Monstret i tornet

Tre dagars ritt från Hogsjön såg de äntligen sitt mål. Över kullar och floder tronade ett berg, krönt med is och snö. Det skulle ta ytterligare en dag att nå foten av Jättarnas Spjut men det värsta av resan var nu över. Fyra nätter i rad hade de hört ulvar yla mot månen, långt bort men samtidigt allt för nära. Här i den vida vildmarken var faran aldrig långt borta, och Silverstadens höga murar var lite mer än ett minne.

Nu red hertig Magnus först på sin röda springare. Han var ung och stark, lika vild och otämjd som sin häst, med samma vilda röda hår. Detta var hans första äventyr, hans första chans att vinna guld och ära och han hade ingen tid att vänta på sina kompanjoner. Magnus stora irritation var hertig Karl, kallad den fattige. Som son av en av rikets äldsta familjer var han välläst, artig och noblare än kungen själv, men han var även försiktig och långsam, och fullkomligt utfattig. Den springare han nu satt på kostade antagligen mer än allt annat han bar och han hade flera gånger sagt att han bara var intresserad av belöningen.

Greve Erik hade andra idéer. Han hade hört om det förfärliga monstret som stulit kungens yngsta dotter, en flicka så vacker och fin att halva världens kungar sökte hennes hand. Erik tänkte inte vänta på att kungen samlade sina arméer i Silverstaden för att sedan marschera ut i ödemarken. Han, Magnus och Karl hade gjort gemensam sak för att befria prinsessan själva, för guld och ära och prinsessans gunst.

Det tog närmare två dagar för dem att korsa kullarna då hertig Karl insisterade på att ta alla möjliga vägar.

"För att inte bli sedda från ovan," sa han, men Magnus skrattade åt den äldre mannen. Bara fåglar flög där uppe, hökar och sparvar utan så mycket som en skymt av drakar eller vittror. PÅ det hela taget var ritten lugn och maklig, och för en dag var de nästan som om de red utanför Silverstaden igen, fast utan allt folk och fä.

Väl vid foten av Jättarnas Spjut tog det ytterligare en dag innan de hittade det de sökte. Trots att Karl hade berättat allt om gamla Solens Stad, med dess tinnar och torn och ändlösa underverk kunde ingen förbereda dem på synen av den övergivna staden. Till hälften ruin, till hälften gravhög var staden förstörd, likt ett mäktigt monster av sten hade blivit kastat från bergets topp och slagits i spillror.

Husen låg huller om buller och gatorna var fyllda med bråte. Många av den gammla stadens torn stod fortfarande, men varje sten hade tagit skada, från eld eller vind, plundrare eller monster. Hela staden var dold i skugga där den låg inkrupen vid bergets fot, och endast vindens sus hördes. Varken fågel eller insekter flög här, marken var så torr att de dammade om hästarnas hovar, men då och då kom ett rumlande ljud.

"Skynda, nu finns det ingen tid för att förlora," sa hertig Magnus då han drog sitt svärd. "Ungen kan vara varsomhelst."

"Precis," svarade Karl. "Så låt oss ta vår tid. Om flickbarnet lever behöver vi tid för att hitta henne."

"Sant," grumlade Magnus, som såg vred ut.

"Vi får lämna hästarna här, monstret kanske kan höra dem," sa Erik och klappade sitt askgrå sto.

Det visade sig snabbt att det varit visst att lämna hästarna då de nästan omedelbart var tvungna att klättra över ett fallet hus. Murkna stockar låg stack upp ur marken överallt, och vasst metallskrot låg likt löv på marken. Upp och ner klättrade de tre, överfallen sten och under sönderfallande broar. Nästan mitt i staden fann de ett torn som var helt till hälften och där kunde de se vida omkring.

"Jag tror jag ser något!" hojtade Erik när de nästan var redo att ge upp för dagen. Längre in, nästan under berget var det något som blänkte, fladdrade i ett torn. En eld kanske?

"Det var som tusan, det måste vara flickan," sa Magnus.

"Eller ett pack med vättar, eller nån annan eld," sa hertig Karl med en bister min. "Det mörknar dessutom."

"En perfekt tid att smyga dit osedd," sa Erik, och så var det klart. Trots att solen stod lågt i öster bakom dem fortsatte de genom ruiner och vildvuxna trädgårdar. I det gyllene skymningsljuset förvandlades staden, så att den nästan såg hel ut igen. Så magnifikt var ljuset att de fick stanna och beskåda detta fallna underverk i en stund. Magnus var den förste som fortsatte, tätt följd av Erik. Karl dröjde sig kvar, skrev något i en liten bok innan han följde de andra.

Längre in mot berget blev skillnaderna i förstörelsen större. Vissa hus såg mer eller mindre oskadda ut, med parker och alléer och ståtliga fontäner, även om inget vatten flödade. Men bara på andra sidan gatan kunde sand och grus vara allt som fanns kvar. Eld och brand hade härjat här, flammor hade spridit sig och slickat berget svart många hundra meter upp men nu var det bara ett ljus kvar.

Högt där uppe, i ett torn som var till hälften inbyggt i berget kom ett svagt, rött sken. Huvudingången hade kollapsat och var fullkomligt blockerad, men efter en halvtimmes letande hittade Karl en sidoingång.

