Mordet på Rädslan

Mordet på Rädslan.

Under min tid som hemlig agent fick jag en dag uppdraget att ordna mordet på Rädslan.Så här i efterhand undrar jag om inte anledningen till att man gav mig uppdraget var att man egentligen räknade med att jag skulle misslyckas. Kanske ville man bara bli av med mig. Kanske var det bara en mindre del i en större sammansvärjning som bara var känd i dom innersta kretsarna.
Jag anade i alla fall inget, utan blev bara oerhört smickrad över att bli utvald till ett sådant till synes omöjligt uppdrag.
För R var svår att hitta och rörde sig oförutsägbart och oupphörligt. Dök upp i de mest oväntade sammanhang ibland. Och hans stadiga bundsförvanter var omutligt lojala
och vägrade att förråda honom.
Men genom en oväntad svaghet hos en av hans vänner, (som jag först trodde bara var en ytlig bekantskap till R, men det visade sig i realiteten vara hans allra närmaste vän), så fick jag till sist reda på att han vid en viss tidpunkt skulle anlända till en viss flygplats. Och för en gångs skull utan sitt vanliga uppbåd av livvakter.
På kort tid lyckades jag skickligt utnyttja denna tillfälliga svaghet hos
Rädslans vän. Genom att bombardera honom med vår organisations alla hopsamlade argument och både sanna och påhittade fakta, så kunde jag övertyga honom om R:s destruktiva inflytande på världen och att det låg i allas intresse att han kunde elimineras.
Eftersom jag inte visste vart han skulle ta vägen sedan. så verkade det säkraste sättet vara att mörda honom inne på flygplatsen.
Jag hade inte så lång tid på mig, så jag la upp en enkel strategi med två reservplaner.
Det första försöket innebar att jag i trängseln skulle smuggla en 44 Magnum till vännen när vi möttes i en smal passage. Han skulle sen omedelbart trycka revolvern mot R:s kropp och trycka av. Kulan skulle explodera inne i kroppen och oreparerbart slita sönder kroppspulsåder och ryggrad. Ingen skjutvana skulle krävas.
Jag lyckades också inbilla vännen att när Rädslan väl var död var det ingen som skulle bry sig om mördaren, så han var inte i fara, förutsatt att han lyckades med sin uppgift. Men jag såg ju noggrant till att inte lämna spår som kunde leda till vår organisation.
Om han misslyckades, vilket jag egentligen kanske väntade mig att han skulle göra, så skulle jag själv gripa in .
Som tredje plan stod ett handfull agenter gömda vid utgången. Dom skulle framträda som civila poliser och under förevändning att skydda offret mot attentatet, föra undan och diskret döda honom med en giftspruta.
När han sen föll ihop skulle man påstå att han hade svimmat, ropa efter läkare och själva diskret försvinna i folkmängden.
Deras sekundära uppgift var att smuggla undan mig från platsen innan flygplatsens vakter hann blanda sig i.
Jag instruerar agenterna noggrant. Det är viktigt att dom tydligt visar sina falska polislegitimationer och agerar bestämt och förtroendeingivande för att lugna allmänheten och minska risken att någon privatperson känner sig tvingad att ingripa.
Planet landar och floden av passagerare börjar strömma ut från utcheckningen.
Där kommer R med sin gode vän, förrädaren . R drar uppmärksamheten till sig och går inte att missa. Han liknar en popidol, en stjärna, proppfull av självförtroende.
Han har svart skinnkavaj och smala svarta jeans. Han är lång och tunn och lite krokig. Han har vass, böjd näsa som liksom strävar att gå ihop med den utskjutande vassa hakan. Men han är på gott humör, nästan dansar fram bredvid den dystre och gråklädde vännen. Boxar honom skämtsamt på axeln. Han rufsar ett barn i håret, han ler och skojar, han köper impulsivt en burk Coca cola i en automat. Men runt honom finns ändå en stämning av obestämt hot. Och människor håller instinktivt ett respektfullt avstånd.
Redan när det är dags för överlämnandet av vapnet börjar det gå fel. Vännen tvekar när han inser vem jag är. Vill inte ta emot vapnet utan backar undan och försvinner in i folkmängden.
Blixtsnabbt verkar folk känna på sig att något är på gång. En obestämd oro sprider sig i korridoren.
Folk stannar upp och ser sig omkring. Det är flera personer mellan mig och Rädslan.
Jag låter den nu opraktiska 44:an försvinna ner i en papperskorg och trevar istället efter mitt effektivare avsågade hagelgevär under rocken. Jag försöker komma så tätt inpå R som möjligt. Han har ännu inte upptäckt hotet och tittar åt ett helt annat håll när jag närmar mig.
När jag osäkrar och gör den välbekanta pumpande mantelrörelsen för att mata in en dödlig patron i loppet, drar ljudet och rörelsen till sig de närmastes uppmärksamhet och någon skriker ut en varning.
En okänd man griper in och för snabbt och effektivt R in i ett hörn och ner på golvet. Utan att tveka föser han sen med bestämda handgrepp ihop ett gäng tonåriga skolungdomar som en mänsklig sköld runt honom. Dom låter sig förvånansvärt villigt trängas ihop och skyddar honom med sina kroppar. Jag ser hur dom med nedböjda huvuden kikar bort mot mig ur sina ögonvrår.
Jag hinner inte ens rikta in vapnet innan min chans är borta.
Desperat sliter jag åt mig en ung tonårskille, backar upp mot väggen, och håller pipan mot hans huvud.
'Skicka fram Rädslan!', skriker jag. 'Annars dör grabben!'
Jag klämmer med ena armen åt runt hans hals. Jag håller den korta bössan tryckt mot hans spensliga kropp med den grova pipan instucken under hans darrande haka.
-'Det är bara Rädslan jag är ute efter!', fortsätter jag vädjande. 'Alla andra kan gå. Rädslan är vår fiende, vet ni inte det?!'
Men ingen ger med sig, alla står som fastfrusna och bara stirrar på mig. En medelålders prydlig man i ljus skinnjacka närmar sig långsamt med framsträckta handflator, som för att visa att han är obeväpnad.
- 'Har du kissat på dig?', skämtar han utan att le och pekar mot mina fötter.
Jag ser att jag står i en kladdig pöl av Rädslans utspillda coca cola, och förstår att jag har misslyckats.
Mannen talar lugnt och förnuftigt om att allt är över och ingen behöver dö och att jag egentligen inte vill göra det här, särskilt inte att skada grabben, och menar att alla VET också jag inte kommer att skada någon, så det är lika bra att ge upp nu.
Jag gör ett sista ryck och gör mitt allra bästa för att verka hänsynslös och övertygande, skriker och viftar vilt med hagelgeväret, men inte ens grabben är rädd nu längre och jag tvingas ge upp.
Mina egna agenter ingriper lojalt nog på eget bevåg och utan att försöka komma åt den väl skyddade Rädslan, låtsas dom gripa och föra bort mig innan flygplatspolisen hinner anlända till platsen.
Incidenten förblir ett mysterium för omvärlden och jag avslöjas aldrig, men min tid som hemlig agent var över.
Och Rädslan lever som ni vet fortfarande och verkar vara mer aktiv än någonsin.
Det ryktas till och med att han numera samarbetar även med vår organisation.

Skriven av: Mikael Bergman