Morbror Stures begränsade bokintresse

Morbror Sture var det ingen idé att ge böcker i julklapp – han läste dem inte i alla fall. Efter som han sa ”den outhärdliga tvångsmatningen i läroverket med Selma Lagerlöf, Strindberg, proletärförfattare, diskbänksrealister och fan och hans moster” slutade han att läsa litteratur som han inte valt själv. Han läste de facto bara två titlar i vuxen ålder.
(Upsala Nya Tidning lusläste han däremot dagligen och blev olycklig de röda dagar när den inte damp ner på dörrmattan.)
Det var duktigt av en 68-åring att så länge ha hållt sig ifrån böcker. Men han sa: Jag behöver ingen bokhylla, då kan jag ha mer konst på väggarna i stället.
Den ena boken som han läst efter läroverket var Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus, av många ansett som 1900-talets viktigaste filosofiska verk. Han hade bara läst det en gång. I motsats till många andra som har den i bokhyllan men inte har läst den, och även i motsats till ytterligare andra som har försökt läsa den men inte förstått den, så hade morbror Sture läst den och förstått den alldeles utmärkt. Påstod han i alla fall.
Wittgenstein hade fel utgångspunkt, hävdade morbror Sture. Visserligen är det sant att språket, denna provisoriska gröt, inte duger till att uttrycka sanningar. Faktum är att det inte ens duger till att uttrycka sanningen att det inte duger att uttrycka sanningar. Det är språkets paradox, menade Sture.
Men det egendomliga är egentligen att det mänskliga språket, trots sin bristfällighet ändå fungerar så bra som det gör även för att bära vetenskaplig teori. Att något så bristfälligt ändå kan fungera så bra både för att kommunicera känslor och idéer, det borde någon skriva en avhandling om. En avhandling som jag förvisso inte skulle läsa själv, sa Sture -– det är emot mina principer – men som kanske kunde vara till nytta för andra.
Den andra boken läste som vuxen var Fänrik Ståls sägner. Den hade han läst så många gånger att sidorna lossnat i boken. Den hade bundits om och nu hade sidorna börjat lossna igen.
– Jag vet att Runeberg inte var någon militär expert, jag läser inte dikterna som objektiva skildringar av striderna under kriget 1808-1809. Det gör väl ingen annan heller förresten.
De var ett led i det finska nationsbygget, inspirerade av en serbisk dikt om slaget på Trastfältet i Kosovo. Här finns den sköna och tröstande tanken att nederlaget i själva verket var en seger, ur vilken den förlorande sidan gick stärkt.
– Runeberg var för närsynt för att bli militär och han hade heller inga militärer i släkten som hade kunnat hjälpa fram honom. Hela livet igenom sörjde han att han inte blev officer. Han satte inte så stort värde på de hyllningar som kom honom till del. Det var den militära äran han åtrådde.
– Nej, jag läser bara dikterna för deras enastående rytm och skönhet.
Och så började han deklamera, upprymd av konjak och klokhet:

”Den tappre! Nyss likväl jag honom såg
Så ung, så käck, så stark sin stormning våga
Och rycka an i oemotståndligt tåg
Mot höjda svärd och vilda eldgaps låga;
Nu låg han stel, på samma driva sträckt
Där nyss Bulatoffs eldar djärvt han släckt”

Efter uppvisningen gick luften ur honom. Efter några minuter låg morbror Sture och snarkade i finsoffan.

Författare:

Publicerat

Dela: