Mördare i mörker

Mördare i mörker

- Malena, kommer du någon gång? Vi måste åka nu!
Det var Malenas bästa vän Josefin, som påminde henne. De båda vännerna hade träffats för tio år sedan, då de var åtta år. Malena och Josefin var inte särskilt lika varandra. Malena hade långt rågblont hår och blågröna ögon. Hon var en ganska lugn och betänksam person som tyckte om att läsa en bra deckare, men ibland kunde hon mycket väl tänka sig att gå på en rolig fest.
Josefin däremot hade kort mörkbrunt hår och pigga bruna ögon. Istället för att vara lugn och betänksam som Malena var Josefin mer framåt och handlade först innan hon tänkte. Josefin älskade att festa och var ofta i centrum på de flesta festerna.
Malena och hennes vänner, Josefin och hennes pojkvän David, Rebecca och två killkompisar till henne, Andreas och John, skulle till Österrike på skidsemester. Malena var inte särskilt pigg på att åka eftersom hon och hennes pojkvän precis hade gjort slut. Hennes vänner hade tjatat på henne att följa med i alla fall. ”Du måste glömma honom och ta ett nytt steg ut i livet” sa hon till själv. ”Annars kommer du aldrig över honom”. Hon slöt ögonen och tänkte tillbaka på kvällen för tre dagar sedan.
Malena och hennes mamma hade bråkat om någon liten bagatell som hon redan glömt. Hon kände sig ledsen och arg på sin mamma, så hon tog ut sin gamla cykel och cyklade ungefär en kilometer bort som det var till hennes pojkvän Johan.
- Hej Malena, Johan är på sitt rum, hade Johans mamma glatt hälsat, när Malena ringt på dörren.
Hon gick in i det välkända huset och två dörrar bort till Johans rum.
- Hej Malena, hade Johan nervöst hälsat när Malena kom in i rummet. Du, jag måste berätta något för dig.
Malena såg i hans ögon att det var något allvarligt så hon satte sig tyst på sängen.
Nästa ögonblick kände hon sig illamående och det kändes som hon fått en kniv rakt genom hjärtat. Det började bränna på ögonlocken och hon rusade ut från huset, högg tag i cykeln och cyklade hem på några sekunder. Alla de fem åren som hon och Johan varit tillsammans, de bara gick ifrån henne så där.
Malena hade tårar i ögon, när hon rycktes upp till verkligheten.
- Malena, är det så du heter? Jag heter Andreas förresten. Kom, vi ska köra nu.
- Förlåt, jag satt och drömde lite, sa hon lite förvirrat och torkade bort tårarna med tröjärmen.
Andreas korta mörka hår glänste i solen och de varma bruna ögonen glittrade glatt. Han hade tydliga kindben och var väldigt vältränad. De slitna jeansen var blekta av tvätten och hans blå huvtröja var en aning stor.
Malena var fortfarande lite borta, när hon satte sig i bilen hos de andra. Det var bara David som fått sitt körkort, så det blev han som körde den lilla minibusssen som han hade fått låna av sina föräldrar.

- Kolla! utropade Rebecca. Vi är äntligen framme!
Resan för de sex ungdomarna hade gått bra. På de två dagarna som de hade kört hade alla lärt känna varandra, och det hade blivit mycket skratt och mycket småbråk.
De körde förbi en stor fin skylt, där de kunde läsa semesterortens namn, Melah Sea.
För bara någon månad sedan hade Josefin , Malena, Rebecca, Johan och David bestämt, att de skulle på skidresa till Österrike. De hade planerat allting, var de skulle bo, äta, stanna och hur de skulle köra.
Malena blev helt förstörd, när hon och Johan gjorde slut. David var inte så pigg på att åka med tre fnittriga och förvirrade tjejer. Malena hade bestämt sagt ifrån att om Johan skulle följa med skulle hon stanna hemma. Johan var snäll mot henne och sa att han skulle stanna hemma.
Rebecca kom på att hennes två killkompisar, Andreas och John kunde följa med istället. Förslaget blev accepterat och nu var de äntligen framme i Österrike.
