Morgan och den förhatliga syslöjdslärarinnan

Det ringde in och Morgan började skaka i hela kroppen. Klockan 10.00 på måndagar betyder syslöjd. Med blytunga steg tog han sig i snigelfart till syslöjdsalen. Siv, syslöjdslärarinnan, hade redan kommit och låst upp och gått in och de flesta elever hade redan satt sig på sina stolar.

”God morgon, Morgan”, hälsade Siv. ”Du ser lite pömsig ut idag. Var inte orolig, det ska jag nog snabbt ändra på,” sa hon med ett smalt leende och Morgan tyckte sig se små djävlar dansa i hennes små mörka ögon.

Han gick och satte sig på sin plats och satt tyst och väntade tills lektionen började.

”Nå barn, har alla kommit? Då så, då sätter vi igång. Morgan! Är du så god och stänger dörren”, beordrade Siv.

Morgan vågade naturligtvis inte annat än att lyda.

”Vet alla vad de ska göra?” undrade Siv kallt och hon väntade förmodligen inget svar. ”Hämta då sypåsarna och sätt igång.”

Samtliga elever rusade för att vara först till sin sypåse, (eller ”spypåse” som Morgan brukar kalla den i hemlighet,) för att visa Siv sitt engagemang. Därefter satte de igång med sina sysslor. De hade under terminen lärt sig att virka och var och en skulle virka något fint som de kunde visa upp för sina föräldrar. Då skulle föräldrarna förstå vilken bra lärare Siv måste vara och Gud nåde den som inte presterade sitt yttersta.

De flesta hade virkat klart sin första sak och hade påbörjat sitt andra konststycke förutom Morgan och några andra fummelfingrar. Av alla sysslor i syslöjden var virkning det som Morgan fann mest plågsamt. Hans klumpiga fingrar var inte gjorda för virkning, inte för att sy för den delen heller men nål och tråd lyckades han åtminstone hjälpligt klara av att hantera. Dessvärre hade han med sin bästis Johans påverkan påbörjat en virkning av ett Mumintroll, vilket kommit att bli en övermäktig uppgift. Johan var sedan länge klar med sitt Mumintroll som faktiskt såg ut som någon i Mumintrollets familj medan Morgan knappt hade hunnit halvvägs med sitt vanskapta monster (för det var just vad det höll på att bli).
Nosen, som hade blivit färdig, påminde mest av allt om någon utdöd dinosauries käftar. Huvudet var minst dubbelt för stort och helt fyrkantigt med stora maskhål som fick det att se ut som om det blivit träffad av en skur från en hagelbössa.

Detta naturens underverk var Siv aldrig sen att högljutt förevisa klassen, så inte heller idag. Hon ställde sig bakom Morgan som kände hennes blick bränna i nacken. Den fick honom att börja svettas floder och hårbotten var när som helst redo att sticka i brand. Till slut lyckades han inte hålla kvar virknålen i sina svettiga händer och den gled ner tillsammans med Muminmonstret på bordet framför honom. Siv var inte sen att ta tillfället i akt:

”Jaha Morgan, hur går det här då?” låtsades hon undra fast hon naturligtvis redan visste svaret.

Morgan hade vid det här stadiet börjat förbanna sig själv för att han inte hade varit klok nog att stoppa toalettpapper i kalsongerna före lektionen för snart var de första dropparna urin på väg att fukta hans kalsonger.

”Jo, ja, äääh, jo jjjaag”, stammade Morgan. ”Jjjag, det ggår ffrramåt ffröken”, fick han slutligen ur sig.

”Ja, du säger det Morgan. Men jag kan faktiskt knappast se det, snarare att det går bakåt, eller ännu hellre: Arbetet börjar glida dig ur händerna.”

Hon drog snabbt åt sig det av svett fuktiga trollet och höll upp det så hela klassen kunde beundra skapelsen.

”Här ser ni”, utropade hon hånfullt. ”Här ser ni ett exempel på hur det blir när man inte följer mina instruktioner. Morgan, jag har minst hundra gånger visat dig hur man går till väga när man virkar. Men vad händer? Du fullständigt negligerar vad jag säger. Det här är utan tvekan det sämsta jag har sett under mina tjugotvå år som lärare. Hur kan du misslyckas så kapitalt med något så enkelt? Du är banne mig sanslös! Nu ger jag upp med dig, gå ut ur klassrummet! Jag ringer till dina föräldrar och meddelar tid när ni ska komma på möte hos rektorn. Schas!!!”

Med tårar svidande i ögonen och med en stor blöt fläck fram på byxorna rusade Morgan ut ur klassrummet utan att yttra ett ord. Han var så arg, ledsen och förnedrad att tankeverksamheten helt hade satts ur spel. Hade han haft någon hjärnverksamhet kvar kanske han hade kunnat slänga ur sig en fyndig kommentar om hur olycksaliga hennes föräldrar måste ha känt sig när hon kom till jorden. Tyvärr, eller snarare lyckligtvis, stod det helt stilla.

När han kommit ut i korridoren drämde han med full kraft igen dörren och vinglade som en drucken ut i friheten under den svarta regntunga himlen.

Skriven av: Kristian Hultman