Insidan hade inte sparats förödelsen lika väl som utsidan. Allt var en ända röra av murket trä, ruttnande tyg och allehanda sten. Innan de Sju Dagarna av Eld måste detta varit ett palats, för under soten och söndersmulade pelare var rummen rikt dekorerade, här och var kunde man till och med se guld och silver och ädelstenar av alla möjliga slag. Allt eftersom de klättrade uppåt blev skadorna mindre, när de plötsligt hörde sång.

"Det måste vara ungen," sa Magnus, redan med svärd i hand. "Är hon helt från vettet?" De skyndade sig uppåt, sången kom utan tvekan från en kvinna. Sången ekade i den trånga trappan, och verkade komma från alla håll samtidigt. De tre riddarna förde antagligen ett väldigt liv då de skyndade, tills de nåde en olåst dörr.

Sången tystnade tvärt. Framför dem satt en kvinna med brandgult hår, kanske arton år gammal, klädd i en gammal filt. En liten brasa värmde rummet, men utanför var det beckmörkt. Hon såg lika förvånad ut som männen, om än lite mer förfärad.

"Vem är ni?" frågade hon. "Vad gör ni här?"

"Vi är här för att rädda dig ers höghet," svarade Magnus med liten bugning. "Er far är utom sig av oro."

"Såklart," suckade prinsessan utan att röra sig från sin plats. "Såklart. Hur stor belöning har han lovat er?"

"Mycket och mer," sa Karl med en riktig, djup bugning. "Men det är inte viktigt, vi måste skynda oss er höghet."

"Hertig Karl talar sanning," fortsatte Erik, med oro i rösten. "Vi måste skynda oss."

"Varför har ni kommit?" frågade prinsessan men hennes svar blev var Magnus som tog tre långa kliv framåt, och drog upp flickan.

"Vad håller du på med?" ropade Karl och Erik i kör, samtidigt som flickan fäktade vilt mot Magnus, till ingen nytta. Han var mer än en fot längre än henne och klädd i järn medans hon bara kunde fäkta.

"Hans nåd kommer flå oss levande om du skadar henne din kanalje!" ropade Karl med draget svärd. Erik höll fortfarande handen på svärdsknappen men Magnus knuffade bara undan dem, half släppandes halft bärande flickan.

"Ni sa ju att vi skulle skynda oss, så..." började han. Ett ljud avbröt honom, dränkte alla andra ljud. Någonstans där ut kom ett ljud likt åska, ett brak som om själva berget spruckit. Stenar stora som hus föll från högt ovanför och krossade allt i dess väg. Eldtungor dansade på himlavalvet samtidigt som ett krafsande ljus ekade från taket.

Innan någon han reagera lyftes hela taket av en monstruös best och rummet tog nästan eld. Ett enormt ansikte stirrade ner på dem, hårigt och fult och med en mun full av vassa tänder. Till hälften ödla, till hälften katt var dess päls lång, vit och flödande, med en lång hals som nästan nådde till prinsessans bädd. Två monstruösa ögon, blodröda och smala stirrade på de tre riddarna och prinsessan, brinnande av raseri.

Hertig Magnus var den förste som återfick sitt lugn då han fortsatte mot dörren, fortfarande dragandes sitt byte. På ett ögonblick hade besten slingrat sig in i rummet, även om bara en kvart av dess långa kropp fick plats inuti. Snabbt som blixten slog den till, rev igenom järn och tyg och kött. Magnus skrek ett förfärligt skri då hans vänstra arm föll till marken, tätt följd av riddaren själv.

Flickan föll också till golvet, Erik skyndade för att få tag i henne och fly men var för långsam. Monstret såg honom och öppnade sitt gap, visade sina hundra knivtänder innan ett eldklot flög ut. Så stark var smällen att greve Erik flög bakåt, bränd kolsvart på en sekund. Nu var det bara en riddare kvar, och hertig Karl var stelfrusen av skräck.

I ett par sekunder väntade monstret, trotts att den andades ut rök och flammor med varje andetag. Dess ögon var fixerade på riddaren, likt även prinsessan var. Hon sa något, men Karl kunde inte säga vad det var. Åter igen rörde sig besten, och Karl var redo att dö när den höll fast honom i en kloförsedd tass.

"Vik hädan," morrade monstret, stirrandes rakt igenom Karl. "Försvinn och kom aldrig tillbaks. Ditt hjärta är svart hertig, fördärvat och fult likt dig själv. Endast den ädlaste och renrådigaste hjälten kan besegra mig och frita min fånge. Försvinn härifrån, och kom aldrig tillbaks. Jag, Bhorak Val, har redan utplånat Solens Stad, och jag kan göra det igen!"

Så föll Karl ner på golvet. Han sprang, sprang utan att se sig om en gång. Över fallna torn och genom torg fyllda med metallskräp sprang han. Det var morgon när han kom tillbaks till där de spänt för hästarna och ändå red han hela dagen och en hel natt.

------

"Den siste verkade inte för illa," sa monstret när den sista av riddarna sprungit iväg, men prinsessan skakade på huvudet.

"Nej han var bara intresserad av fars belöning," sa prinsessan uppgivet. "Tack ändå Beth, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig."

"Det är ingen orsak," svarade monstret samtidigt som det rullade ihop sig runt sin fånge. "Nästa riddare är förhoppningsvis den rätte."

Författare:

Publicerat

Dela: