Morden del 2.

Alla tittade på mig, Amanda stirrade.
Allas tårar rann.
Jag kände mig hjälplös, inte trodde de väl att jag skulle beskydda dem?
Jag skakade på huvudet och började gråta.
- Nej, vi måste ju ut! skrek jag när jag såg att dörrarna höll på att stängas.
Jag sprang fram till dörren men det var redan försent, hade inte Kristian mördat föraren?
Inte tid nu! Jag slängde en blick mot väggen. Där hängde en yxa.
Vi har inget val, tänkte jag. Och så är det ju faktiskt nödfall!
Jag förbannade mig själv över att tänka så myvket och greppade tag i yxan. Slog den mot dörren så¨att (glas) dörren for söner ( och glasen splittrades åt varje håll ).
- Han har god försprång, sa jag. Kom då! vi ska till min skola, sedan till er skola.
Vi började springa, mot min vilja så sprang jag.
Vi var ju tvugna att springa och komma före Kristian.
Äntligen ute!
- Jag vet en kort genväg! skrek jag.
Ajöss! tänkte jag skuldmedvetet. Men jag måste göra så här, vi måste ta risken!
Alla följde efter mig, jag var ledaren.
I vanliga fall skulle jag ha njutit, men nu fann jag mig inte i det!
Varför skulle alltid önskningar bli uppfyllda när man minst behöver det?
Plötsligt sprang Carrie förbi mig.
- Du är för långsam! skrek hon. Tror du inte Kristian får tag i oss?
- Ja, vad - du - nu - heter, sa Amanda ledsamt. Jag är ledsen.
Hon sprang förbi mig.
Plötsligt samlade jag krafterna och störtade fram mot vägen.
Rädsla och stolthet ger oss styrka, tnkte jag och sprang tungt förbi Carrie.
Usch, det kändes som om tusen vassa, iskalla istoppar skar genom mina lungor.
- Du, vad du nu...., började Carrie.
- Håll käften och spring! klippte jag av.
Carrie blev så överrumpad att hon nästan stannade.
- Jag heter Emilia i alla fall, sa Carries syster och flåsade efter oss.
- Jag heter Melanie, sa jag.
Carrie fnittrade elakt.
- Är det inte ett prinsessnamn?
- Nej, det passar åt flickor också! Men du, är inte Carrie ett tjejnamn?
Att skrika var ett misstag, jag stannade och kräktes.
Det hade blivit för mycket.
Jag hade aldrig sprungit så snabbt och långt.
Jag satt där böjd och andades mina tårar.
Alla kom fram till mig.
- Kom igen, pucko! Reser du dig inte så slår jag dig och sticker, hotade Carrie.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig - det var Kristian.
Då började till allas förvåning Carrie gråta.
- Snälla Melanie! snyftade hon. Vad gör vi utan dig? Vi dör! Snälla!
Ni vet inte vilken smärta jag upplevt! tänkte jag ilsket.
- du gav oss hopp! gnällde Carrie.'
Hon grät värre än Amanda. hon behövde det, hon hade säkert aldrig gråtit förr.
- Jag vill inte dö! Jag s¨g hur han dödade alla andra! Jag vill inte dö! JAG VILL INTE!
Hennes röst och ord stressade mig. Men jag kunde inte lämna dem i sticket.
- Där är ni ju! hördes Kristians mullrande röst. Ni kommer inte undan, ni är i mitt våld! Det förstår ni väl?
Nej, tänkte jag. Nej! Inte ännu, jag ska kämpa in i det sista!
Jag reste mig upp, nu gällde det att tänka snabbt.
- upp i den där kullen! skrek jag. Det är en genväg, tungt att gå¨uppför men.
Jag slängde en blick på kristian som var överlastad med tunga saker.
Plånböcker, smycken, tabletter, näsdukar och speglar av alla slag.
Alla löd, Carrie snyftade fortfarande när hon sprang uppför kullen.
Jag kunde inte, jag började tappa takten, men vad var det min musiklärare hade sagt?
Emilia lyssnade lugnt på mp3, men det märktes hur upprörd hon var.
Det tog inte långt tid för Kristian att lyfta bort alla sakerna och sätta efter oss.
Det värsta var att det var sju på morgonen och fortfarande mörkt, kolsvart.
Jag är rädd för mörker, det har jag varit ända sedan Alexis död....
min systerdotter, innan tårarna tog överhanet ökade jag farten, jag hade komit på tekniken.
Andas jämt medan du springer, håll tankarna borta från....
Men det gick inte, det gick trögt att andas och det var tjockt luft.
Som i en mardröm.
- Trodde ni ni skulle komma undan? frågade en röst alldeles bakom mig.
Jag kastade mig åt sidan och ramlade på Amanda oich vi rullade ner i ett dike.
Plask! Det smutsiga vattnet blandades med mina egna tårar.
Det här var exakt som i en av mina madrömmar, jag kunde nästan inte andas, jag vsettades och försökte få in friskt luft, istället fick jag in tjock varm luft som gjorde dåligt åt mina lungor.
Ett skrik hördes och strax därpå dök Carrie ner hos oss och skriker tystnade tvärt.
- Skrek du, Carrie?
Jag skakade skräckslaget på huvudet.
- Carrie skrek inte, inte Emma heller, för hon sitter ju här, det var Emilia.
- kom fram, småttingar, innan det händer samma sak åt er! skrek Kristian.
- Hur kan någoin vara så kall? undrade Carrie. Det är inte klokt!
Alla vi visste att Emilia dog, men Carrie grät inte, hon såg bara rädd, skakad och skuldmedveten ut.
- din syster dog, viskade jag. Är du inte ledsen?
- hon är inte min syster, sa Carrie nästan direkt. Hon är bara min kompis.
Plötsligt började hon gråta, Amanda och hon kramade om varandra, Emma grät.
- Vi måste skynda oss, sa jag.
Carrie och Amanda gick i föärväg, jag tog Emmas hand.
- Allt det här är en mardröm, viskade jag lugnande.
Det hade samma effekt som det hade varit på Alexis, hon lugnade sig.
- Det här kommer vara över snart, allt var du ser är bara en förfärlig dröm.
Jagkramade henne - en främling.
Tre par främlingar - fem personer - möts och måste hålla ihop, det lät inte riktigt klok!
Men nu räckte jag Emma handen.
- Är du redo att gå? frågade jag.
emma nickade och otg min hand, ohn var ju trots allt sju år.
Jag ldde henne tillbaka och stannade hos Emilia där man såg hur hon mördas.
Hennes huvud var totalt krossad och blod rann ut stöt för stöt.
Överallt var det blod, ögonen var fasansfullt uppspärade, munnen öppen i att fasansfullt skrik, men annas var det blod, Emilia var död.
Det gjorde mig arg, nytt hopp och mer stolthet fyllde mig.
- Vi ska inte låta honom vinna! fräste jag fast besluten. Vi ska få ett slut på det här!
Alla nickade, Carrie log fåraktigt.
- s¨, jagkan lika säga klara färiga gå!
Till och med Emma höll takten, ohn var mycket snabbare nu.
Vi alla var snabbare, för vi alla var arga, vi var fasansfullt arga, och besvikna.
Där såg vi den smala lugna figuren.
- vi tar och rundar honom, viskade jag. Då märker han inte oss, den där vägen.
Att gå genom skogen var förstås ingen ba idé, men ännu en risk skulle bli funnen.
För alla nickade poch gjorde som jag sa.
Jag ville inte kräkas, inte igen.
Jag såg att amanda bet av en av sina långa naglar.
- Låt bli, viskade jag. Du måste arbeta med häbnderna!
Hon löd, jag var ledare igen, vi rundade träden.
Kvistar rispade oss i ansiktet men vi fortsatte.
Jag började gråta igen - för nu såg jag skolbyggnaden.
Vi sprang nedför trappan och där vimlade det av elever.
- Här upp allesammans! skrek jag och harklade mig.
Ingen lyssnade, jag grebs av panik, då steg Carrie upp bredvid mig.
- Lyssna för helvete era jävla mesar!
Alla stirrade på henne, Carrie verkad stolt, jag tittade lättat på henne.
Jag hade redan en plan.
- Rektor Gunn har sagt att alla ska gömma sig på bästa gömställe, för idag kommer det militärer hit.
Alla sig märkligt rädda ut.
- Jag vet ett ställe, sa Camilla. Nere i marken, den har ingen utom jag och Annie märkt.
- Tack, då går vi dit, bestämde jag.
Jag, Camilla, Carrie, Amanda och emma gick först.
Ner i marken.
Två elever dröjde sig kvar.Plötsligt hördes ett skratt och man såg hur det tvåmeleverna föll döda på marken.
- Sa du inte att det var militär? frågde någon.
Annars var det tystnad, jag uppskattade det.
- Ni skulle aldrig trott oss om vi sa att det var en mördare, sa jag högt. Och att det fakrtiskt är Kristian.
Alla stirrade, Janna började gråta, honkom fram till mig.
- Herre gud, att du ens överlevde, och tog oss till säkerhet.
Jag märkte att fröknarna också hade kommit ner, i alla fall en av dem.
- Jag rastvakt, tack gode gud, viskade Marie, men min syster och kollega är där inne fortfarande. Kommer de dö?
- Ja, sa jag. Men vi är många, vi går till de här tjejernas skola och sedan tar vi honom.
- Jag pekade i riktning mot Amanda, Carrie och Emma.
De andra nickade.
- Alla ska gå¨andra vägen, utom två, vi ska leda honom till skolan.... nån ring poliser!
- Det behövs inte, sa Amanda. vi har poliser i skolan idag.
- Tacka gud för det, muttrade jag. Camilla, tar du platsen med mig att leda honom?
Hon nickade, Janna också.
De var de två bästa löparna, och jag var ledare, jag gillade inte Camilla.
Hon var jämt så avundsjuk, men annars var hon okej.
Vi ledde ut de sjuttiofem andra ut, vi är tvåhundratrettio i skolan, och skulle vi ha tur skulle Kristian följa efter oss i8nnan han mördade de andra.
Vi tre sprng ut.
- Där! skrek han!
Plötsligt kände jag metall mot min huvud, jag skrek.
Sedan lyftes jag upp i Camillas rygg, där sprang vi, min bultande hjärta och huvud , det gjorde så ont!
Där! Där stod de andra, även Amanda, Carrie och Emma.
Dem känner jag bäst, det är egentligen VI som ska göra det tillsammans, VI!
De hade redan informerat poliserna! Gudskelov, det började ljusna, Kristian märkte inte alls att han var påväg mot fällan.
Där!
De anföll honom bakifrån, mn Kristian tänkte inte ge sig.
Han bara skrattade och krälade sig loss sedan slängde han knivan och skar bort polisens ansikte.
emma skrek, jag skrek, Carrie skrek, Amanda skrek, Janna skrek, Camilla skrek, lärarena skrek, de båda skolorna skrek när den fasansfulla halvansiktet blottades.
Jag kastade mig fram, brydde mig inte om blodet som droppade från huvudet, det var fortfarande mörkt, dunkelt och mörkt.
Jag hoppade rakt på honom, han var utslagen!

En timme senare satt vi i ett väldigt mörkt rum, Kristian hade mördat alla m
männsikor i en buss, en tunnelbana, sju småbarn, trettioen vuxna och tre pensionerer.
- Han ska sitta i fängelse, viskade Carrie.
- Rätt åt honom! log Amanda.
Journalisterna skrev ner allt vi sa, vi skulle hamna på första sidan.
Jag saknade efter att gå ut igen, till min mammas famn.
- Så vi dömer dig till fängelse på livsitid, beslöt domaren ( eller vad han nu heter )
Kristian hade erkänt, han hade velat mörda alla som han kände, och alla som kom i hans väg.
Samtidigt erkände han att han mördat sin fru, barnen skulle till barnhem.
- ni får gå nu, flickor, sa mannen.
Vi åkte i en polisebil, Amanda och Carrie lovade att ringa.
Och när deras mammor var ,ed beslöt de sig för att flytta granne med mig och min mamma.
När jag steg ur polisbilen grät jag.
Ljust lös på mig, det var varmt och fåglarna kvittrade.
Jag var glad, fast det fanns föräldrar som grät öer sina förlorade barn.
Där! Med tårarna strömmande nedför kinderna tittade jag upp mot dagsljuset.
Så underbart ljust! Såå underbart!
Jag sårang in i min mammas famn.
Livet hade blivit bättre för mig sedan den dagen Kristian blev galen.
rots att jag sörger så fickjag det bättre.
Så tänkte jag när jag stille grät i min mammas famn - av lättnad, sorg och seger!
SEGER TILL OSS FEM FLICKOR; EMILIE MÅ DU VILA I FRID!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.