Mördad av sex

Lars Engblad var polis. Det hade han varit i hela sitt yrkesverksamma liv. Han insåg nu att han nog så skulle förbli hela sitt liv. Han skulle visserligen bara bli 41 år den kommande månaden, men han trodde aldrig han skulle bli något annat än polis. Dessutom hade han bara en enda utbildning, och det var den från polishögskolan. Engblad hade aldrig brytt sig om att fortbilda sig eller bygga på den utbildning han hade. Han var polis kort och gott.
Denna dag var det den 10 juni. Året hette 2000, och Sverige skulle spela öppningsmatch i fotbolls- EM mot Belgien. Klockan var snart fyra; det var eftermiddag. Lars Engblad gäspade högt och såg på klockan. Han stod vid sitt fönster och blickade ut över den livliga staden. Han älskade den. Han var född i Helsingborg, och han hade bott här i hela sitt liv, förutom de år då han studerade på polishögskolan i Stockholm. I Helsingborg hade han funnit sin fru, Anne, som han hade varit gift med i 10 år men som han nu hade skiljt sig från. Tillsammans hade två barn, Lina och Johan, som nu var boende hos modern. Han höll nästan på att stå och somna vid fönstret, men vaknade till när telefonen ringde. Det var en gräll signal, som han under alla sina år vid polisen i Helsingborg hade avskytt.
Telefonen skrällde en signal till, innan Engblad svarade. Det var en äldre dam som hade ringt, och Lena i receptionen hade kopplat in samtalet till honom. Den äldre damen talade högt, fort och otydligt. Hon sluddrade på orden, och Lars Engblad trodde först att hon var onykter. Men sedan hade hon sansat sig, och Engblad förstod genast att något inte stod helt rätt till. Kvinnan lugnade sig ytterligare, och Engblad hade då fått reda på att det låg en död kvinna i Pålsjö Skog, i höjd med Krematoriet. Lars Engblad och hans kollegor hade precis utrett ett mord där en 25-årig nazistledare hade skjutit ihjäl en indisk sjubarnsfar. Nazisten hade dömts till ett års fängelse.
Bilderna från denna utredning dök återigen upp i Engblads huvud. Han tänkte på hur domen hade utfallit. Samtidigt undrade han vad som höll på att hända med svenskt rättsväsende. En människa som på sin restaurang serverar den delikata maträtten zigenarschnitzel, döms till dryga böter, medan en mördare bara fick ett års fängelse. Vilket var grövst? I Lars Engblads tycke var det i alla fall mordet.
Han for genom Helsingborg, och hela tiden gnagde ilskan över det svenska rättsväsendet i bakhuvudet. Vad tjänade det till att han jagade brottslingar när de, på grunder som Engblad aldrig lyckades få klarhet i, dömdes till på tok för milda straff. Han körde via centrum och Strandvägen till Krematoriet. Han hade på vägen ringt till sin kollega, Anders Ljunglöv, som bodde i närheten. Han befann sig hemma, men lovade att hjälpa till vid platsen.
Lars Engblad slängde in bilen på den lilla grusparkeringen mittemot Minneslunden, sprang över gatan och bort till den väntande Ljunglöv.
- Vad har hänt? sade han till Ljunglöv.
- Jag vet inte än, men kvinnan som sitter på bänken där säger att hon hade varit på kyrkogården för att ge sin avlidne man en blomma. Eftersom hon bor nere på Drottninggatan valde hon att promenera hem. När hon hade gått en bit hittade hon den döda kvinnan.
- Var finns kvinnan?

Ljunglöv pekade bortåt, och Engblad gick dit. Ljunglöv gick för att ta hand om kvinnan, som fortfarande var aningen chokad.
När Lars kom bort till den döda kvinnan kunde han genast identifiera henne. Då han var ensamstående hände det att han köpte diverse herrtidningar och pornografiska filmer. I flera olika upplagor av både filmer och tidningar hade han sett denna kvinna. Det var alltså en mördad porrstjärna, som just nu låg död i en skog i norra Helsingborg. Och det var inte en flicka i högen, utan det var symbolen för svensk porr, Nicole Lessiens, som låg där. Men nu var hon inte naken. Hon hade en röd kjol på sig, och en tröja som slutade strax vid naveln. En klädsel som var modern bland unga tjejer.
Nicole Lessiens hade en slips runt halsen. Vid en närmre titt kunde Lars Engblad snabbt konstatera att hon inte hade den för att gå klädd i, utan han hade nu lyckats konstatera hennes dödsorsak, utan patologens utlåtande. Men det finns ju ett reglemente som säger att en expert måste konstatera en dödsorsak. Lars Engblad gladde sig dock åt att han visste vem det var redan nu. Då kunde han och kollegorna genast börja med att kartlägga Lessiens liv.
Lars Engblad tittade upp och såg Per-Arne Jonsson komma gående med sina älgkliv mot dem. Per-Arne Jonsson var chef för kriminalteknikerna i Helsingborg, och när ett brott hade blivit begånget var han alltid snabbt på plats.
Per-Arne var värmlänning från början. På åttiotalet, medan de gamla polisdistrikten fortfarande fanns kvar, hade han kommit, ung, och full av entusiasm till Helsingborg från Karlstadpolisen. Då var Engblad fortfarande en oerfaren polisman. Han var född 1959, och var nu således 41 år gammal. Engblad hade direkt funnit Jonsson som en bra tekniker, och Jonsson hade sett Engblads potential som polisman. Tillsammans hade de hjälpt varandra genom svårigheter och konfrontationer med diverse brottslingar och brottsplatser. Detta hade lätt till att de hade byggt upp ett vänskapsförhållande även vid sidan av yrket. Jonsson var den som hade stöttat Lars Engblad mest under skilsmässan från Anne.

När Per-Arne Jonsson kom förklarade Lars Engblad situationen i detalj. Han visste att Jonsson skulle göra ett noggrant arbete tillsammans med sina tekniker, och han lämnade därför dem ifred. Hans ritual när han hade besökt en brottsplats var att köra ner till de nybyggda husen vid Norra Hamnen och sedan vandra längs kajen och fundera. Denna gång frångick han dock sin ritual. Han styrde sin bil direkt hem, och sedan han kommit in om dörren gick han ut i köket, öppnade kylskåpet och tog fram en öl. Han tittade på klockan. Hon var halv sju. Plötsligt ringde telefonen. Engblad spratt till. Han tog luren. Det var Anders Ljunglöv.
- Jag tror jag vet vem det är som är död, sade Ljunglöv mycket hastigt.
- Jag vet med bestämdhet att det är Nicole Lessiens, porrstjärnan, svarade Engblad melankoliskt.
- Det var henne jag tänkte på. Det är ett jävla ståhej här ute.
- Redan? Det är inte klokt vad allmänheten får reda på saker fort. Har Jonsson och hans gubbar hittat något än?
- Ja, utav den anledningen ringde jag. De har hittat en armbandsklocka. En Rolex.
- En Rolex? Den borde inte vara omöjlig att spåra.
- Jag tänkte att vi kanske skulle ha ett spaningsmöte ikväll.
- Inte ikväll vi väntar till imorgon.

Det sista sade Lars Engblad p.g.a. att han inte alls kände för att arbeta mer denna kväll. Hans bror, Tommy, skulle komma över, och tillsammans skulle de se Sveriges fotbollsmatch.
De avslutade samtalet och Engblad öppnade sin öl. Han drack alltid direkt ur flaskan, såvida han inte var på en bar eller en restaurang. Han tänkte på den döda kvinnan. Varför hade hon dött? Han utgick ifrån att hon inte hade legat i skogen så länge, med tanke på att hon låg på en öppen plats. Nästan genast intalade han sig att han skulle sluta tänka på kvinnan ett tag, och när Tommy kom så lyckades mot sin förmodan att göra det.

Kvällen var trevlig. Tommy hade med sig sin nya flickvän. Hon hette Eva, och Lars Engblad tänkte, att det var en mycket vacker och attraktiv kvinna. Det tyckte han om de flesta kvinnor för den delen. Han tvekade på om det var en släng av gubbsjuka som hade drabbat honom, eller om det var hans egen brist på sexualitet som fick honom att tänka på det sättet. Han lät hur som helst tanken bero.
Kvällen blev trevlig. Han fick reda på att Eva jobbade som receptionist på en gymnasieskola i Landskrona. Engblad uppfattade henne som mycket trevlig. Sverige förlorade fotbollsmatchen med 2-1, men trots att han var inbiten fotbollssupporter, var Lars Engblad glad för sin brors skull. Tommy hade varit ensam hela sitt liv. Lars Engblad insåg också att han hade förlorat hundra kronor tack vare att Belgien besegrade Sverige. På polishuset hade de nämligen tippat. Lars Engblad hade satt 2-1, men i Sveriges favör.

*

Hemma hos Peter Aronsson var stämningen tryckt denna morgon. Hans fru, Pernilla, hade köpt en ny Rolex-klocka till sin man senast för två veckor sedan, och redan nu hade han tappat den. Peter Aronsson arbetade som underordnad åt en hallick, men hans fru trodde han var mäklare, eftersom han skötte sitt arbete från en dator på mäklarkontoret, där han var anställd. I sex år hade han kunnat lura henne. När han insåg vad som höll på att hända med ”firmans” ansikte utåt, Nicole Lessiens hade han insett vad som måste göras. Han var tvungen att slå ihjäl henne. Men nu hade någon annan hunnit före. Och dessutom hade han tappat sin klocka, och läste nu i Helsingborgs Dagblad om att polisen hade hittat en klocka, och dess ägare skulle komma till rätta för eller senare.
Kvart i åtta lämnade han familjens villa i Råå. Han skulle nu köra till kontoret, och tillsammans med sin chef, Ramon, skulle han utreda Lessiens mystiska död. Vad skulle nu hända med deras verksamhet? Om den upphörde skulle Aronsson inte kunna dra hem lika mycket pengar till hemmet. Pernilla skulle förstå att han hade tjänat svarta pengar i alla år, och ganska snart skulle det krypa fram var han hade fått alla pengarna från.
När han passerade polishuset, en halvtimme senare fick han stanna vid ett rödljus. Framför sig hade han en polisbil. Eftersom det var varmt hade både Aronsson och polismannen i bilen rutorna nervevade. Plötsligt fick polismannen ett anrop över polisradion. Man letade efter klockans köpare, vars identitet var Pernilla Aronsson.
Han trodde inte sina öron. Det var en omöjlighet att de hade lyckats spåra honom direkt. Han undrade om klockan skulle räcka som bevismateriel mot honom, och om det skulle räcka för att han skulle bli oskyldigt dömd. Han beslöt sig för att så var inte fallet, och han andades ut. Men det var något som gnagde inom honom ändå.
Det blev grönt ljus, och Peter Aronsson kom fram till sitt kontor. Men när han kom dit var Ramon försvunnen…

*

Pernilla Aronsson. Det namnet var allt Lars Engblad hade att gå efter.
Poliserna hade haft spaningsmöte på morgonen. Det hade förlupit bra.
Per-Arne Jonsson redogjorde för vad man hade hittat vid fyndplatsen. Rolex-klockan var klart intressant, och om man hittade dess ägare, skulle man nog också finna någon som vet något om mordet. Klockans ägare var spårad. Eller i alla fall dess köpare. Martin Rasck, den av poliserna som hade bäst hand med datorerna hade snabbt lyckats spåra köparen. Hon hette Pernilla Aronsson, och hon och hennes man, Peter, bodde i ett hus på Lybecksgatan.
Klockan åtta gav Lars Engblad sig iväg i sin privata bil. Han hade snabbt anropat Anders Ljunglöv, som var på väg hem för att hämta något han hade glömt. Engblad hade, sedan han blev överfallen av en hysterisk kvinna för sex år sedan, tagit som vana att aldrig åka på husförhör själv.
Det var en dag i början av december. Han hade varit hemma hos en ensamstående kvinna i Ödåkra. Hennes femtonåriga dotter hade spårlöst försvunnit. Kvinnan hade varit så hysterisk, att hon till slut hade överfallit Engblad, och slagit honom med sin knutna näve i ansiktet ett antal gånger. Två dagar senare hade dottern återvänt, och Engblad hade lagt papperena om utredningen åt sidan.
Han inväntade Ljunglöv utanför Aronssons hus. Tillsammans gick de in genom trädgårdsgrinden. Det var en pojke, cirka nio-tio år gammal som öppnade. Han släppte in dem, och snart fick de tala med Pernilla Aronsson.
Samtalet gav inte särskilt mycket. Hon hade hört talas om Nicole Lessiens, men förnekade bestämt att hon hade något som helst samröre med familjen. Pernilla Aronsson bekräftade dock att hon hade köpt en Rolex-klocka till sin man i veckan som föregick den här.
Strax efter nio lämnade Engblad och Ljunglöv huset. Engblad hade satt Martin Rasck på att köra alla tänkbara register de hade tillgängliga, för att försöka få fram så mycket information som möjligt om Nicole Lessiens.
Lars Engblad var aldrig lugn under en brottsutredning. Han var ofta stressad, åt och sov illa, och han hade ofta huvudvärk. När han satte sig på sitt kontor kom huvudvärken så sakta. Engblad struntade dock i detta för tillfället, utan han försökte göra en sammanställning över vad de hade att gå på. Det var inte mycket, det insåg han, men han hade en förmåga att kunna gräva fram saker successivt, och förstod att denna utredning skulle bli en där han behövde denna egenskap.
Han plockade fram en Treo ur den nedersta skrivbordslådan, och löste upp den i en mugg vatten. När han skulle lägga tillbaks Treoförpackningen i lådan, upptäckte han att han hade ett nummer av FIB Aktuellt där. På tidningens omslag stod med stora bokstäver: ”Se den nya bildserien med Nicole Lessiens.” Tidningen var utgiven i maj samma år, så det var med all förmodan det senaste uppdrag Nicole hade haft. Förstrött började Lars Engblad bläddra i tidningen. När han kom fram till sidorna med Nicole Lessiens stannade han upp. Han såg på henne. Det var en vacker kvinna, tänkte han. Sedan upptäckte han en sak som förbryllade honom. På alla bilderna där det förekom en man bar han skydd. Detta var inget Engblad kunde dra sig till minnes hade skett vid tidigare fotograferingar. Han ringde ut till Lena i receptionen och sade åt henne att försöka få in ett annat nummer av FIB Aktuellt, ett äldre.
- Har du verkligen tid att förspilla arbetstid på sådant? försökte Lena skämta.
- För helvete, snäste Lars Engblad, en porrstjärna har blivit mördad, och jag har upptäckt en sak som kan ge oss ett motiv. Skaffa bara fram tidningen och skit i vad den ska vara bra för.

*

Ramon var förskräckt. Han visste inte att det skulle vara så tungt att mörda en människa, som det faktiskt var. Han insåg också att han nog borde kontakta Peter Aronsson i det snaraste. Han steg ur bilen och gick ner på stranden. Visst är Österlen underbart i sommartider, tänkte han. Det påminner mig om vår by på pustan hemma i Ungern. Bara tio hus, prästens, doktorns och åtta familjer. Hans familj bodde i det ena. Hans far hade varit bonde, precis som hans far, och dennes far. Det var ganska fattigt i hemmet, men man försökte alltid göra det bästa av situationen. Det var knalt med mat, men det fanns dock för mycket för att man skulle kunna påstå att det var ont om mat. Han hade kommit i kontakt med kommunismen tidigt, och han ansåg att Béla Kun var en utmärkt ledare av det ungerska samhället. Men när János Kádár störtades 1988 insåg han att han inte hade mer att hämta i det nya, öppna Ungern. Utan minsta tanke på familj, släkt och vänner begav han sig iväg. Han kom till Wien, men eftersom han var ungrare förvägrades han visum till USA. Han kunde dock komma på ett tåg i Wien, och otroligt nog lyckades han komma ända till Travemünde i Nordtyskland. Härifrån visste han att man kunde åka båt till Sverige, ett öppet, neutralt land, som man kunde antingen snyfta eller muta sig in i. Han hade inga pengar, men han hade bestämt sig för att försöka snyfta sig in. När han stod vid gränskontrollen i en stad som hette Malmö berättade han att han hade flytt det kommunistiska Ungern, eftersom han ansågs vara kapitalist. Han behövde nu komma till ett tryggt land, där han kunde få leva fritt. Tullaren hade gett honom instruktioner. Han hade skaffat en hyreslägenhet i en stad som hette Landskrona, och en månad senare hade han fått sitt uppehållstillstånd. Han hade då hetat Istvan Goldloß, men för att inte riskera att bli utvisad igen bytte han efternamn till Schwarz. I alla papper i Sverige står han sedan den dagen som Istvan Schwarz, men de som känner honom kallar honom Ramon.
Eftersom han hade varit högt uppsatt inom Kádárs kommunistparti hade han skott sig på dem, och aldrig behövt arbeta. Detta var ett problem i det nya landet. Han fick arbete som lokalvårdare på Helsingborgs lasarett. Men detta gav honom inga större inkomster, och sitt sexuella behov var han tvungen att stilla med hjälp av prostituerade i Helsingborg och Malmö. Han hade på den vägen snabbt kommit in i eskortbranchen, och trots sin avsky för den cyniska handeln med kvinnor, framförallt från de trakter han var från hade han byggt upp en omfattande hallickverksamhet.
Peter Aronsson hade han kommit i kontakt med under ett barbesök i Helsingborg. De hade börjat samtala med varandra, och innan kvällen var till ända hade de beslutat sig för att upprätta en omfattande verksamhet. Peter Aronsson hade visat sig vara en skicklig man. Han hade lätt för att göra kunder nöjda, och om någon inte var nöjd, kunde han alltid se till att vederbörande blev det.
Nicole Lessiens ”arbetade” för Ramon och Peter Aronsson, när hon inte arbetade själv med olika filmuppdrag. När det upptäcktes att hon hade fått HIV insåg Aronsson och Ramon att de var tvungna att ta saken i egna händer. De beslöt att Aronsson skulle göra det, men Ramon hade tvekat, och därför hade han begått illdådet själv. Direkt efteråt hade han satt sig i sin bil, en rostig gammal Opel, och kört till Ystad. Där hade han tagit in på ett billigt vandrarhem, och nu hade han parkerat i hamnen i Kåseberga, där han stod och såg över havet.

*

På polishuset i Helsingborg var det dags för det andra spaningsmötet. Lars Engblad, som alltid ledde spaningarna för mer omfattande brott, stod upp med sin bruna kaffemugg i handen. Ljunglöv satt på sin vanliga plats, på kortändan, och de andra hade satt sig allt eftersom de hade kommit.
Engblad satte ner kaffemuggen ganska bryskt i bordet. Det var tecknet för att det var dags att börja.
– Vad har vi? sade Lars Engblad
– Inte det minsta, svarade Peter Abrahamsson, som var den mest negative av poliserna.
– Jodå, invände Ljunglöv. Vi har en Rolexklocka, inköpt förra tisdagen av en fru Pernilla Aronsson. Jag och Lasse har varit på hemförhör, och vi ämnar återvända så fort mannen återkommer. Vi vet också att kvinnan kan ha haft någon könssjukdom.
– Är det verkligen viktigt för utredningen, sade Abrahamsson vresigt.
– Det ger oss ett motiv, sade Maria Bengtsson, den enda kvinnliga polisen i Helsingborg.
– Om än vagt, men gott och väl ett motiv, instämde Lars Engblad.

De fördelade sedan arbetsuppgifterna mellan sig. Lars Engblad gick för att ringa obducenten, Ljunglöv för att kontakta familjen Aronsson, Abrahamsson gick till pizzerian och Maria Bengtsson kontaktade Per-Arne Jonsson.
Obducenten hade inget intressant att säga ännu. Engblad skulle just börja skriva ett pressmeddelande när Ljunglöv bultade på dörren, på sitt karakteristiska sätt. Pernilla Aronsson hade hittat fler saker som pekade på att hennes man var inblandad i mordet. Bland annat hade hon funnit en adressbok med namn som hon inte kände igen, samt en nerblodad skjorta. Lars Engblad bestämde sig för att, tillsammans med Ljunglöv återbesöka det Aronssonska hemmet. De satte sig i Engblads privata bil och körde ut till Råå.
Nu fanns även Peter Aronsson på plats i hemmet. Poliserna frågade ut honom om hur klockan hade hamnat på mordplatsen, och om den blodiga skjortan. Han kunde inte ge förklaringar som var goda nog, utan Engblad och Ljunglöv tog med Peter Aronsson till stationen. De skickade in honom till Maria Bengtsson, som de visste skulle göra ett bra jobb med att förhöra honom.
Lars Engblad lutade sig tillbaka i sin stol. Han visste att han behövde sova. Han var sömnig. Han tittade på högen av telefonlappar som bara växte. Överst i högen låg ett meddelande om att hans mor hade ringt. Hans mor var gammal, 76 år, och hon bodde nu i en servicelägenhet på Dalhem. Varje lördag brukade Lars åka hem och hälsa på henne, och vissa gånger bjöd han på middag hemma hos sig. Nu hade hon ringt och sökt honom. Han lyfte luren och slog numret hem till modern. Hon svarade på tredje signalen, och det hördes att hon var glad att höra från honom. De bestämde att Lars skulle komma hem till henne under söndagen, och när Lars Engblad hade lagt på luren gick han för att leta reda på Ljunglöv. Han var dock inte inne, och istället gick Engblad in i fikarummet. Han tog en kopp kaffe och satte sig ner och samtalade med en av de unga trafikpoliserna. Denne var ivrig, och berättade om allt han hade varit med om. Detta var hans första vecka vid Helsingborgspolisen.
Det ringde i Engblads mobiltelefon. Det var Ljunglöv. Han befann sig på väg mot polishuset. Teknikerna hade hittat en underlig, grå gegga på mordplatsen, och Ljunglöv visste med bestämdhet att han hade sett samma gegga på hjulet på Peter Aronssons bil. Därför hade han kört ut till Råå för att undersöka geggan, och visst var det samma gegga. Han var nu väg in till polishuset för att fråga Aronsson om detta.
Engblad var jättenöjd med Ljunglövs agerande. Han skulle nu bara höra med Maria Bengtsson vad hon hade kommit fram till, och sedan skulle han köra hem och sova.

*

Ramon Schwarz förbannade sig över att Aronssons fru hade svarat när han hade ringt. Det var givetvis inte bra att polisen redan hade fått fatt i Aronsson, men Ramon insåg att han borde ha gömt kroppen bättre. Nu hade han bara att lita till att Peter Aronsson inte sade ett ljud om deras verksamhet, och han hade ju alltid varit lojal, så speciellt orolig var han inte. Men det borde han ha varit, för Maria Bengtsson, som var känd som en skicklig förhörare av misstänkta personer hade redan fått Peter Aronsson att berätta allt. Hela den tio år långa verksamheten hade han avslöjat på mindre än tio minuter. Men, tänkte Ramon, han vet förhoppningsvis inte att jag heter Istvan egentligen. Han kände sig inte lika lugn som innan, men ändå förhållandevis lugn.

*

Lars Engblad jublade inombords när han körde hem. Utredningen verkade inte ta så lång tid sedan Maria fått fram informationen om Ramon Schwarz och hallickverksamheten, samt att de hade ytterligare skäl att misstänka Peter Aronsson för mordet på Nicole Lessiens. Han satte i ett band med Rolling Stones i bilradion, och började sjunga med i låten ”Satisfaction”. Han kom hem, slängde alla kläderna i tvättkorgen och tappade upp ett bad. Han låg i vattnet och njöt, och sedan gick han upp ur badet, dammsög lägenheten, lagade middag och gick och lade sig.
På söndagen vaknade han redan klockan sju, men han drog sig till halv nio innan han gick upp. Han åt frukost och duschade innan han satte sig i bilen och körde hem till sin mamma. Det slutade med att han stannade hela dagen, och på kvällen åt de middag tillsammans.
Dagen därpå steg han ivrig in på sitt kontor. Han kom snabbt i kontakt med Peter Abrahamsson, som hade ägnat hela söndagen åt att leta efter Ramon Schwarz. Han hade inte hittat någonting. Det fanns 1 597 personer i Sverige med efternamnet Schwarz, och 392 som hette Ramon. Men ingen i hela landet hette Ramon Schwarz. Dock hade Abrahamsson letat upp de personer som hette Schwarz som bodde i Skåne. 43 stycken fanns det. Två av dem var bosatta i Helsingborg, en i Landskrona, 25 i Malmö, och de andra var utspridda över hela länet. Lars Engblad beslöt sig för att kontakta de som bodde i Helsingborg.
Den första var en änka som hette Edla. Hon hade varit gift med en österrikare som hade avlidit fem år tidigare. Hon hade aldrig hört talas om någon vid namn Ramon Schwarz. Engblad suckade och försökte med nästa:
- God dag, mitt namn är Lars Engblad, och jag ringer från Helsingborgspolisen.
- Hejsan
- Jag söker Josefina Schwarz.
- Det är jag.
- Det är på följande vis: vi söker efter en man som heter Schwarz i efternamn.
- Jaha. På denna adress är det bara jag, min dotter och hunden.
- Okej. Vi söker efter en man vid namn Ramon Schwarz.
- Ramon? Vad har Ramon gjort?
- Känner ni Ramon Schwarz?
- Det är min dotters pappa.
- Okay. Vet du var han kan tänkas finnas?
- Han har en hyreslägenhet i Landskrona.
- Vi hittade en i Landskrona, men han heter Istvan i förnamn.
- Ramon heter Istvan egentligen.

Lars Engblad avslutade snabbt samtalet, men innan han hann kontakta kollegorna i Landskrona ringde telefonen. Det var Pernilla Aronsson. Hon hade av en händelse tittat i sin mans byrålåda och funnit att en av slipsarna saknades. En likadan som hade hittats vid mordplatsen. Engblad antecknade hastigt, och avslutade samtalet. Han ringde sedan till kollegorna i Landskrona. De lovade att omedelbart kontrollera adressen på Gjörloffsgatan, där Istvan Schwarz bodde.
Martin Rasck kom i samma stund som Lena i receptionen in genom den öppna dörren. Rasck hade fått fram tre adresser där Istvan Schwarz hade bott. Mellan 1988-1994 hade han bott på Koppargården i Landskrona. Förutom fyra månader på Hantverkaregatan i Helsingborg under 1994 hade han sedan varit bosatt på sin nuvarande adress på Gjörloffsgatan. Lars Engblad tackade honom, och vände sig sedan mot Lena. Hon hade tidningen som han bett henne om någon dag tidigare. Dessutom fanns där ett nummer av Aktuell Rapport också. I båda tidningarna poserar Nicole Lessiens tillsammans med män, men i dessa bär männen inga skydd.
I samma stund kände Engblad att han var hungrig. Han kallade till sig Anders Ljunglöv, och tillsammans gick de till en lunchrestaurang och åt lunch. Medan de åt lade Ljunglöv fram sin teori om hur brottet hade gått till:
– Jag tror, sade han, att Peter Aronsson är den skyldige. Han har strypt henne med hjälp av en slips, sedan har han varit klantig nog att inte sopa igen spåren.
– Vi ska inte dra första bästa slutsats, svarade Engblad. Min erfarenhet säger mig att det inte är så enkelt. Jag tror vi ska kolla upp den där Ramon Schwarz först.
– Ramon Schwarz? Vem fan är Ramon Schwarz?
– En man som tillsammans med Aronsson har bedrivit en omfattande hallickverksamhet från ett mäklarkontor på Sundstorget. Han är lömsk som en flugsvamp.
– Har vi hittat honom?
– Han bor i Landskrona. Han heter tydligen Istvan. Han har skrivit sig som det i alla fall. Kollegorna där nere kollar läget.
– Du försöker alltså trycka i mig att en tysk har bedrivit hallickverksamhet från ett mäklarkontor i centrala Helsingborg, och sedan stulit en kompanjons klocka, kört hans bil genom en underlig grå gegga och stulit en slips som han har strypt en porrstjärna med?
– Ja, men enda felet i din mening är att Istvan Schwarz är ungrare. När spelas nästa match i EM, förresten?
– Imorgon kväll. Sverige – Turkiet.
– Kan turkar spela boll? Jag trodde bara de kunde laga kebab. Jag säger 3-0 till Sverige.

Därefter lämnade de restaurangen och sökte sig tillbaka till polishuset. Knut Sjöö från Landskronapolisen hade ringt. Abrahamsson hade tagit emot samtalet. Schwarz var inte hemma. De hade dock gått in i lägenheten ändå, och de hade hittat en massa telefonböcker med nummer till olika kvinnor. På telefonsvararen fanns två meddelanden. Ett var från en som hette Lydia, och det andra var från en kvinna vid namn Irina. De hade tagit böckerna och telefonsvararen med sig från lägenheten. Man lät meddela att de nu fanns på plats på stationen i Landskrona. Maria Bengtsson hade kört för att hämta det.
Nöjd med sig själv och sina kollegor började Lars Engblad håglöst bläddra i en av herrtidningarna. Han tyckte om kvinnor. Han stannade upp vid bilderna av Lessiens. Han såg på henne nu som ett utvik, men för tre dagar sedan var hon ett mordoffer precis som vem som helst. När Maria Bengtsson knackade på dörren stoppade han snabbt undan tidningen. Hon hade hämtat grejorna från Landskrona, och hon insisterade på att de skulle ringa runt till alla personerna i böckerna. Lars Engblad svarade att det fick hon och Abrahamsson eller Rasck ta på sig. Han skulle själv prata med Peter Aronsson.

*

Klockan elva den kvällen kom Ramon Schwarz hem. Han hade i sista momangen avbokat rummet på pensionatet i Ystad, och kört raka vägen hem. Han lade inte märke till de poliser som satt på andra sidan gatan i en civil bil och spanade på honom.
Han gick upp till sig. Han satte nyckeln i låset och gick in. Telefonsvararen var borta! Han gick in i lägenheten. Telefonsvararen stod på byrån i hallen, eller brukade stå, i alla fall. Nu var den borta. Han gick in i lägenheten för att se om fler saker fattades. Teven, videon, cd-spelaren, datorn, rubbet fanns kvar. Men inte hans uråldriga telefonsvarare. Han kliade sig förvånad på huvudet. Sedan gick han ut i köket och kokade kaffe. Ramon var rädd. Han visste inte varför, men rädslan bar han. Han visste inte vad han var rädd för heller, bara att han var rädd. När kaffet var klart plockade han ut en mugg. Men allting var inte som det skulle med skåpet. Hans telefonböcker var också de försvunna. Då förstod han. Polisen hade gjort husrannsakan. Han var spårad. I samma stund hörde han att någon öppnade dörren…

*

Knut Sjöö hade ringt Engblad så fort han sett Ramon Schwarz gå in genom porten. Engblad och Ljunglöv hade satt högsta fart mot Landskrona, tätt följda av Abrahamsson och polischefen, Linda Viktorén. På bara en kvart hade de kommit till adressen i Landskrona. Han hade själv tagit på sig att gå in i lägenheten tillsammans med Sjöö. Ljunglöv och Abrahamsson stod utanför dörren, och nere vid ytterdörren stod Sjöös kollega, Johan Fält med Viktorén.
Dörren var olåst, så att ta sig in var enkelt. Men när de kom in försökte Ramon Schwarz att fly. Han slog till Knut Sjöö över munnen med knuten näve, och lyckades slingra sig ur Engblads grepp. Men utanför dörren blev det stopp. Anders Ljunglöv och Peter Abrahamsson fångade in honom, och försåg honom med handbojor. De satte in honom i den ena polisbilen, och körde honom till polishuset i Helsingborg.

Avslutning: Den natten hölls ett fem timmar långt förhör med Ramon Schwarz, som till slut erkände både mordet på Nicole Lessiens samt att han tillsammans med Peter Aronsson bedrivit koppleriverksamhet. Han hade försökt att få det att se ut som om Aronsson begått mordet. Klockan hade han fått i pant av Peter, då denne hade haft en skuld på 15 000 kronor till Schwarz. Han skulle behålla klockan fram tills han hade fått pengarna. Den grå geggan hade han avsiktligt placerat ut på mordplatsen samt på framhjulet på Aronssons Mazda. Slipsen, förklarade han, hade Peter Aronsson glömt på sitt kontor dagen innan mordet, och Ramon använde den för att strypa Lessiens. Motivet var, som Lars Engblad länge hade trott, att Nicole Lessiens var döende i AIDS. Eftersom hon var symbolen för svensk porr ville man inte att detta skulle komma fram, och Schwarz och Aronsson hade enats om att mörda henne.

Dagen efter förhöret kom obducentens utlåtande. Nicole Lessiens hade blivit strypt med ett tunt föremål, exempelvis en sjal, och hon hade varit döende i AIDS.

Ramon Schwarz dömdes till livstids fängelse för mord och koppleri, och Aronsson till åtta års fängelse för medhjälp till mord samt koppleri.













Martin Winberg den 10 juli 2001

Skriven av: Martin