De körde upp för en brant backe och vidare på en liten smal väg. De tittade ut genom fönstren och såg några små stugor, en massa snö och skidbackar. Vägen ringlade vidare till ännu ett par stugor.
- Här är det, sa David. Nummer tolv. Han stannade bilen och ungdomarna klev ur och tog sina väskor och gick till sin stuga.
Josefin, som var först fram, tog ivrigt ner nyckeln som hängde ovanför den bruna kraftiga timmerdörren.
- Pax för att välja säng först, sa hon skrattandes, låste upp dörren och gick in. De andra följde henne tätt in.
Inne i stugan kunde de se en gammal gungstol till vänster bredvid en byrå. I rummet bredvid fanns köket. Där fanns ett stort bord med sex stolar , en vask och ett kylskåp.
I rummet mittemot fanns det en soffa och en mjuk fåtölj, en gammal TV och ett litet soffbord. Vid sidan av soffan stod en stor bokhylla full med böcker. Rebecca som avskydde att läsa såg trött på den.
- Nu har du något att göra! ropade hon efter Malena som gått vidare, ut i hallen igen. Malena öppnade en dörr och fann en toalett. ”Vilken tur att vi slipper utedass”, tänkte hon. Hon gick upp för trappan och in i rummet som var närmast. Där inne fann hon tre sängar, en stor garderob och tre sängbord.
- Kom upp allihopa, jag hittade våra sängar! ropade hon ner till de andra och lade sig i den sängen som stod närmast fönstret.
- Jag vill ha sängen i mitten, sa Rebecca, när hon och Josefin kom in i rummet.
- Jag vill inte ligga inne hos grabbarna, så jag får väl ta den här sängen då, sa Josefin, och pekade på den tredje sängen.
- Det gör du rätt i för om en vecka luktar det nog bara fis och svett inne hos killarna, sa Rebecca och fäste upp sitt långa svarta hår i en svans. Rebecca kom från Korea och hade blivit adopterad av sina svenska föräldrar. Hon hade inget minne av sina biologiska föräldrar, för hon var väldigt liten när hon kom till Sverige. Hennes enda minne från Korea var föreståndaren på barnhemmet, där hon blivit lämnad. Föreståndaren hade varit väldigt snäll och förtjust i Rebecca, så hon ville nästan inte lämna iväg henne. Om inte Rebecca blivit adopterad, hade nog föreståndaren själv adopterat henne. Det blev ett mycket tårfyllt farväl.
De tre tjejerna gick ner till köket för att äta sig mätta. Andreas hade redan börjat att laga maten som de hade haft med sig , så det blev bara för tjejerna att njuta.
Efter de ätit ville killarna prova sina skidor och de stora backarna. Tjejerna ville först packa upp, men sen kunde de inte heller stanna i stugan, utan åkte ut de också.
När det blev sen kväll, satte de igång en stor brasa som fanns i TV- rummet. Där hängde de upp sina blöta vantar och värmde sina frusna händer. Den långa resan hade gjort alla trötta, så efter en sen kvällsmiddag gick de upp för trappan och lade sig slutkörda på kuddarna.


Malena vaknade tidigt nästa morgon. Solen sken och snön utanför var gnistrande vit. ”Bäst jag börjar med frukosten”, tänkte hon och smög ner för trappan. Trappstegen knarrade så mycket att Malena trodde att det skulle väcka hela stugan. Först efter tjugo minuter kom de andra ner. När alla var mätta, belåtna och färdiga, gick de ner till liften för att börja dagen med att åka i de väldiga backarna.
För att de inte skulle behöva åka alla tillsammans och vänta onödigt länge på varandra, delade de upp sig och bestämde en tid då de skulle träffas för att äta. Andreas och John åkte iväg, likaså Josefin och David. Malena och Rebecca, som inte var de bästa skidåkarna, stöttade varandra en kvart innan de bestämde sig för att ta en dagslektion. Skidläraren de fick var lång och muskulös med lite lockigt, ljust hår. Under skidglasögonen gömde sig isblå ögon. Han hette Rick Duffer. Flickorna hade tur, Rick var engelsman, så det var lätt att prata och förstå honom. Rick hade varit skidlärare på Melah Sea i snart tre år.
- Varför är du här i Österrike? frågade Malena.
- Jo, min förra flickvän flyttade från mig och England. Mitt liv blev då en katastrof, så jag flyttade hit.
- Så du har en ny flickvän? undrade Rebecca besviket.
- Nej det har jag inte, svarade Rick och log. Nej, ska vi försöka röra oss innan vi blir stelfrusna? Få se lite slalom nu.
Klockan gick fort och det blev tid för att träffa de andra och äta. Rebecca, som gillade killar, bjöd med Rick på hamburgare. De andra killarna tyckte genast att Rick, som var i trettio- årsåldern, var trevlig och började ivrigt att prata om skidåkning med honom.
Efter ungefär en halvtimme kom ett par in på matstället
- Hej Rick! utbrast kvinnan. Det var längesedan jag såg dig.
- Hej Belinda, svarade Rick. Ja, det var ett tag sen. Vad gör du här i Österrike?
- Vi är på semester, jag och min man Peter. Vi har kommit hit ända från Spanien.
- Vad roligt, sa Rick och nickade ett kort hej till Peter.
- Får vi slå oss ned?
- Det hade varit väldigt trevligt, men vi är tyvärr redan klara. Flickor, vi har mycket att göra.
- Det var trevligt att träffas, sa Malena och följde efter Rick som tydligen hade brått iväg.
Belinda och Peter tittade förvånat på varandra och undrade säkert om de gjort något fel.
Efter en hel dag i backen var Malena alldeles öm i hela kroppen. De sa tack till Rick och hoppades på att träffa honom igen.
När det var kväll, åkte Josefin och Malena iväg för att handla mat.
Senare på kvällen slog ungdomarna sig ner i soffan för att kolla på en hyrfilm. Filmen var en skräckfilm, vilket Malena tyckte var lite spännande, men hon var ändå spänd i kroppen och var på sin vakt. Filmen handlade om en gammal man som råkade mörda en liten flicka av misstag. Därefter mördade han fler och fler, i alla åldrar. Morden inträffade alltid på stjärnklara, mörka nätter.


Dagen började dåligt för Malena. Hon vaknade sent, spillde ut kaffet och hittade inte sin ena strumpa. Det blev bara värre. När hon efter lunch åkte ner för backen, råkade hon korsa skidorna och gjorde en riktig vurpa. Hon kasade ner för hela backen och blev medvetslös. Josefin, som var i närheten, lossade pjäxorna och sprang till henne. Malena vaknade upp, men åkte till sjukhuset i ambulans. Josefin envisades med att åka med.
När de kom tillbaka på eftermiddagen, var alla samlade i stugan. De välkomnade henne hem och hon berättade att hon fått en hjärnskakning och skulle stanna i stugan några dagar framöver. Hon hade också brutit foten på två ställen.
- Men du följer väl med på After Ski? bad Andreas frågande.
- Nej, det får hon inte för doktorn, sa Josefin bestämt. Om ni undrar varför hon är lite konstig så är det för att hon slog i huvudet, viskade Josefin till de andra.
- Gå ni, jag vill vara hemma själv, sa Malena trött.
- Är det säkert? frågade David. Om du vill stannar vi hemma med dig.
Malena såg på de andra att de gärna ville gå och sa, att det var helt säkert att stanna hemma själv. De lovade att inte komma hem så sent, men Malena skulle gå och lägga sig tidigt.
Efter en timme hade Malena hela stugan för sig själv. Hon stakade sig fram på sina kryckor och tog en bok. Hon kände sig väldigt ensam på nedanvåningen, så hon kröp upp för trappan och lade sig i sängen för att läsa. Ännu en timme gick, men hon hade inte ork att äta. Hon släckte sin lampa och det blev beckmörkt. Malena reste sig upp och tittade ut genom fönstret. Det hon såg ville hon inte se. Mittemot deras stuga fanns en mindre, utan ovanvånig. Hon såg en man och en kvinna skrika åt varandra. Deras rullgardin var nerdragen och en ensam liten bordslampa lyste i rummet. Mannen hade ryggen vänd mot fönstret, så Malena såg inte vem det var, men hon såg konturen. Han var välbyggd och hade kort hår. Kvinnan stod bakom lampan och var vänd mot fönstret. Malena tyckte att hon kände igen kvinnan. Jo, det var Belinda. Var det deras grannar? Då måste mannen vara Peter. Han var ju faktiskt väldigt muskulös och hade kort hår. Plötsligt grep Peter tag om lampan och hotade Belinda med den. Helt plötsligt försvann hon ner på golvet. Peter hade slängt lampan i huvudet på henne. Det blev mörkt i rummet, lampan hade krossats. Då tappade Malena balansen och råkade samtidigt tända sin fönsterlampa. Peter i huset utanför såg det och därmed såg han henne. Men eftersom rullgardinen var nere och det var mörkt hos honom, såg Malena fortfarande bara konturen och var därmed inte helt säker på att det var Peter.
Malena blev rädd, när hon såg mannen stirra på henne, och släckte snabbt lampan. Hon klev snabbt upp i sängen och blev slagen av en hemsk tanke. Tänk om Belina var död och var det i så fall Peter som mördat henne? Vad hade de bråkat om och varför hade han slagit henne med lampan? En annan tanke dök upp. Skräckfilmen. Där hade en man mördat en kvinna och det var i mörker. Samma sak hade precis hänt, eftersom lampan släckts. Malena rös och undrade om det var en mardröm eller i alla fall hennes fantasi. Hon var tvungen att titta igen. Utanför stugan låg en mörk ödslig liten stuga. Då såg hon en mörk skugga komma bakom knuten. Den släpade på något. Malena såg bara långt hår på det mörka byltet. Skuggan, som var skrämmande lik konturen i fönstret, släpade sitt bylte bort till träddungen som låg femton meter ifrån de båda stugorna. Därefter slängde han lite snö på och gick sin väg. Malena blev stående i det mörka rummet och stirrade ner mot stugan. Hon visste inte riktigt hur länge hon stått så, när det tändes i stugan. In kom Peter. Han tittade upp mot Malena, som snabbt hukade sig, för att han inte skulle se henne. Var det Peter som mördat Belinda, om hon nu var död? Skulle han låtsas att han var oskyldig? En massa frågor snurrade i Malenas huvud. Hon kände att hon var hungrig, men vågade inte går ner. Istället tittade hon ut genom fönstret en sista gång och såg Peter lyfta telefonen. Plötligt skar en gäll ringning hos Malena. Hjärtat stannade i halsgropen. Var det Peter som ringde? Fast Malena just då var livrädd, fick hon fatt i kryckorna och hoppade ner för trappan. Med händer som skakade av rädsla lyfte hon luren. En mörk förvrängd engelsk röst sa: ”Om du säger ett knyst om detta till någon, blir det din tur nästa gång”. Så klickade det till och tutade sedan hjälplöst. Om Malena varit rädd tidigare, var det inget mot vad hon just var de sekunderna hon höll i den tutande luren. På bara några sekunder var hon uppe och satt skakande i sin säng. Hon var riktigt rädd och somnade gråtandes.


- Malena, vakna! Belinda du vet, hon är död, mördad!
Malena öppnade sina ögon långsamt , värken i foten var plågsam och påminde henne att hon var vaken.
- Malena! Är du vaken? Josefin ryckte i Malena. Belinda Walsh, henne vi träffade igår, hon är död.
”Nej, det är en mardröm”, tänkte Malena. Det måste vara en mardröm, men när hon satte ner fötterna på det kalla trägolvet, dunkade värken i foten ända upp till låret. Hon visste att hon var vaken och inte drömde. Hon mindes kvällen före. Telefonsamtalet skrämde henne, hjärtat hoppade över flera slag när hon tänkte på det. Orden gjorde henne kallsvettig och hon ville bara skrika, men det kom inga ord från den torra munnen. Samtalet var på riktigt och det var till att följa de regler som givits.
Malena följde med Josefin ner till köket. Utanför såg hon poliser komma med en bår och ett vitt skynke över. Under skynket låg något.
- Det är Belinda, sa John dystert. Polisen tror att det var hennes man som mördade henne. Hon fick förmodligen något tungt över huvudet. Hon dog inom ett par sehunder.
Malena visst att ingen skulle tro henne om hon berättade vad hon varit med om kvällen innan. Hon såg Peter komma ut med händerna bakom sig och han leddes av en polisman. Malena ville rusa ut och säga vad hon sett, men samtalet gjorde henne rädd. När hon såg Peters rödgråtna och besvikna ögon möta hennes, visste hon att Peter var oskyldig.
- Han har inget alibi för igårkväll, sa Rebecca. Peter och Belinda var med på After Ski igår, men Belinda mådde inte bra och gick hem ganska tidigt. När klockan blev tolv- halv ett gick också Peter hem. Det sägs att mordet inträffade mellan tolv och ett.
”Grälet igår hände ca kvart över tolv och sen såg jag Peter ringa klockan kvart i ett ungefär”, tänkte Malena frågande.
- Polisen har kollat deras telefon och de har ett utgående samtal 00.43, berättade Rebecca. Allting bevisar att det är han som är mördaren.
- Jag vet ett detta är läskigt men vi kom hit för att åka skidor och inte leka detektiver, sa John. Är det någon som vill åka med mig ut?
- Malena vill du följa med? frågade Josefin.
- Nej, jag stannar här, svarade Malena frånvarande.
De andra hade redan ätit, så Malena blev själv vid bordet. När de andra var på väg ut, blev Malena själv med Josefin för ett par minuter. Malena hade bestämt sig för att berätta vad som hänt natten innan för Josefin. Hon såg på Josefin att hon inte trodde på henne. Hennes blick sa att Malena slagit i huvudet riktigt hårt och blivit snurrig av det, men också att Malena hade livlig fantasi tack vare skräckfilmen de hade tittat på för ett par dagar sedan. Malena kände sig övergiven, när Josefin gått. Hennes bästa vän trodde inte på henne.
Hela dagen gick. Malena läste, tittade på TV, lyssnade på musik och vilade. Hur mycket hon än försökte att inte tänka på mordet, desto mer gjorde hon det. Hon kände på sig att mördaren inte var Peter, men vem var det då? Frågorna var viktiga. Men var mördaren? Varför? Vad hade hänt?
Vid lunch låg Malena i soffan framför brasan. John och Andreas kom in, men de såg inte henne.
- Vad hände efter det att jag gått då vid halv tolv? frågade Andreas.
- Inget speciellt egentligen, sa John.
- Jo, ett mord förstås, sa Andreas med ett flin.
Malena såg killarna, men de såg inte henne.
- Belinda var ganska snygg, sa John. Kanske inte dö… Han stannade i meningen.
- Hej Malena, sitter du här? sa han skyldigt.
- Oj, jag måste ha somnat, sa Malena och låtsades att hon precis vaknat. Hon ville inte att killarna skulle förstå att hon lyssnat på dem.
”Det var ganska skumt att prata om Belinda så där, och Andreas hade faktiskt varit borta från After Ski, när mordet hände”, tänkte Malena, när hon hoppade upp på sitt rum. Hade Andreas mördat Belinda?
När kvällen kom kunde inte Malena sova. Det enda hon tänkte på var mordet och vem som var mördaren.


Nästa dag kom Rick Duffer och hälsade på Malena.
- Hej, jag hörde om olyckan. Hur är det med dig? Jag var borta igår, så jag kunde inte hälsa på dig då.
- Jo tack, det värker fortfarande, men det är inte så farligt. En tanke for genom Malenas huvud. Rick var muskulös, hade kort hår och var ledig dagen efter mordet. Hade han nånting med mordet att göra?
- Ja, jag måste tillbaka nu, hälsa Rebecca att jag är ledsen att jag gick tidigare från After Ski.
- Ja, det ska jag göra, sa Malena och log. Jag måste fråga henne om den kvällen, tänkte hon för sig själv.
Lite senare på dagen blev Malena ensam med Rebecca.
- Hur var det på After Ski? jag hörde att Rick var där, sa hon och log.
- Ja, det var kul, synd att han gick vid tolv bara.
- Var paret Walsh där också?
- Ja, vi satt med dem. Belinda var verkligen trevlig, ja Peter också förstås. Jag undrar vilken sjuk person som skulle vilja mörda henne, hon som var så snäll mot alla. Hon gjorde nog inte en fluga förnär.
”Ja, det undrar jag med. Peter kanske, nej, hans blick var verklig, saknad, rädd och orolig”, tänkte Malena.
- När klockan blev nära tolv, sa hon att hon inte mådde bra, så Belinda gick hem. Det var ungefär då Rick också gick, suckade Rebecca besviket.
- Var Rick också med er? Gick han samtidigt som Belinda?
- Kan du sluta fråga mig dessa konstiga frågorna, sa Rebecca upprört och gick sin väg.
Malena tyckte detta var konstigt. Rick hade gått samma tid som Belinda. Ett minne dök upp. Rick hade sagt att han kom från England och när hans flickvän gjorde slut, flyttade han till Österrike. Belinda kom från början från England. Plötsligt lades ett pussel framför henne. Rick Duffer och Belinda Walsh var ett par i England för några år sedan. Belinda hade träffat Peter Walsh och blivit kär i honom. Hon gjorde slut med Rick och flyttade med Peter till Spanien. Ricks hjärta krossades och för att tänka på något annat, blev han skidlärare här i Österrike. När han träffade Belinda igen för några dager sedan och fick reda på att hon var gift, ville han hämnas. Han mördade Belinda och allt pekade på att Peter var mördaren. Malena grep tag om telefonen och ringde till Josefins mobil. Hon svarade anfådd.
- Hej, varför ringer du? Har det hänt något?
- Ja, eller nej, jag har kommit på en sak, svarde Malena snabbt. Hon berättade snabbt och fort att hon kommit på vem mördaren var. Att Rick ville hämnas för att Belinda gift sig med Peter.
- Jaha, så roligt då, sa Josefin sarkastiskt. Hon lade på luren och Malena stod med luren i handen förvånad.
Plötsligt hörde hon att det knäppte till i andra änden, precis som om en annan lade på luren försiktigt. Fanns det någon i huset som hade tjuvlyssnat? Hon hoppade fort nerför trappan och såg dörren stängas. Snabbt öppnade hon den och blåsten gjorde så hon fick gåshud på armarna. Det enda hon såg var vit nyfallen snö, som bäddade in marken i vitt och en avspärrad stuga. Dungen femton meter bort såg skrämmande ut. Den var mörk och dyster. Då såg hon en skugga bakom husknuten. Den stirrade på henne. Hon kände igen de stirrande ögonen. Det var samma ögon som stirrat på henne genom fönstret, den hemska natten.
Skakad gick hon in igen. Hon kände sig rädd och ensam. Josefin hade inte trott henne, när hon berättat vad hon kommit på.
Timmarna släpade sig fram. När mörkret fallit kom de andra hem. De pratade ivrigt om att Rick bjudit dem på fest. Det var många som skulle komma dit. En kall våg av illamående for som en ström genom Malenas kropp. Hon var tvungen att rusa fram till toaletten för att kräkas.
- Du ska nog stanna hemma ikväll, sa David med en bekymrad min.
Malena ville skrika till de andra att de måste stanna hemma för en svag känsla sa henne, att mördaren visste att hon visste alldeles för mycket. Malena var tvungen att hitta på något så hon fick reda på sanningen. Var det skidläraren Rick som mördat Belinda, eller var det Peter. Eller kanske John och Andreas?
Malena gjorde det som hon blivit van vid, tog en ny bok ur bokhyllan och kravlade uppför trappan och hoppade upp i sängen. Efter en liten stund kom Josefin och Rebecca in för att byta kläder.
- Krya på dig nu, och läs inte för länge, man mår mer illa då, varnade Josefin.
Hon hade satt på sig ett svart ärmlöst linne och ett par mörka jeans. Hon satte några små klämmor lite här och var i sitt korta hår.
Rebecca höll just då på med att försöka få sitt långa ljuvlige hår i en snygg frisyr. Hon hade en tidning framför sig som hon skulle följa. Rebecca hade ett ljust, rosa linne och till hade hon ett par svarta linnebyxor. Malena tyckte att de färgerna passade Rebecca perfekt.
Efter bara ett par minuter var alla ute ur stugan. Ännu en kväll var Malena ensam och hon kände sig övergiven.
Hon låg i sängen och läste, när hon hörde något där nere. Malena hade ganska bra hörsel och det lät som om någon smög, tyst där nere. Plötsligt hörde hon knarrande trappsteg. Någon gick uppför trappan och försökte vara väldigt försiktig, men det lyckades inte eftersom trappstegen knarrade. Ena sekunden tog Malena för givet att det var någon av hennes kompisar som glömt något i stugan, men eftersom personen smög tog den andra ideén vid. Mördaren! Malena släckte snabbt lampan och kröp tyst ner under sängen. Hon hörde dörren öppnas och stängas och kände att hon inte var ensam i det mörka rummet.
Det var en kall, fin kväll och månskenet strilade in genom fönstret. Malenas hjärta dunkade hårt och hon tyckte det lät så högt att personen på andra sidan rummet skulle höra det. Hon hörde personen andas. Tungt som om den var nervös.
- Du kan komma fram nu, hörde hon honom viska på engelska. Jag vet att du är här.
Malena visste redan vem det var. Den engelska rösten sa henne, att det mycket riktigt var Rick Duffer.
- Hörde du inte vad jag sa? sa han en gång till lite irriterat.
Malena visste att det inte skulle hjälpa om hon låg kvar under sängen, så hon kröp försiktigt farm.
- Det var du eller hur? frågade hon fast hon redan visste svaret. Du mördade Belinda Walsh.
Det blev tyst en liten stund och plötsligt blänkte något till. Malena kom först inte på vad det var men sekunden efter såg hon det. Det var en kniv som Rick höll i!
- Jag kan väl erkänna för dig, du lever ändå inte länge till, svarade Rick. Det var faktiskt inte meningen att döda henne. Jag älskade ju henne.
Han hade grötig röst och Malena trodde att han skulle börja gråta vilken minut som helst. Ricks röst sa henne att han talade sanning.
- Vad hände? undrade Malena och hoppades att hon kunde vinna lite tid att fly från den galne mannen fem meter ifrån henne.
Rick började berätta med dämpad röst.
Rick och Belinda hade varit tillsammans i tre underbara år. De hade verkligen kul under de åren. En dag sa hon till honom att hon träffat en annan vid namn Peter. Hon hade blivit förälskad i honom och bestämt sig att flytta med honom till Spanien. Ricks liv blev förstört efter det. Han kunde inte äta, inte sova och stängde in sig i lägenheten som nu blivit bara hans. Efter ett tag förstod han att han inte kunde leva på det viset. Han bestämde sig för att flytta till Österrike och fick jobb här som skidlärare.
Medan Rick pratade sökte Malena förbrilt efter en lösning att komma ur den svåra och hemska knipa hon hamnat i.
- Visste du att Belinda skulle komma hit på skidsemester?
- Nej det visste jag inte. Jag blev väldigt förvånad, svarade han och tog ett hotfullt steg mot Malena.
Han fortsatte att berätta:
När vi satt och åt och hon kom in, flög alla minnen om henne på mig. Jag förstod att jag fortfarande var förälskad i henne. När hon sa att hon var på skidresa med sin man Peter, upptäckte jag hur svartsjuk jag egentligen var. På After Ski kvällen efter träffade jag henne och frågade om vi kunde prata lite ensamma. Hon tog till en vit lögn och sa till dina kompisar och Peter att hon inte mådde bra och gick hem. För att det inte skulle verka uppgjort gick jag efter en liten stund. Vi träffades i hennes stuga. Det lugna snacket vi hade om vad som hänt mellan oss gick över till gräl. Jag blev så arg på henne att jag tog tag i det närmsta som jag kom åt, lampan och hotade med den. Hon grät och sa att hon älskade Peter. Då kunde jag inte hantera mitt temperament så jag slog till henne med lampan. Den krossades och hon föll handlöst till golvet. Då såg jag att det tändes i ett fönster och jag såg dig. Jag förstod att du sett allting och nu är jag tvungen att döda dig för du vet alldeles för mycket.
Han gick ytterligare ett steg närmre Malena och höll kniven framför sig i ett fast grepp och riktade den mot Malena.
- Vänta! utropade Malena. Var det du som ringde det samtalet till mig?
Rick log.
- Ja, det var jag. Jag väntade tills Peter kom hem och när jag såg att han skulle ringa, ringde jag dig
Malena backade så långt hon kunde och sökte efter vägar att fly på. Han var mycket större och starkare än henne. Dessutom hade han kniv och hon hade en bruten fot. Hon fick tag i mobiltelefonen samtidigt som han kastade sig över henne.
- Nu blir det inga fler frågor och inga fler svar, väste han sammanbitet.
” Jag ringer till Josefin, det måste höras någonting”, tänkte Malena.
Hon kämpade mot Rick, det var inte lätt. Plötsligt rycktes dörren upp och in rusade David och Andreas. De slet bort Rick från Malena och hon kunde andas ut.
- Nu tror jag att ett samtal till polisen är på sin plats, sa David bestämt.
Rick muttrade något ohörbart och leddes ut från rummet. Josefin och de andra kom in. Josefin gav Malena en stor hård kram.
- Förlåt att jag inte trodde dig, sa hon gråtandes. Tanken om vad du sagt till mig om Rick slog mig, när han plötsligt skulle hämta något hemma. Jag blev orolig och vi sprang hit så fort vi kunde. Är du oskadd?
- Ja, det är bra. Det var tur ni kom nu, jag hade inte orkat länge till.
- Förlåt Malena, sa Andreas och tittade ner i golvet. Inget utav oss trodde på dig.
- Det ät okej nu, förlåt själv förresten. Jag misstänkte dig och John ett litet tag, sa Malena och log.
- Jaså det gjorde du? skrattade John. Varför då?
- Jo när ni kom hem och hittade mig i soffan, hade jag inte alls sovit, utan hört er. Jag tyckte det lät lite skumt.
- Jaha, log Andreas. Jo, jag gick från After Ski. Jag hade träffat en gammal kompis och följde med honom på fest.
- Så bra, då är allt frid och fröjd, skrattade Malena.


Nästa morgon sov alla länge. Det hade blivit en lång natt på polisstationen och alla förhör om Rick Duffer. Peter Walsh hade släppts och Rick hade erkänt mordet.
Malena vaknade av att det ringde på dörren. Hon hoppade i sina joggingbyxor och stapplade ner för trappan. Hon öppnade försiktigt dörren. Där stod Peter med ett leende på läpparna.
- Hej, jag ville bara tacka så mycket, sa han. Du anar inte hur mycket du gjort för mig och hur glad jag är. Malena berättade att hon inte trodde att Peter var mördaren från början och berättade sen hela historien för Peter vid frukostbordet över lite kaffe och smörgåsar. De andra ungdomarna kom ner lite senare.
- Jag vet inte hur jag ska kunna tack dig för detta, sa Peter till Malena. Kan du inte komma till Spanien på en liten semester?
- Åh, tack så mycket. Jag har aldrig varit i Spanien tidigare.
- Bjud med dina vänner, de som inte trodde dig…
- Ja, skrattade Malena. Om jag inte bryter foten och det inte inträffar ett mord så får jag nog roligt. De andra började skratta och gav Malena varsin stor kram.

Skriven av: Emelie Jönsson