då slets dörren upp och en man kom in.Det var Katarinas bror som hade kommit in i rummet.Paniken spred sig väldigt snabbt i Arvids kropp och han försökte att hålla emot, men det var hela tiden på bristningsgränsen.
- Hej, sa Katarinas bror det var trevligt.Hej, svarade Arvid med en rädd stämma.
Katarina bror gick därifrån och då trodde man att Arvid skulle lugna sig men så var inte fallet. Utan han började att riktigt skrika ut.
- Nu vet ju han vem jag är! Snart vet du vem jag är!Katarina kom emellan lite och sa.
- Vad gör det då om min bror vet vem du är?
- Jag heter inte Kent utan Arvid, det är jag som är det berömda Monstret!
- Så här är det, att jag får ingen chans attvisa vem jag är. Utan alla ser mig som en ful figur, en missbildad människa, ett Monster!Innan Katarina hann säga ett ord sprang Arvid ut genom dörren ut i mörkretKatarina visste inte ut eller in. Hon gick mot dörren och ropade.
- Arvid, Arvid, jag älskar dig som du är! Ja bryr mig inte om vad andra säger!Utan du är vacker i mina ögon! Arvid.! Arvid. Kom tillbaka!
Hon ropade på sin bror och bad honom att ta med henne ut så de kunde leta reda på Arvid.- Du kan väl ta mig dit bort vid bäcken så jag kan sitta vid trädet. Så kanske han kommer dit. Just då hörde man polissirener.De blå ljusen kunde man inte ta fel på. De körde fram till huset och två polismän steg ut bilen.
- Vi har fått en anmälan att det skulle vara någon man här som antastade en blind kvinna.- Så är det inte, sa Katarina. Utan han var här på middag och sprang sedan iväg på grund av att min bror upptäckte honom därinne.
- Han är nämligen kallad för Monstret i det här samhället.När vi har fått in en anmälan måste vi få tag i mannen personligen och fråga ut honom lite.Poliserna började att spåra lite efter Arvid. När de hade gått så sa Katarina.
- Nu går vi till trädet vid bäcken.
När hon satt där vid trädet vid bäcken, lyssnade hon mycket noga om hon hörde något från Arvid.- Kan inte du gå och leta efter honom, Frågade Katarina sin bror?Han gick iväg och försökte efter bästa förmåga leta upp Arvid.Katarina hon hörde poliserna skrika till varandra. Hon blev lite skrämd av detta så hon började själv gå från trädet.Hon skrek:
- Arvid, var är du, ge dig till känna, det är bara jag, Katarina!
- Kan du inte komma hit?
Inget svar så Katarina tänkte att hon skulle gå tillbaka till trädet och sätta sig ner där.Men just när hon skulle kliva över en rot så föll hon och rullade ner för sluttningen och slog i en stor sten.
Arvid hade hört hennes rop och kom nu till trädet vid bäcken. Han såg nu hur Katarina låg vid den stenen och blödde kraftigt.Just då kom polisen.
- Rör dig inte, utan gå stilla borta från kvinnan! Arvid skrek.
- Jag har inte rört henne, hon måste ha ramlat, så detta var en olyckshändelse!
Polisen satte handfängsel på honom och körde honom till polishuset i Värnamo.
Där fick han reda på att han var anklagad för att har misshandlar Katarina.Hon låg nu på intensiven och var medvetslös.Ingen visste utgången. Om Katarina dog blev han anklagad för dråp, eller vållande tillen annans död.
I förhören framkom att Arvid att inte gjort något som han var anklagad för.Men optionen var så, att dem vågade inte att tro på vad han sa. Utan han fick stannakvar i häktet.

Erik hade hört talas om fallet och blev erbjuden att ta detta som Arvids försvarsadvokat.Han visste inte ut eller in. Detta skulle vara hans stora chans att komma ut som en riktig advokat ochvisa att en handikappad person kan också göra det här.Efter många timmars grubblande så kom han fram till att han skulle ta det.Arvid fick stora ögon när Erik rullande in med sin elektriska rullstol i förhörsrummet.
- Just det, jag är din försvarsadvokat om du vill ha mig?
Arvid begrundade Eriks situation och tittade lite i mjugg på rullstolen.
- Ja, det är så att jag sitter i en rullstol och är förlamad från nacken.Men det ska gå bra ska du se. Jag har en erfarenhet av att bli kallad Monster jag med.
På vägen hem såg de den där grabben Niklas cykla och tänkte att de skulle prata med honom. För det var han som egentligen hade satt igång det hela.Bilen rullade fram och Niklas undrade vad de ville.
- Var det så att du såg Arvid smyga omkring vid huset?
- Ja, det var så, han smög omkring och det gör dem, om dem ska göra något hemskt.Det har mamma sagt
- Men tänk om vi har han här i bilen?
- Har ni han i bilen?
- Han cyklade iväg som en raket och skrek:

- Ni ska inte få tag i mig, jag ska rapportera detta till polisen!
Rättegången kom av stapeln och Arvid satt vid hans försvarsadvokat Erik.Åklagaren började med att säga:- Här har vi ett fall som är helt klart, det var så att Arvid var där den kvällen ochnär han inte fick som han ville så misshandlade han Katarina.Han har så mycket ondska i sig och det bara bubblade fram nu. När han puttade ner Katarina för slänten så hon slog i huvudet.
- Jag vill ta fram mitt första vittne.
- Niklas Olsson var vänlig att gå fram till vittnesstolen.
Åklagaren började med att fråga.
- Känner du till vad som händer i Vilsstad?Niklas svarade:
- Det kan man nog säga.
- Den kväll det handlar om när Katarina blev misshandlad.
- Protest säger då Erik! Vi vet inte om så är fallet.Domaren säger:
- Protesten medges
.- Jag tar om frågan.
- Såg du denna person som sitter i rummet den kvällen?
Niklas sa.
- Ja, det är han som sitter där! Monstret!
- Stryk det ur protokollet, sa domaren.
- Håll dig bara till det du ska säga!
Åklagaren fortsatte.
- Har du något mer att tillägga.?
- Ja, jag vill också berätta att de försökte att kidnappa mig med bilen
.- Jaså, hur gick det till?
- Jo, de körde fram till mig när jag cyklade och en arm försökte att dra in mig i bilen.
- Jag lyckades dra mig ur det greppet och cyklade där ifrån så fort jag kunde.
- Bra, det är din tur försvarsadvokaten.Han sa detta med en tyngd av lite diskriminering i hans röst.
Erik kom fram så småningom till Niklas och började att fråga.
- Såg du mannen i bilen?
- Nej, sa Niklas han hade en keps neddragen över ögonen.
- Hur såg den kepsen ut, frågade Erik?
- Ja, en sån där stor keps, en rutig en.- Menar du en sådan här?
- Just det en sådan var det!Erik han körde rullstolen så att alla kunde se denna keps.
- Den här kepsen är min och det var jag som satt i bilen.Det är helt omöjligt att jag kan gripa om hans arm. Jag är nämligen förlamadfrån nacken.Niklas tittade nu i golvet och rodnade.Erik sa då till Niklas.
- Är det inte så att du ljuger?
Niklas svarade med ett lågt ja.
- Vi måste höra vad du säger, sa domaren.
- Ja, det gör jag, sa Niklas och hoppade ner från vittnesbåset.
Nu var de framme vid pläderingen och Erik han började.
- Ni ser att jag är handikappad och många har massor med fördomar om detta.Jag är också ett “Monster” i den bemärkelsen att människor är rädda för mig.Något de inte vet något om, är människor mycket rädda för. Så jag vet hur det är att bli kallad det. Min klient har haft samma problem med att inte vara som andra. Han har ett stort födelsemärke från pannan till halsen. Detta gör inte honom till något Monster.Det Monster vi har inombords är mycket värre än det vi ser på Arvid.När Arvid säger att han inte gjorde något utan Katarina låg där när han kom framDå måste vi tro på honom. Varför skulle vi inte tro på honom?Det är nämligen så att Katarina är förtjust i Arvid.Då hördes det från folket i salen:
- Inte konstigt hon ser ju inte hur han ser ut! Hon är ju blind.
Tystad, skrek domaren! Annars utrymmer jag salen!Erik tog till orda igen.
- Kärleken bryr sig inte om hur man ser ut, den bryr sig inte om några gränser.Det är den riktiga sanningen. Arvid skulle aldrig kunna göra Katarina något illa.Dem som har trott att det finns så mycket ondska i Arvid, dessa människor borde nog se sig själva i spegeln. Tyvärr ser man inte själen där men man ser sin egen trångsynthet.
- Har åklagaren något att tillägga?
- Nej, jag har inget mer att tillägga över det jag har sagt.
Just då kommer en assistent till Erik in och meddelar att Katarina är vaken och hon kunde se nu.Slaget mot stenen gjorde det så att den optiska nerven fick en stöt och synen kom tillbaka.
Efter två veckor så togs förhandlingarna upp igen.Domaren sa.
- Åtalet ogillas och Arvid ska släppas omedelbart på fri fot.Katarina hade då kommit hem och satt vid samma sida som Arvid.Hon sa framför alla åhörarna i rätten
.- Jag vet hur Arvid ser ut och det har jag sett hela tiden. Skönheten sitter inte på utsidan utan på insidan.
Hemma i Vrisstad tog de varandra i händerna och promenerade i samhället.Blickarna var många men de brydde sig inte ett dugg.För kärleken är blind och den bryr sig inte om människors inskränkta syn.Den som ingen kärlek får, kan heller ingen kärlek ge.

Bo Grapenskog





Författare:

Publicerat

Dela: